Perspektiv

Jill Lagerqvist – CA resan

Gårdagens starkaste ord

Gårdagens starkaste ord och känsla fick bli PERSPEKTIV.

Jag ställde klockan så pass tidigt att jag var uppe och fick puss & kram av Flemming ❤️samtidigt lugn i själen av att sonen var hos sin pappa och allt var ordnat på den fronten och farmor på ingång för att hämta vår Sune för promenader och (upp-) passning 💕

Jag hoppade in i duschen och tvagade mig med Descutan för att desinficera mig själv, packade väska med nötter, bananer, vatten och lite småfix. Rutiner är viktiga även för mig och jag kollade ett par ggr extra så jag hade papper, kalender och sånt också med mig. Taxin dök upp 10 minuter tidigare (!) och liten panik utbröt då jag inte hittade husnyckeln 🙂 men allt ordnade sig 🙂 phu!

Det var en trevlig chaufför från vår lokala taxi och vi snicksnackade många mil innan vi körde av E22:an för att hämta upp 2 personer till. Här började första ordet av perspektiv och personen som satte bredvid mig var så varm, ödmjuk och trevlig. Hennes historia var gripande och vi hann prata livet en stund. Hon var också egen företagare och jag tipsade henne om vår nätverksgrupp för kvinnor som jag hoppas hon minns och kikar vidare på. Hennes berättelse gav mig perspektiv och insikt om hur livet ger oss käftsmällar som sedan måste tas om hand vare sig vi vill eller inte och redo kan man ju inte bli för sånt här, det bara är så.

Gott om tid

Det var första egna resan med sjukresor förutom när jag fick åka hem 2019 efter en blindtarmsoperation var igår. En av ca 16 resor vad jag vet nu. ”Premiären” gick bra! Jag kände just nu att jag kommer få möta en del av våren och sedan sommaren på mina turer och även få se nya ställen längst med vägen när vi hämtar upp och lämnar av.

Igår vara jag ganska pigg, men vet att under dessa resors gång så kommer det kanske ändras drastiskt. På vägen hem igår hoppade det in en annan kvinna och hennes historia grep tag om mig än mer. Vad vi får stå ut med! Hon var lite ”hög” av medicinerna och sa först att skulle slockna, men så kikade hon på mig och utbrast att vi hade likadana mobilfodral! och sen kikade hon igen och så ett märke på min underläpp och så hade hon likadant! Var är oddsen typ? Sen behövde hon få prata av sig och vårt samtal flöt på med flera gemensamma nämnare och hälsning till en person jag fått förmånen att träffa några gånger som var hennes vän 😊❤️ Vi pratade om att jag ska köra och fixa med peruk senare i veckan och hon undrade om jag bestämt mig för hur dan jag skulle ha, men jag har varit lite osäker. Då tar hon fram sin mobil och visar en annan vän till henne som valt en så fin peruk och ja men visst, det var något sådant jag tänkt mig så jag fick fota av den i detta syftet. Tänk va! När vi bara börjar prata med varandra. Fortfarande perspektiv de luxe att samtala med personer som går igenom sådant som de flesta av oss aldrig kommer få göra, men ändå håller livsglädjen högt. För att mindset är A och O, även om man faller djupt emellanåt.

Så kvinnan på ditvägen fick några tips av mig på kvinnlig nätverksgrupp och även tips om musik på särskild frekvens som är läkande, på Spotify hittar du massor av musik med 741 Hz. In och kolla själv 💕 Jag fick tipset av en av mina vänner. Skönt att ha i bakgrunden, vid meditationer eller som insomningsmusik.

På hemvägen fick mest jag fina tips och ännu mer perspektiv. Fick le mer än en gång och hade en igenkänningsfaktor på min egen pappa som hela tiden möter människor att prata med som har gemensamma intressen, personer de känner osv… har jag blivit en pappa ”Börje-version”? 😍😂

PICC-line är omdöpt till Piccalurven

Maken hade svårt att minnas vad det hette och kom på ett lite charmigare ord, så nu har vi internt döpt om slangen i armen och upp och ner mot hjärtat till just Piccalurven! Fint va?

