Traumabehandling

Jill Lagerqvist – CA resan

Olika delar i att läka

Igår kväll fick jag till mig att jag skulle skriva lite om dels tavlan jag har ovanför min säng och sedan lite andra tankar kring trauma och läkningsprocesser av dem.

Jag börjar med min änglatavla som är ett stort vackert vykort från min mamma. På datumstämpeln ser jag Lund och datum 2.6 och det bör vara 1976.

Tavlan har hängt ovanför min säng i några år, men jag kan inte riktigt minnas hur jag fick ”tag” i detta vykort igen… det kan egentligen kvitta. Det fanns inte så mycket minnen kvar av min mamma hemma hos oss efter att hon somnat in. Jag känner inte för att berätta varför, för det kan helt enkelt kvitta. Det har jag bearbetat färdigt. När vi hjälpte pappa att flytta från mitt barndomshem hittade vi lite påsar uppslängda i vissa hörn bland allt bråte. Det mesta var faktiskt mer eller mindre förstört sorgligt nog.

Jag minns det lila perukhuvudet som hon hade i sovrummet och där hennes peruk hängdes på. Jag önskar nu att jag sparat det, men då… var allt bara jobbigt med att hitta minnen som var förstörda istället för bevarade till mig. Det blev för jobbigt där och då.

Minnen, det finns inte så mycket kvar. För den delen, hur mycket kan man minnas när mamma dör nyårsafton 1976 och jag är 6,5 år? Inte mycket. Själen och hjärtat formades i alla fall med kärlek under mina första år och jag är helt säkert på att den gjort mig stabil och skapade upp den där viktiga grunden att stå stadigt på. Det är min övertygelse.

Jag fylls av ett stort vemod när jag försiktigt öppnar upp tavelramen för att läsa mammas rader. Hon bodde delvis på vårdhotellet i Lund under sin behandling. Jag kan minnas att vi också bodde där och gissar att det var under pappas semester som vi anslöt kanske? Jag vet inte och det är inget min lilla pappa heller minns gissar jag.

”Hejsan lilla Skruttgumma.

Hoppas Pappa och Du mår bra. Jag har hittat det här kortet till Dig. Det var väl gulligt. Vi ses på fredag när jag kommer hem. Många kramar till Er båda från Mamma.”

Bilden är från pappas kontor i maj 1976, bara kort innan mamma skickade vykortet. Anar en sorgsen blick från en flicka som nytt fyllt 6 år? Jag fick följa med pappa ibland till jobbet, ibland tog någon av dagisfröknarna med mig hem medans pappa åkte in till mamma och jag inte ville följa med utan hellre ville leka eller andra orsaker jag inte minns… Genom åren har det plågat mig att jag valde att inte följa med till mamma och istället leka. Vad kände hon inför det? Hos en av de snälla goa dagisfröknarna lärde jag känna hennes jämnåriga dotter Katrin, som senare flyttade till Örkelljunga och som för några år sedan hittade mig på facebook. Många minnen från barndomen finns i mitt hjärta då jag fick åka själv och hälsa på dem i flera år med sportlovsaktiviteter i ”sportfamiljen” som jag brukade säga 🙂 Jag lärde även känna Louice genom att hennes farmor arbetade i hemtjänsten och var hemma och skötte om mamma den sista tiden. Ibland tog även hon med sig mig och lät mig få paus från det jobbiga hemma och så fick jag leka med hennes barnbarn. Det var mer vanligt på den tiden att man kunde göra så vilket var väldigt fint. Louice och jag började i skolan tillsammans senare och är än idag vänner på ett särskilt sätt, med en särskild connection som jag inte har med någon annan. Vi träffas sällan, bor ca 6 mil ifrån varandra men ändå så vet både hon och jag att vi finns när det behövs ❤️ Vi har verkligen gått igenom massor av både roligt, galet, ledsamt, känslosamma tillfällen och allt däremellan.

