Jag kunde inte ana det här

Jill Lagerqvist – CA resan 2:a halvlek

Drar djupa andetag

Jag kommer på mig själv med att dra de där djupa andetagen och ibland låter det som att jag suckar… det kanske jag gör. Oftast när jag drar djupa andetag och suckar efteråt så är det faktiskt för att jag mår bra, känner mig lugn och i harmoni. Lite som ”ahhh va härligt livet är!”. Men nu… är det något annat som inte är särskilt trevligt att skriva om.

Jag har ont. Ont så det kryper innanför skinnet på mig och gör mig helt utmattad. Jag hade inte förväntat mig det här. Jag kunde inte ana det här. Inte alls faktiskt. Jag har så pass ont just nu att jag inte ens skulle får för mig och ännu mindre orka ens tänka särskilt mycket på förlusten av attribut som anses kvinnliga av de flesta (fin omskrivning va?). Jag orkar inte ens tänka på det än.

Vilket deppigt inlägg 😏

Det här har nog varit en av de sämsta veckorna hit in tills det här året. Vid några tillfällen har jag sagt högt att jag inte brukar längta iväg tiden, men nu alltså… så bara önskar jag mig förbi denna jäkla smärtsamma perioden. Smärtan är så olika för alla. Det kan säkert också bero på vad man varit med om innan. För jag vill inte skrämmas alls. Jag tror bara när det gäller mig själv att jag har kämpat aningens för tappert. Min envishet tar mig framåt, den tar mig igenom utmaningar och förbi dem. Flera sa att det är inte så många som klarar av alla cellgiftsbehandlingarna utan paus för att återhämta sig lite, men jag gjorde det. Den veckan det fick bli paus, det var den veckan jag var som sämst med salmonellan. Men redan veckan efter körde jag på och fixade det! Till och med när mitt hb var alldeles för lågt, så fixade jag det! Klart som tusan att det kommer bakslag någon gång. Mitt är tydligen efter den här stora operationen. Det gör skitont nu efter 1,5 vecka. Igår hämtade jag ut en 5 dagars penicillinkur och igår kväll sa jag tack för min magkänsla, när jag bytte förband och det inte såg så trevligt ut vid det ena långa op-såret 🥹

Varje rörelse gör ont, varje andetag känns. Hela området är som ett jättestort blåmärke som gör ont bara man andas eller nuddar vid det. Betänk sedan att jag dygnet runt behöver ha på mig en högst obekväm kompressions-bh som hela tiden trycker ihop det där stora ömmande blåmärket… Det skaver i armhålorna eftersom det är svullet och lymfan fylls på/går runt väldigt sakta. Jag gör rörelser med jämna mellanrum, lymfmassage och andningsövningar så mycket jag orkar och förmår. Jag är ute och går även då jag inte orkar. Tar hand om tvätt, lagar mat och lite sånt som jag vet är bra att göra fast det gör sjukt ont. Det kallas att jag mobiliserar mig. Alternativet att ligga helt still är skitfarligt och inget jag skulle palla med det heller 😉 Jag har varit ute bland folk några gånger nu och alla jag möter är nästan förvånade och säger att jag ser så pigg och frisk ut! Hahaha då blir jag paff och säger: Tycker du?! Tack och lov för smink! 😂😘🙏 Helt ärligt så skulle jag inte gå ut utan smink nu, för jag vill inte se så trött ut som jag känner mig. Inte för att jag har så mycket smink, men lite piggar upp intrycket 😉

Naturen och de friska vindarna

Idag gick jag med Flemming och vår Sune in i skogen och löven föll över oss. Magiskt skönt och denna friska luft och särskilda doft det blir i skogen denna årstiden. Sen kom vi ner till havet där vi mötte solen, de friska vindarna som gjorde att vågorna slog in över stenarna. Havets brus och doften av saltvatten och tång.

Att vara, att bara vara. Andas och vara i naturens olika element. Vind, jord, vatten och så får den egna inre elden vara med och väckas inom en.

Plötsligt händer det – Plötsligt vänder det!

Det är vad jag hoppas nu inför nästa vecka. Jag känner mig färdig med prövningar och vill få börja leva, njuta och göra livet roligt igen!

Alla dessa tupplurar, alla dessa stunder av att vila, låta kroppen läkas… det är bra för mig och det är sådant vi alla behöver göra för att må vårt bästa. Men nu längtar jag och ser fram emot att få bli piggare, starkare, gladare, smärtfri, glad och lycklig! Jag vet redan att det är upp till mig själv och mitt eget ansvar 😊🧡

Min inre Alfons Åberg ska få lov att, så länge det smärtar, säga: ”Jag ska bara”… men så fort den där smärtan släpper minsta lilla och rinner iväg, då får Alfons kila vidare någon annan stans.

Just nu längtar jag till om 2 timmar då jag får ta nästa omgång med Alvedon och penicillin. Jag kunde inte ana det här och det va nog tur det. Men det kommer vända, helt säkert så kommer det att vända! När jag ser tillbaka på denna tiden, så kommer jag vara jätteglad att den var då och inte nu, inte längre min sanning. 💕 /Jill