1,5 h var avsatt till insättningen. För er som inte vet vad detta är så kan jag snabbt förklara det som att det är en smal kateter som sätts in via insida/fram på armen och sedan med hjälp av ultraljud sätts på plats.

Förutom att jag själv tvättade hela kroppen kvällen innan och på morgonen med Descutanlösning så tvättades armen med en gul jodlösning, jag packades in med skyddande sterila täcklakan (heter ju något annat men kommer inte på nåt bättre just nu). Sen fick jag bedövningsspruta i huden och in i armen. Den drog ner i mitt lillfinger direkt och jag kände plötsligt mera i mitt opererade bröst än i själva armen. Säkert min kropps sätt att själv avleda vad som pågick tänker jag. De var måna om mig, frågade om allt gick bra och så sa sköterskan: Sådär ja, då var den på plats! Då ska vi bara tvätta av och täcka in allt. Jag reste mig upp en halv timme senare, alltså med en hel timme till godo! Smidigt och paff blev jag. Det här hade jag varit lite orolig för, men pustade ut efteråt. Även här hade jag intressant privat dialog om lite sådant som jag själv arbetar med. Fint 💕

Den ena sköterskan följde med mig och visade mig till väntrummet med nästa punkt: Cellgiftet… ok, just do it! Satt jag utanför och peppade mig själv med 😉 Jag blev hämtad av min kontaktsköterska som gick runt med mig och så fick jag välja en plats. Tog ett rum med 2 fåtöljer som visserligen helt klart såg ut som sjukhus, men de såg nya ut och hade finesser med att fälla, höja/sänka mm. Där slog jag mig ner och packade upp lite som jag hade med mig i väskan. En korsordstidning, en tidning med olika vårinspirationer, nackkudden i leopard, vattenflaska och några små kex. De kom och erbjöd mig fika: Antingen kunde jag få rulltårta! ”Oj, neeeej tack! Det är ju massa socker i! Ni behöver inte erbjuda mig kakor framöver”, fick jag fram nästan lite väl spontant och förskräckt 😂 Då log sköterskan och sa att de även hade macka och så fick jag välja te eller kaffe. Efter att jag hade säkerhetsställt ännu en gång om att jag säkerligen inte skulle börja må illa eftersom jag fått mediciner för detta tidigare, så bestämde jag mig för macka och grönt te.

Slangarna med gift kopplades in, jag fick information och påminnelse om att när jag kissar kommer urinen att vara rödfärgad några gånger så jag inte blev orolig. Sen kom hon tillbaka med formulär att fylla i, mediciner att ta med hem för illamående och ett schema för det och en spruta jag ska ta hemma ikväll. Det där har jag svårt för, men eftersom jag är så himla priviligierad så har jag 2 vänner som är sjuksköterskor som kommer hjälpa till när de kan och jag ber dem ❤️😊

Mindset & humor

Det röda är hallonsaft och det genomskinliga kan va ren sprit skojade jag. Vet inte hur mycket det gick hem, men hon sa att om det känns bra att tänka så tyckte hon att jag skulle göra det 😉 Jag ska försöka att hålla min humor intakt så mycket det går och mitt mindset är inställt och fylls också på med nya synvinklar och perspektiv. Eftersom det var första gången igår så var där mer info att ta del av och både korsordstidningen och vårinspotidningen låg orörda på bordet. Jag svarade på meddelande, fyllde i enkät och vips så var båda påsarna jag skulle ha färdiga! Jag hann tugga i mig mackan, dricka mitt te och äta lite kex. Så smidigt! Jag var klar nästan 1,5 h tidigare än hemfärden så jag gick till cafeterian och åt lite lunch. Detta kan jag inte göra varje gång med tanke på alla kostnader, men igår kändes det som att det var menat.