Den glada spralliga flickan Jill

Jag har fått berättat för mig att jag var en glad liten flicka som hade mycket bus och sprall i sig. Nyfiken galenpanna, älskade klä ut mig, var rätt framåt och aldrig blyg, skrattade och spexade, spelade teater och samtidigt fanns där behov av mycket kramar och gos redan då. En fin kvinna, som blev en av mammas vänner när vi flyttade till lilla bruksorten har skrivit fina rader till mig för några år sedan. Hon berättar om den glada och busigt skrattande flickan Jill, som aldrig blev den samma efter att mamma hade dött. På den tiden fanns ingen proffshjälp med sorgarbete för barn, utan man hängde med och togs om hand och det var fint. Men all ensamhet, all saknad och sorg som även barn känner den sågs förbi. Det var så mycket annat praktiskt som skulle fixas. Jag fick aldrig börja lekis, som det hette på den tiden, för det var tryggare att stanna på dagis där personalen kände mig och jag dem. Det var ett bra skydd helt säkert efter vad som ansågs då, för mitt bästa. Så när jag började första klass hade jag vid ett par tillfälle fått hälsa på mina klasskompisar, men var då den mer allvarliga flickan som inte hade någon mamma. Utanförskapet såddes där i mitt hjärta och det var ingens fel.

Det har varit många förluster och sorger i mitt liv faktiskt. Ett av de gamla korten visar 2 av mina viktiga/goa/fina lekkompis/vänner från barndomen och båda bor i himmelen nu 🥹💟Jag bär dessa sorger i mitt hjärta och har svårt att förstå att det skulle bli så som det blev.

Nyårsafton 1976

Ca 6 månader senare efter jag fick vykortet så somnar mamma in på CSK i Kristianstad med sina föräldrar vid sin sida. Vi var hemma och min ena morbror med fru och hennes son var med hos oss om jag minns rätt. Det jag nu kommer skriva är riktigt ledsamt och sorgligt. Det här är ett minne som jag delar med mig av, för jag vet att det är en del i ens egen traumabehandling och detta är något vi alla borde göra för oss själva. Lyfta på locket inför oss själva, känna i själ och hjärta, ta sig igenom och få gråta, släppa sorgen, förlåta allt som man känner att man borde förlåta i det som varit och släppa taget. Jag ska berätta hur och varför efter min lilla berättelse som dödsbudet som kom. Det kommer väcka minnen hos er som läser och kanske en början på att glänta till känslosamma låsningar inombords som mår bäst av att gå igenom i en process för att sedan släppa tyngden från sitt hjärta. Det är viktigare än vi kanske tror och kan förstå ❤️

Den gråa telefonen ringer

Det ringer och jag svarar i vår gråa Bakelittelefon. Det är mormor som ringer och hon gråter, hulkar och frågar efter pappa. Jag ropar på pappa och han kommer från köket och sätter sig bredvid mig på sängen i mamma och pappas sovrum. Jag hör att det är över nu och att mamma har somnat in. Sen minns jag inte vad som händer hemma, men jag tar på mig ytterkläder och går ut i vinterkvällen. Vi hade planer på att gå bort till mammas och pappas vänner ett kvarter bort där de hade den årliga nyårsfesten vi brukar vara med på.

Jag går ensam som jag minns det. Det kommer snöflingor och det är mörkt ute, men gatlampor som lyser upp vägen från Dalagatan till Skånegatan. Jag tittar upp på snöflingorna som smälter i mitt ansikte och det är lite kallt ute. Jag hör musik inifrån huset, jag ringer på dörrklockan och mammas vän öppnar med ett stort leende. ”Hej Jill! Kommer du ensam?” Jag säger: ”Hej! Mamma är död” och mammas vän faller ihop… ett minne som sitter stenhårt fast så som jag upplevde det. Säkert fanns där tusen nyanser till, men så är mitt minne bevarat. Lite senare går jag upp på ovanvåningen till de andra barnen. Det jag kan minnas är en särskild känsla och den var nog kopplad till att det var overkligt och att jag inte förstod egentligen vad det innebar att vara just död. Jag var 6,5 år och efter detta var jag aldrig den samma i allt som följde. Det var just denna kvinna som fick dödsbudet så brutalt, som också berättat för mig om minnen som jag nu bevarar i mitt hjärta. Hon blev som min extramamma ett tag när det behövdes. Hennes dotter var 1 år yngre än mig och jag har många fina och roliga minnen där från deras hus, ett kvarter bort från mig och pappa. Hon lekte, busade och berättade egenpåhittade sagor med sådan inlevelse att vi barn satt på helspänn och vi visste aldrig vad som skulle komma! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det ❤️

