Vad är ett liv värt?

Jill Lagerqvist – i sanningens ögonblick känns livet rätt maxat

Är det skillnad på ditt & mitt?

När ”inget att bry sig om” är något som personligen inte berör en själv, så är det många som inte ens tänker tanken på vad en annans liv är värt.

Kan det vara olika viktigt att faktiskt inse att något är viktigt, trots att det inte berör en själv personligen? JA! Är du dessutom en läkare, så kan det vara direkt livsavgörande för någon annan.

Någon sa såhär för ett tag sedan: ”Det är skitjobbigt att gå till en läkare på vårdcentralen, men när du väl kommer till specialistvården med läkare och sjuksköterskor är det helt annat”. Tanken med detta var att det upplevs ofta som att det är svårt att få en allmänläkare på en vårdcentral att lyssna och ta en på allvar. Att man ofta känner sig dum eller att man stör, när man väl är där. Som att man tar av deras dyrbara kvart och att det alltid är känslan av att de är för stressade och att de gör allt annat än lyssnar på dig. Den där känslan av att de bara vill vifta bort och iväg dig och ropa ”Nästa!”

Har man tur, så träffar man en läkare på vårdcentralen som lyssnar och tar en på allvar, så som jag gjorde där i julveckan 2023. Men gudarna ska veta hur många jag mött innan dess som inte lyssnat eller brytt sig. Så hade jag då tur denna gången?

Har man otur innebär det att man går därifrån med känslan av att känna sig dum, som att de inte alls lyssnade och man mår ännu sämre då även psykologiskt, än när man kom dit och fick sin kvart… inombords kan det ligga något och ”pyra & växa till sig” som är allt annat än bra. Men man skjuter det ifrån sig ett tag till och ger tillfälligt upp, tills det pockar på igen och man bokar en ny tid. Väl där är allt satt på ”Repeat” vilket gör att samma scenario upprepar sig igen och möjligtvis får du ta blodprov och de mäter blocktrycket som visar sig lite högt och genast ska de sätta en på blodtrycksmedicin, fast egentligen så vet man själv att det högre trycket beror på smärtan, oron och skammen av att inte bli lyssnad på trots att man inombords känner att något är fel. Ibland lutar sig läkaren enbart emot statistiken och avfärdar allt annat, till förmån av att ännu en gång få skriva ut ett nytt recept på blodtrycksmedicin och skicka iväg patienten på ett allmänt blodprov på lab. ”NÄSTA!!!”

När du läser i din journal på 1177, som vi alla har tillgång till, så kan du läsa läkarens analys och där ibland hitta helt hittepågrejer, eller sådan de inte sagt till en direkt… Hmm svensk sjukvård 2024/2025… ???

Hur många går till doktorn för att de inte är oroade för att något är fel?

Givetvis finns de där ”En fis på tvären patienterna” omkring oss! Självklart! Men är de egentligen så många och är det fog för att alla ska få kollektivt noncharlant bemötande? Nä, såklart inte! Men ändå, likt förbaskat, så är det ofta så folk berättar om. En trött, överarbetad allmänläkare, blek och glåmig, med flackande blick (om du ens får möta dem i ögonblicken) och känslan av att de lyssnar med ett halvt öra och sitter och stirrar in i sin datorskärm under ert samtal. (för de är tvingade att dokumentera allt med en admin och ansvar som då går ut över den viktiga lyssnandestunden som är till för att sedan analysera och ställa en diagnos eller hur man ska gå vidare?)

Kan det komma något gott ur det som är ett grovt och förfärligt ”fel”?

Det är verkligen lätt att fastna i att klaga, i att mala och älta saker som hänt. Med all rätt behövs det få sin tid, men sen då? Hur går man vidare?

Tiden läker alla sår sägs det. Säkert är det så och även om de inte läker, så lär man sig att leva vidare i de flesta fall. Men sen är det ju en sanning med modifikation om det faktiskt handlar om livets viktiga beståndsdel att få rätten att leva kvar i största möjliga mån. När någon slarvar med ens rätt till det, för att det ligger en massa gegga i maskineriet hos dem (läkarna i detta fall jag skriver om nu) … vad är det som gör det? Att de inte lyssnar och förstår?

Så därför kommer min fråga som behöver ställas nu: VAD är ett liv värt?

Ett misstag kan bero på så många olika faktorer och vi är alla människor med fel och brister.

Men för att den enskilda personen som inte blivit hörd och därmed hamnat i ett faktum över att en sjukdom tagit fart rejält och känns helt livsfarlig… eller bara tanken på vad som hänt om man inte själv sökt sig vidare med den lilla kraft man hade kvar… Hur viktig och värdefull känner man sig när man 5 månader senare får beskeden om att det man tog upp redan i ett tidigt skede, verkligen var allvarsamt?

Vi har nog alla hört: ”Bättre att kolla en gång för mycket än för lite”. Vem sa det och när myntades detta uttryck och varför har det idag tappat sitt värde i många fall?

Att anmäla kan göra skillnad! Eller i alla fall hoppas vi nog på det.

2 läkare, oberoende av varandra inom allmänvården, lyssnar inte någon av dem… tiden går. Smärta och fler sjukdomssymptom uppstår, men inget händer… Tillslut blir det lunginflammation och röntgen på egen begäran och senare själv ta kontakt med onkologen, som resulterar i att nu vet man att det är spridd bröstcancer från tidigare behandlad bröstcancer, med metastaser och bl.a från det som det söktes ifrån i början av september förra året… i måndags blev behandlingsplanen, många besök till och ett flertal starka mediciner beskedet som fick sjunka in. Cellgifterna från sommaren 2023 dödade inte alla cancerceller. De spreds vidare med blodet och grodde… det var från början en hormonell elakartad och snabbväxande bröstcancer. Detta visste de båda läkarna som valde att inte lyssna, inte visa omtanke, inte förstå eller värdesätta en livs levande underbar människa med en livsgnista och glädje för livet, som stod där mitt framför dem!

De borde förstått att en kvinna med hennes egna stora kunskaper om hälsa, som hunnit fylla 50, som vid det här laget känner sin kropp så väl… De borde ha lyssnat! De borde visat hänsyn och inte låta någon slags prestige gå före det faktum att tesen: ”Bättre att kolla en gång för mycket än för lite” hade fått råda helt utan några andra ursäkter!

Så för vad det är värt, så ska anmälan göras. Först till Patientnämnden och sedan till LÖF. Jag vet att allt detta är såhär, för jag har varit med hos den ena läkaren och varit med på 1:a parkett under hela denna tiden!

Ur ilskan, frustrationen och hjälplösheten inför det faktum som är – så växer en helig vrede och det är denna som ska användas. För NU räcker det!

Min text är skriven med grunden av kärlek, omtanke och stor respekt för min fina vän, för hennes stora älskade familj och i samråd med henne – ”min Susidusan Susanne” 💕

Vi ska besegra detta tillsammans och det finns så mycket vackert i livet runt om! /Jill