Sen gick jag och satte mig ute vid huvudingången och väntade. Där hamnade jag bredvid en äldre man i rullstol och en personal från hans boende. Det blev lite kaosigt för honom med en sak och personalen fick rusa iväg och hämta lite medikament. ”Jag håller ett öga på honom” sa jag ödmjukt men hon var snabbt tillbaka. Han behövde rättas till i sin åkstol och jag sa försiktigt att jag tyvärr inte kan hjälpa till eftersom jag ju fått insatt Piccalurven (nä sa inte varför) men hon bara tittade varmt på mig och log, tackade för erbjudandet och omtanken. Sen fick vi också prata en stund. Jag börjar nu ana att jag har en ”Börje-gen” eller fler… men jag vet att även med denna genen är jag ödmjuk inför att det säkert inte kommer va såhär senare på mina resor fram och tillbaka.

Hemresan fylldes på av ännu en perspektiv-känsla och mer att ta del av. Kan inte återberätta just det här, men ödmjukheten blev stor. Medresenären visade i alla fall mig en peruk som såg himla verklighetstrogen ut och nästan så som jag hade tänkt mig. Fick ta en bild på den som jag ska visa när jag ska dit.

Eftermiddag och kväll hemma i lugnets vrå

Väl hemma så kom tröttheten först sakta och sen mer tryckande. Medans maken fick köra sonen till frissan så la jag på soffan med Sune-voffs tätt intill. Då kände jag hur hela kroppen liksom pulserade och det var faktiskt lite otäckt med känslan att nu reagerar kroppen på giftet ordentligt. Jag fick ta djupa andetag och stilla känslan av smått panik och rädsla. Allt är som det ska och detta är helt normalt med tanke på vad jag gått igenom idag. Det är såhär det kan kännas när det går ut i kroppen och ska tas om hand och emot… jag lugnade mig själv med detta och sov i ca 1,5 h och vaknade lagom till maken kom hem igen. Han värmde soppan vi lagat dagen innan och vi åt lite och sen landa ner i soffan igen med några telefonsamtal och sen vår favoritserie en stund innan vi la oss.

När jag skulle lägga mig så fick jag känslan av att jag kommer trassla och kanske dra bort bandaget på armen. Så då satte kreativitetsdelen i hjärnan fart och jag stegade in i min egen lilla loppishörna med massor av kläder. Där hittade jag en långärmad tunika som jag måttade till och klippte av ena ärmen på. Det blir min sovpyjamas på armen. Jag är alldeles för varm av mig för att sova med långärmat, så detta blev ju en riktigt bra lösning! Ska kolla om jag kan ta någon annan långärmad tröja och göra lite snyggare som jag kan täcka bandaget med när jag är utanför dörrarna. Ser ju lite bättre ut än att ha det där vita nätet på armen tänker jag i alla fall nu 🙂 kanske kommer jag inte bry mig sen?

Summa sumarum så flöt dagen på och det tar jag med mig nu. Det är ju inte säkert att det flowet infinner sig varje gång, men när det gör det är det skönt!

Dagen idag

Morgonen började med medicinintag för illamående. Sen lite gröt till frukost som var det enda jag kunde tänka mig att äta just idag.

Jag har bokat sjukresor nu fram och tillbaka inför nästa gång. Omläggning av Piccalurven nästa vecka bokad på vårdcentralen. Sköterskan sa flera gånger: Vi ska ta hand om dig på allra bästa sätt Jill, det kan jag lova dig!” Så fint! ❤️ Efter detta blev det dags för videosamtal med kurator som också gick smidigt. Vi kommer bra överens och det känns tryggt och bra!

Sen har jag haft besök och vi lagade mat ihop, kan inte låta bli att hjälpa till fast hon erbjöd sig 🙂 Vi pratade, fikade och gick igenom vissa saker tillsammans. Sen tog hon med mig ut på promenad med Sune och så skönt det var med frisk luft. Nu är jag dimmig igen och ska ta min andra tupplur för dagen. Det känns konstigt och lite dimmigt i hjärnan och jag antar att det är detta som är tecken på att pausa. Så jag gör det nu. Ändå tacksam för så mycket, mitt i allt som är 🙏💕 /Jill