Alla sitter vi med en hel bunke minnen från förr

Det är så mycket mer att berätta, men jag spar på detta och tänkte skriva lite om just traumabehandling. När jag gick min utbildning inom Ansiktszonterapi så sa vår lärare att de flesta av våra sjukdomstillstånd uppstår ur trauma. En sjukdom kan ta lång tid att utvecklas, men grunden ligger ofta där. Dock inte alltid. Men eftersom vi inom denna terapin tittar på och letar efter grundorsaker och därefter ”bygger” våra behandlingar så brukar det ofta komma upp just trauma.

Vad är ett trauma? Vi kanske kopplar det till trafikolycka eller plötsliga hemska händelser vilket är en del av trauma. Men där finns ganska många fler händelser som kan läggas in i trauma för den enskilda. Många bär på stora sorger efter förluster, sorger, utanförskap med mobbing/utfrysning/förtal, ovänskap pga arv och pengar, föräldrar som misshandlat/förgripit sig/brukat psykisk misshandel mm mm. En del är stora och brutala, en del har blivit något väldigt stort för en enskild. Jag tycker inte vi ska lägga någon slags värdering i det, inte heller jämföra eller tänka det som en ”tävling” i vem som haft det värst. Många av oss som lever här har aldrig upplevt krig och allt det hemska som finns med det, men det betyder inte att ens egna personliga traumahändelser ska förminskas.

Det viktiga i allt är att tillåta sig att gå till botten med sina egna trauman och problem som uppstått. Många av oss som idag och faktiskt flera tusen år tillbaka, arbetar med detta som en grund. En del kallar oss alternativ, men många av oss vill kalla oss som ett komplement till övrig vård som finns att ta del av i vårt idag gällande sjukvårdssystem. Skillnaden är ju att vi inte får lov att tillhöra den traditionella sjukvården vilket är synd. Vi är många som önskar att vi kunde få göra vårt jobb och vara anslutna så att fler kunde få ta del av våra behandlingar som ett komplement där sjukvården inte har kunskaperna om själen och det holistiska perspektiven. Många av oss har gedigna utbildningar som sträcker sig under många år av bl.a kinesisk medicin, österländsk kunskap och även inom växtbaserade läkemedel + massor av flera grenar. Vi har många olika metoder, men de allra flesta mynnar ut i samma filosofi och grund – att behandla orsaken till ohälsan.

Jag förstod direkt det här med att många sjukdomar grundar sig i personligt upplevda trauman och för mig blev det en av mina redskap att alltid alltid behandla hjärnan, våra sinneslinjer, meridianlinjerna och vårt sk. psykiska/mentala mående. Det viktiga för mig som terapeut är inte att ta del av min kunds trauma, utan att hjälpa min klient att själv hitta kärnan och ta emot mina djupa behandlingar som balanserar i våra inre organ och nystar upp nerver och cellminnen kan jag väl försöka förklara det som. I allt det som sedan sker för personen själv i fråga så kommer samtalen ibland, man vill dela med sig, eller så kan man som jag skriva av sig, bena ut och målet är att våga släppa taget om det som varit, förlåta händelser (som inte alls behöver kopplas till att känna sig manad att förlåta ev inblandade övriga människor/förövare/ eller olycka). Du förlåter och släpper taget om själva händelsen, blir fri från det som plågat dig och får insikter i att det som en gång skedde inte längre är en verklighet att leva kvar i, inte fastna i, inte bära med sig – Du är fri! Ibland handlar det mest av allt att förlåt sig själv för att man burit så länge på något och ”bara” låtit det vara kvar inombords som en mörk tyngd över bröstet. Det som har varit är inte längre din verklighet! Det är ok att släppa taget, släpp och låt det försvinna upp bland molnen! Gör något symboliskt för dig själv med att släppa, bränna gamla brev, foton, nerskrivna rader om sorg och olycka.

DU ÄR FRI! Släpp taget om dina känslor du av vana burit med dig kanske väldigt länge. Minnena är förbi, det är inte din verklighet längre. Ibland kan det kännas tryggt att bära runt på allt hemskt som ett ok, för att man har vanan för det, det blir som en prägel på den man är. Då kan det vara väldigt svårt och läskigt att öppna dessa igenspikade minneslådorna, men jag vet av egen erfarenhet att det är så värt det!

