Den sista veckan

Jill Lagerqvist

Sista veckan på skitåret

Jag tänkte förbi allt, ville bara komma ”över på andra sidan” och få säga: YES! nu vänder det uppåt! Det var kanske aningens naivt? Det var kanske att ropa hej för tidigt? Vår fina champagneflaska från Fira livet festen i slutet av augusti får stå kvar ett tag till. Det går inte att poppa upp den nu.

Ner i självömkans mörka vrår är där jag är just nu.

Jag tycker inte om att klaga. Jag vänder bakslag till lärdomar osv… men ibland så undrar jag. Det är tvärstopp nu.

Den sista

Den sista operationen, den 7:e gången jag sövdes och det som jag hela tiden tänkt skulle sätta punkt. Det skulle ju bara bli som en parantes. För vad kunde va värre än den 6:e?! En liten kiss i Missisippi eller piss i Nilen… ja, det var ju allt det skulle bli. Men nu sitter jag här hemma och mår inte bra och fixar inte ens en liten kiss-skvätt för egen maskin … (hur sjuk humor får man ha? 😂)

Operationen i sig verkar ha gått bra. Jag tippades bakåt, med all min kroppstyngd på axlarna och magen blåstes upp till storlek ”gravid i nionde månaden” och tarmarna åkte uppåt för att lämna plats… bort med äggledarna och äggstockarna! De ska analyseras men såg friska ut vid urtaget… kliniskt, korrekt. Minimal blödning, bara 15 ml, inget att snacka om.

Ändå så sitter jag i dag med ”sträckt urinblåsa, ur funktion” och en kateter mellan benen. Ja, bara så, rent krasst. Magen spänd som en ballong fortfarande och de 4 titthålen gör bläont. Hela jag gör ont och jag kan inte gå rak och stolt. Hela jag är snurrig. Hela jag är deppig. Ok, det har vara gått 3 dagar sen jag var i tippat läge…

Den såg jag inte komma, som man brukar säga. Jag, den klämkäcka Jill som en del säkert tänker och tror. Nu sitter hon där hemma vid sitt köksbord och får äta upp allt glatt och positivt.

Över 250 ”gilla-tummar/hjärtan”

Jag tog bort mitt inlägg igår från min tidslinje ifall någon undrar. Det kändes som att jag ljugit. ”Allt har gått bra” och det hade det, till att börja med – men det byttes ut till att det så att säga uppstod komplikationer. Det blev jobbigt att läsa om att alla vara glada för att ”allt har gått bra” och ärlig som jag är, så kände jag att jag inte for med sanning. En person verkade tycka att jag var jobbig och tog bort mig från sin vänlista, kanske fler gör nu när jag är ännu mer besvärlig och skavig? Life is life va? 🙂

Träningsdag idag

Idag ”blåstränar” jag och blir med detta ännu en erfarenhet rikare. Det finns värre och det finns fisar på tvären som mest är löjliga. Nånstans där mitt emellan är kanske jag?

Att med en liten tappkran träna är en utmaning i sig. Känns knäppt och konstigt. Men ändå, kanske är det ändå jättebra att det finns såna här anordningar?

Kanske är det allra mest bara jättekonstigt att jag ens berättar? För vem vill läsa sånt här? Men så tänkte jag som så, att hela detta året som har gått har varit fullt av obekvämheter och en hel del tabun, en hel del sådant vi inte har en aning om eller ens kunde föreställa sig! Jag hade verkligen ingen aning själv! Många har skrivit och tackat mig under året som gått, för att jag haft modet att berätta. Det blir verklighet rakt av, inget skönmålat eller så. Bara rakt av.

För mig personligen så känner jag ändå att jag kan ”bjuda på” att vara just personlig, men inte utlämnande i minsta detalj. Det hade jag aldrig velat göra! Jag kommer således inte berätta om känslan av allt kring katetersättning i detalj. Jobbigt läge på många plan, räcker långt… Jag är, mitt i allt, fortsatt full av beundran över vårdpersonalen och ja, jag fick möta så många varmhjärtade där på sjukhuset även denna gången. Nu är jag mest orolig och nervös inför morgondagens besök. Vet de ens att jag kommer? Har de tid med mig och vad är det som ska hända imorgon? Nästan 20 mil fram och tillbaka en gång till denna veckan. Det är lite tungt att fara fram och tillbaka.

Efter skitår kommer guldår!

Man brukar ju säga att efter regn kommer solsken, efter en skitdag så vänder det osv… men för att avsluta nu snart så tänker jag att även ett skitår tar slut och att det sedan kommer bättre dagar som fylls till veckor, månader och ett nytt år som helt säkert kommer ha många guldkanter även för mig! Det är så jag vill se på livet även när jag ligger där i denna helsikes sörja och krälar runt i min självömkan.

Vänd bladet i livsboken!

I kärlek, respekt och omtanke – så vänder jag blad.
Jag hittar min styrka igen. Jag finner glädjen i att bara finnas till och få vara här mitt i livet, så som det nu är.
Inom mig växer sig tacksamheten stor, så som livet självt nu är. Jag finns, jag är, jag är här! Tack! ❤️

Jill Lagerqvist

Den 23 januari 2025 – ett nytt år tar snart vid. //Jill Lagerqvist