Det är så lätt att säga…

Jill Lagerqvist

Åh det är ingen fara!

och vända bort min blick samtidigt som jag sväljer smärtan och låter blicken falla.

Så satt jag där ikväll på rad 2 på ortens ena högstadieskolas aula. Ett himla drag. Dansshow och en sådan glädje. Fokus. Cool musik och snygga moves, Målmedvetenhet och styrka. Unga tjejer, unga kvinnor, mogna kvinnor. De dansade så det inte gick att låta bli att hänföras och imponeras. SÅ ska livet levas!

Jag lät mig fyllas i varenda por kändes det som. Hjärtat berördes. Min själ berördes och jag tillät mig att bara vara där i nuet och uppleva. För att jag behövde det. För att jag plötsligt kände att jag också var värd en stunds paus och få fyllas upp med sådant som jag sällan ger mig, som jag aldrig tar för givet, som inte tillhör mitt liv särskilt mycket.

Efter showen åker ”Askungemamman” hemåt igen…

Från och med nu

vill jag skrika högt! Från och med nu får det vara nog! Det måste få ett stopp! Livet är för värdefullt för att… jag är tröttare än jag någonsin varit i min själv. Det ska inte vara såhär mera nu.

Vi har gått igenom så mycket och fastnat i en limbo av dåligt som sker och som påverkar. Tillslut finns inte en enda ”ren” tanke. Allt är nedsvärtat och infekterat.

Fram med sårrengöringen igen och igen. Igår började jag ju rensa och rena. Det här ingår i processen viskar jag tyst till mig själv. När man tar bort det infekterade locket, så öppnas såren upp och det infekterade sipprar fram och ut. Torka, badda, låta det rinna ut och iväg… Sätta på plåster en stund för att pausa. Orka ta en omgång till.

Vi har gått igenom så mycket på olika vis

Ingen går igenom det vi gjort utan att det finns taggar, sår och själsliga trauma som uppstår och så småningom blir vi alla tvungna att ta om hand det på något vis.

Kanske tänkte jag att vi nu var färdiga och ska bara se framåt. Men nej, så ”enkelt” är det inte. Känsligheten för allt utom finns där och skydden har ännu inte hunnit stärkas som förr. Jag trodde det, men inser att det inte är så.

Kanske var i vart fall inte jag redo att släppa fram mer än jag förmått tidigare? Plötsligt förstår jag att jag har kämpat galet mycket för att hålla allt. Hålla ihop. Mig, min familj och särskilt min son.

Jag kan inte lämna! Jag kan inte dö ännu! Det är inget alternativ! Så jag överlevde… i alla fall för nu.

Människor runt mig har senaste tiden sagt: ”Ja vi kommer ju inte leva för alltid. Så vi får ju se till att ordna allt innan.” och jag tänker… om ni bara visste vad jag har burit inom i mina innersta vrår. Det outtalade. Rädslan för att dö och lämna ofärdigt. Rädslan för vad allt kring min sjukdom satt för spår i min sons själ och hur ska han reda, om inte jag är där och finns, om jag inte är där och bär igenom allt det svåra ❤️

Därför har motgångarna nu varit alldeles för mycket för oss. Det finns en gräns för oss alla och vi är där nu. Vi är där när vi behöver säga stopp och sätta våra gränser. Be för att lösningar kommer i vår väg och sker för att läka, lugna och fyllas med harmoni & kärlek igen.

Vi har gått sönder. Vi är trasiga och det kan inte fortsätta. Vi är värda mer och bättre än det här. Min röst tystnar efter det här. Vi hittar nya vägar från och med nu ❤️

Tack och förlåt för allt! ❤️ /Jill