Jag har i omgångar jobbat och släppt olika delar av trauma. En del menar på att det är onödigt och att man inte ska rota i gammalt och att det inte har någon betydelse. Till viss del är det en tanke jag kan hålla med om, men om du gömt undan och inte tagit hand om det så kommer det i ditt inre fortsätta plåga dig, bygga grund för ohälsa i någon form om du får ett minne som poppar upp och som du envist tillrättavisar till din ryggsäck, istället för att fronta det och knyckla ihop skiten och slänga det i en eld eller låta det susa vidare på ett moln. Faktiskt hävdar vissa att när vi gör denna lilla ritual så kan gammal eländig trauma omvandlas till ny och kraftfull skön energi. Vem vet om det är så, men en fin tanke att se det så! ❤️

Mitt liv har innehållit mycket allvarsamma händelser som såklart påverkat mig och det finns mer att bearbeta. Ett av de svåraste som jag vet att jag nu måste ta mig igenom är en händelse med min son när han var lite mer än 5 år. Det här är roten till mycket i mitt vuxna liv och jag kommer ta hjälp av mina vänner att mitt i pågående cellgiftsbehandling ta mig igenom det, bearbeta, våga se på allt, känna dödsskräcken och sedan släppa den. Den är ingen verklighet längre! Inte alls. Tvärtom! Min son är 24 år och världens underbaraste och min största kärlek dygnet runt! Jag längtar så efter honom och i eftermiddag kommer han hem till mamsen igen efter några dagar hos sin pappa, 2 kvarter bort 💕😍🙏Läkningsprocesser för detta trauma är igång genom mig själv, men det finns mycket bra stöd och hjälp att få genom de komplementära behandlingsmetoderna. Så sitter ni fast, sök någon genuint ärlig och duktig terapeut. Det är mitt bästa råd i traumabehandlingar. Läs på och känn in vad som landar fint hos dig. Välj med omsorg och lita på din egna intuition.

Jag avslutar med att ge er lite bilder där det går att skymta den lilla glada spralliga Jill i. Visst finns hon! Även om hon ofta gömmer sig bakom en lite annan approach numera… Hon vill mycket den där Jill! Hon brukar säga att vi ska ta knasbilder ihop och tillsammans med just en av våra familjer inom FX (fragile-x) har vi hittat några som gärna ställer upp på galenheter. Min make är alltid snygg och han får vara min motpol även i våra galna bilder 😍

Slutligen!

Redan nu vill jag säga till er som läser här: Jag är spontan, jag är utanför gränser med jämna mellanrum, jag river tabun och murar, jag utmanar mig själv genom att berätta, jag kanske går över någon känslig gräns mellan varven. Det är omtumlande det jag nu går igenom. Jag har inget facit på vad som kommer hända, hur jag kommer må osv. Det är riktigt läskigt att tänka på, men samtidigt så har jag gjort mycket personligt arbete med mig själv, jag har hjälpt andra att iaf delvis släppa på sina egna trauma, jag vet att det funkar om vi vågar! Att släppa på rädslor, sorg, ilska, besvikelser, frustration, gråt, panik, ångest, förlorad vänskap, missbruk, beroende ja you name it! Det betyder allt för den själsliga hälsan och välmåendet! Jag har har skrivit och pratat med Gud, så som jag ser på Gud och bett om att riva gamla kontrakt som kanske ville att livet ska vara kortare än jag tänkt, för i min värld vill jag få leva kvar länge! Utsikterna för gott utfall är på min sida!

Genom den omtanke, alla fina ord, allt ni bemöter mig med, att jag finns i era tankar, att vissa av er skickar healing och lyfter mig betyder mer än ni kanske kan ana! Jag är långt ifrån perfekt, men livet har gjort mig ödmjuk, snäll, omtänksam, kärleksfull och oerhört tacksam för så mycket fint som finns runt omkring oss om vi bara ger oss tiden att stanna upp. När många skickar god energi och kärlek blir det kraftfullt. Tack! ❤️🙏

Fånga dagen och tillfällena kära ni som orkar läsa mina rader!

I Love You! Kram från Jill