Ensam är stark?

Jill Lagerqvist – CA resan slutspelet

Behöver jag ändra mitt tänk i allt som är?

Frågan kom upp för mig nu på morgonen när jag försökte samla ihop hur jag just nu mår och känner kring det som är mitt eget liv. När man som jag har mycket tid ensam så finns det utrymme att känna efter och tänka efter.

Jag tycker inte att ensam är starkast alls, tvärtom. Men jag kan också utveckla rubriken till att anse att för att klara av livets utmaningar behöver vi vara starka eftersom vi oftast är ensamma innerst inne med det som sker i vårt eget liv. Även i de fall när vi har familj och vänner runt om, så är vi ändå ensamma i det stora hela. Det låter kanske konstigt att jag skriver det. Men…

I allas liv är vi ensamma aktörer för den egna livsresan. Även i en tvåsamhet är vi ändå ensamma om mycket som sker i det egna livet.

För den som arbetar så lever man en stor del av sitt vakna liv där, på jobbet med andra kollegor vi inte ens själva får välja utan bara helt sonika behöver lära oss att umgås och samarbeta med. När man kommer hem från jobbet är de flesta trötta och vill/behöver ha sin återhämtning och stänga av en stund eller längre, även från familjen som finns runt om. Matlagning, tvätt, disk och allmänt plock tar en stund av hemmatiden för många.

Så hur många timmar egentligen umgås/interagerar man med de som betyder mest för en egentligen? Orkar vi då ens ta in den andras vardag och liv, vad som hänt mer än med en kort uppdatering med en bra dag, en vanlig dag på jobbet och allmänt prat? Sen går tv:n igång och telefoner för att uppdatera sig tar en stund.

Nej, det blir inte mycket tid över för annat helt enkelt. Den mörka tiden ser vi inte heller varandra klart i dagsljus, utan kan ”gömma” oss lite i mörker och kanske dölja en del av hur vi egentligen mår. Vi vill inte klaga, vi vill inte störa, vi vill inte vara till besvär eller göra livet mer tungsint än det redan känns av det kompakta mörker som omger oss så mycket denna årstiden. Tända ljus, mys och en lussebulle till kvällsfikan duger fint och kanske en ruta mörk choklad om det finns något kvar i skafferiet 😏

Så lever vi på i våra liv, i vår vardag. Vi vet ganska lite om varandras vardag även om vi lever under samma tak. Jobba måste man så man kan betala räkningar, mat och allt annat…

Ändå kan vi såklart trivas, älska vår familj och vårt hem och allt som tillhör. För i vårt hem bor kärleken och det är tryggt och varmt inom❤️ (det hoppas jag att det är så för de flesta eller alla såklart!) Men tillbaka till att vara stark i sin ensamhet… ja, det är nog så att vi verkligen behöver vara det så ofta vi mäktar med för att hantera våra liv. Det går ändå, men måendet kanske dippar titt som tätt om vi känner oss svaga mer än starka?

De djupa suckarna dras

Oftast drar jag djupa suckar för att jag mår bra, slappnar av och faktiskt njuter av mitt liv precis som det är. Men nu, jag känner det så väl, så kommer det andra slags djupa suckar.

Det är tungsint. Jag känner mig egensinnig i min ensamhet och väggarna ramlar över mig. Det är FÖR ensamt. FÖR tyst. FÖR mörkt. FÖR av allt och jag känner hur rastlösheten sliter inombords.

Jag kan välja att se det som ett tecken på att i alla fall viljan finns att börja se in i framtiden och försöka luska mer med vad jag ska börja när jag känner mig tillräckligt stark.

Jag är allt annat än arbetsskygg 🙂 Jag är faktiskt tvärtom och har alltid gått all-in och fått begränsa och sansa mig. Nu talar en inre röst och frågar mig om HUR jag ska orka och HUR det ska gå till och med VAD ska jag börja med och NÄR? Svaret just nu är att jag inte har en susning, jag vet verkligen inte med VAD och HUR eller NÄR.

Gamla minnen pockade på idag

I förmiddags körde jag till min fina kurator igen. V har fått en fin kontakt och jag tycker mycket om henne. Jag varken vill eller ska skriva så mycket om vad vi pratar om. Men jag fick lätta mitt hjärta idag och det var, liksom förra gången, så bra tajming! Mitt mörker har lagt sig som en tung, blöt och sticksig filt över mig i flera dagar. Jag har känt mig arg, riktigt ilsken, frustrerad, ledsen, känt en stor sorg och oro i en oskön blandning.

I min egen lilla personliga utvecklingsresa har mycket hänt det här nästan årslånga utmaningsåret. Mina skuggsidor har jag fått möta. Mina förmågor och oförmågor, mina styrkor och svaga punkter, min kraft och min orkeslöshet. Det har varit hopp och förtvivlan. Rensa, sortera, lära mig och få igen en hel del utmaningar för att jag inte lärde mig av dem när de kom förra gången. ”Att man aldrig lär sig va!” …

Jag kommer aldrig mer bli den jag en gång varit.

Jill lagerqvist

Det är nog snudd på omöjligt att backa bandet och låta allt återgå till det gamla invanda. Det vill jag inte heller. För jag vill lära mig av det jag fått möta och ge mig själv ett bättre liv så som jag vill leva.

