Tänk hur allting blev Jill!

Jill Lagerqvist

Inte i min vildaste fantasi

Kunde jag ha anat vad allt jag varit med om skulle komma att innebära på olika vis.

Jag önskar INGEN att behöva gå igenom alla de utmaningar jag fått göra och fortfarande är i. Trots att jag har delat ganska mycket av min egen CA-resa så finns där delar som jag valt att behålla för mig själv. Det passar inte och ska inte delas med andra.

Det bor en sorg inom mig inför det svåra med att genomgå en sjukdom som för de flesta är den mest hemska. C A N C E R …

Allt sammantaget är som en svart klump inombords. Men ”allt” är egentligen många olika delar där en av dem är själva sjukdomen. Idag for en tanke om att den i alla fall på något vis var hanterbar. Jag fick information om varje steg, jag fick möta alla utmaningar och ta mig igenom den. Vägledd på något vis. Kliniskt vägledd i själva cancerbehandlingarna. När operationerna var förbi och endast eftermedicineringen är kvar, så har det tystnat. ”Allt” förutsätts vara som det var innan. Men ingenting är som det var innan.

Mycket av det som hänt eller för den delen inte hänt runt omkring, har nästan varit det svåraste i alla fall för mig.

Från en social människa till motsatsen

Här har jag inte bara fallit, utan helt och hållet rasat ihop många många gånger. Varje fall har gjort skitont! Mycket ondare än jag har berättat om, för det har varit för jobbigt att ta in helt och fullt till och med för mig själv. Alltså har jag blundat för det som en slags förnekelse även för mig själv.

Att ständigt gå omkring med känslan av att vara en som på något vis sviker. Jag är personen som inte håller måttet, den som inte orkar, den som inte är som vanligt, den som tappat det mesta och stundtals inte orkat upprätthålla nästan någonting alls. Den Jill som inombords bär på känslan av att ha uteblivit alldeles för ofta och därmed svider känslan av svek. Den Jill som fick krympa sin värld till en pytteliten sfär och ändå kände att jag tappat kollen på läget runt om.

Jag har fått ägna mycket tid de sista månaderna till att göra upp med mig själv och framför allt förlåta mig själv. För att jag faktiskt inte mäktade med mer än just mig själv, stötta och finnas för min son i allt kring förberedande och sen nu också flytt till eget boende, min lilla gamla pappa i små stunder, gå promenader med Sune och så ALLT kring i att hamna i en mega ekonomisk kris och slutligen se mig själv och mitt lilla företag, mitt skötebarn få hålla fortsatt stängt på obestämd tid.

Kroppen har gått ut i strejk

Om detta råder det inga tvivel. De mentala påfrestningarna har blivit för många och jag vet ju, kroppen tar stryk till slut av allt.

Jag har väntat tålmodigt i många månader på så mycket. På att det ska lösa sig med min a-kassa, på att få komma på utredning till cancerrehab, på att få samtal med onkolog och bröstmottagning med uppföljning, på att få tid till röntgen för att mina ben fullständigt håller på att kollapsa och sedan svaret att de inte ser några fel på mina ben och jag är på ruta NOLL ännu en gång. Så mycket… ingenting av det här är ytliga eller banala saker för mig.

Jag har fått brottas med känslan av att jag har misslyckats katastrofalt och frågat mig tusen gånger hur det kunde bli såhär!

Va fan Jill!

Från flera olika håll har jag ifrågasatts utom rimliga gränser. Tycker i alla fall jag då.

ORKA JILL!

Jag hamnar i undfallenhet. Känner mig sänkt och värdelös. Tills jag bara kände att nä nu räcker det! Sen snubblade jag igen och det är inget skönt att ligga och kräla i självömkan, inte hitta något att hålla sig i och så de där jefla benen som gör att jag knappt inte kan resa mig. Det är då pann-bens-viljan sätter in de sista krafterna och lyfter mig ännu en gång.

Sluta kräla! Ryck upp dig Jill! Du duger oavsett! Hör du det!

Så jag gjorde som jag har gjort innan och påminde mig om att jag kan det där nu. Att resa mig på 9,5 och något har hänt med mig i allt. Det känns lite som:

Nobody puts Jillsan in the Corner anymore!

Ja, kanske va det jag själv som sa det, men jag menar det till 100%!

Nu ska jag strukturera upp saker och ting! sa jag för mig själv idag. Sen kom ett tjockt kuvert i brevlådan från cancerrehab som äntligen efter 1,5 månad skickat ut enkäter och sen ska jag sättas på ny kö… i alla svaren jag kryssade i blir det tydligt. Det gör också ont. Men om jag inte kör igenom allt detta kan jag lika gärna lägga mig ner och ge upp. Men sån är ju inte jag, en som lägger mig ner och ger upp. Så imorgon skickar jag in svaren, tar Sune till veterinären, kör till min kurator och pyser ut det värsta (för topplocket har gått) och sen får vi se… Tack o lov för den underbara helgen jag precis haft med påfyllning av så mycket fint tillsammans med make och goda vänner! Den behövdes ❤️🙏

Jag är ruggit trött, kanske faktiskt övertrött så jag knappt kan se vad jag skriver nu. Men om jag nu ändå är här på jorden och ska leva mitt liv, så ska jag också göra det!

💕Over & out för ikväll. Kram Jill💕