Utmaningarna har gjort mig ännu mer högkänslig. Det gör att jag uppmärksammar andra på ett nytt sätt. Ibland har jag blivit förvånad över det jag inte tidigare sett, eller ärligt inte förmått mig att se för att jag inte ville… men jag ser, jag hör och jag känner allt så mycket tydligare nu. Samtidigt lever jag efter min egen önskan att vara i ett icke dömande och istället så bugar jag, tackar ödmjukt för mig och drar mig undan. Min väg är min och det kommer innebära att jag är vid mer än ett vägskäl nu. I kärlek och största omtanke tackar jag för mig och den tid som varit – för att ge mig själv space och tid att leva fullt ut efter mina förutsättningar och inte först för att ge andra och sist ge mig. Jag vänder på det i kärlek till mig själv 💕 något jag borde gjort tidigare och som jag försökt många gånger. Kanske är det just det här som varit min största utmaning och lärdom?

Vi pratade idag om ganska många olika bitar och vid något tillfälle frågade hon mig om vad jag trodde mitt sätt att hantera kom ifrån? Om jag alltid varit ”sån” och om det kanske bottnade i ända sedan barndomen att vara till lags, inte ta plats, vara ödmjuk och undfallande för att inte stöta mig, inte säga vad jag vill och önskar, att alltid säga att det går bra, fast jag inte vill… Om att göra ALLT för andra och inte så mycket för mig själv, för att jag inte tyckt att det spelat någon roll och kanske för att jag inte ens frågat mig själv eller förstått att jag också får ha en vilja och önskemål utan att andra ska se mig som ego för det? Jag är den som gärna fixar överraskningar och roliga happenings till andra, men blir sällan eller aldrig själv blir överraskad eller uppmärksammad så som jag önskar?

Det fick mig att tänka på ett minne från lågstadiet. Ett minne som gör riktigt ont. Jag fyllde år, säg 9 eller kanske 10. I min klass så brukade vår fröken alltid uppmärksamma det och alla i klassen fick stå upp och sjunga & hurra för den som fyllde år. På min födelsedag så såg jag fram emot detta och var lite uppspelt och glad. Det var inte så att jag firades nåt särskilt hemma, så det kändes viktigt för mig. Jag saknade min mamma, jag var ensam ofta och ganska ledsen av mig. Så att få bli lite firad i klassen kändes förväntansfullt. Men ni vet när man kan se ljuset slockna i någons ögon? Så blev det för mig. För plötsligt var det en kille i klassen, som helt säkert inte ens fattade vad det han sa innebar för mig, som hånskrattade och sa att jag va löjlig för att jag blev glad för att de andra skulle säga grattis till mig! Hahaha, va löjligt, blir du glad för det? Det syns långa vägar på dig! osv… aldrig mera efter den födelsedagen har jag känt att jag varit någon speciell på min egen dag, att jag inte var värd att fira och att det inte var nåt någon behövde göra för mig. I vuxen ålder blev jag dock överraskad av mitt kompisgäng när jag fyllde 20 och det minnet bevarar jag ömt i mitt hjärta.

Usch, det gör mig ledsen att jag fick fatt i det minnet idag, men det gör också att jag kan se den lilla tjejen som allt för ofta drog sig tillbaka och aldrig kände att hon fick ta plats. Jag blev ”hon som stod bredvid och såg på alla andra”. Det var så under hela min uppväxt. Inte något uttalat, men jag tog den rollen och tänkte att det var bäst så. Jag kan se mig som den lilla flickan, jag kan ”krama om” henne och stryka tårarna, trösta och förstå henne och se varför jag är det jag är idag ❤️

Jag är säker på att de flesta av oss har minnen som gör oss ledsna från när vi var barn. För min del så har jag så många och jag tänker också på brevet jag fick av en underbar äldre kvinna som fanns runt mig när jag var barn. Hon beskrev just detta med att efter att min mamma dog så blev jag aldrig mera den bekymmerslösa, glada, spexiga lilla flickan, den jag var innan. Den jag också har minnen av och som jag i små stunder hittade och kanske en del minns just det och skulle säga att jag var en ”glad skit” som liten…? i tonåren blev jag den glada när jag drack alkohol och kunde glömma mitt pissiga liv för en stund. Det är lätt att se sånt i backspegeln, det destruktiva som kunde gått helt överstyr, men ”någon” räddade mig från den vägen.

Samla ihop det som är jag idag

Jag antar att det böjar bli dags att samla ihop det som är jag idag nu. Kan man uttrycka det som att jag är på god väg att sluta en cirkel med att uppmärksamma att det snart är på dagen 1 år sedan jag kände den där elaka knölen i mitt bröst?

Aldrig trodde jag att jag skulle få uppleva allt jag gjort och aldrig kunde jag ana ens en bråkdel av det. Jag önskar ingen att få uppleva det här, men det är tyvärr något många får göra. Jag tänker att kanske kan jag ha bidragit en del genom att våga vara modig och berätta en del av denna CA-resan, min egenupplevda resa. Den ter sig olika för alla, men med all respons jag har fått så vet jag att den fyllt en funktion.

Jag tycker fortfarande att jag mest är personlig i det jag skriver och att jag i de flesta fall kan skilja ur det mest privata 💕 Det finns värde i att våga vara sann, att våga vara äkta och bjuda på en del av sig själv men ändå sätta vissa gränser. Jag har gjort mitt bästa i allt och jag bygger om mig både inom och utom utefter mina egna förmågor och styrkor. Ja, jag upplever att jag är ensam i det mesta faktiskt, precis som jag tror att de flesta skulle säga, som har fått uppleva det här. Ett år utan att arbeta, att lära sig hantera en sjukdomsdiagnos alla är livrädda för att få, att möta sig själv med rädsla och oro och landa i ett överflöd av kärlek till sig själv och till livet, vad det nu än är för mening att leva? Jag både vet och känner att jag är stark som den oxe jag nu är enligt astrologin.

I sann och äkta KÄRLEK – OMTANKE & RESPEKT 💕

2015 präntade jag in mina ledord på min vänstra axel. Jag bär orden med all den styrka och kraft som de innehåller för mig – för alltid… /Jill