I skuggan av cancern

Jill Lagerqvist

I efterdyningarna

Livet ska levas Jill! Kom igen nu! Det är upp till mig själv! Fröken Pepp, ge inte upp!

Nej, jag har inte gett upp 🙂 Jag försöker bara hitta min egen balans i allt som är just nu. Allt som är i efterdyningarna av cancertiden… eller vad jag ska jag kalla det? Vet inte längre och när skiftar det över i någonting annat?

Förlorade drömmar & livsverk… Ekonomisk katastrof & stress… Oro och arbetslöshet… Mammahjärtat som ska fixa sådant som känns extra känslosamt mitt i allt annat. Funkismamman med cancer i bagaget, där inte allt har landat än… Med piskan på ryggen och jag själv piskar hårdast för att hålla fokus på den smala vägen jag behöver gå för att inte halka i backen av ”yttre” omständigheter som kantas av oförståelse på konstiga sorligt märkliga vis… ORKA för Faen!

Jag har försökt reflektera och bena ut, hitta ”rätt” igen, eller igen och igen vet jag inte. Det är nog faktiskt så att jag inte vill hitta tillbaka, utan jag vill vidare till något som är bättre för mig och hitta mig själv i allt vad jag har fått vara med om.

Sista tiden har mycket varit rörigt. Trött på mig själv i det jag varit tvingad att vara i och rastlösheten har nästan rivit i sönder mig. Saker som lyfts och fått synats från olika synvinklar har tagit den lilla orken jag haft till lite fel saker, trots mina krafttag att ta mig upp ovanför vattenytan. Känt mig som en jäkla barnunge som bara velat skrika:

JAg vill iNTe merAa! Jag vill INTE!!!! SLuta! Jag KaN inTE mera! LÅt miG vA! fÖrlÅt föR atT jaG inTE kan BÄttRe!

Min ork är slut. Min kreativitet och viljestyrka har fått på pälsen och lusten att förmedla är borta! I efterdyningarna av att vara öppen med delar ur sitt liv… (Skit i att spekulera här!)

Att dra sig tillbaka blir nödvändigt

Insikterna kommer till mig och jag försöker låta dem sjunka in. Min riktiga verklighet är något helt annat än det som en del runt tror och tolkar in. Jag har inte haft för avsikt att blotta allt varken i min blogg eller någon annan stans. En stor del av min cancerresa har varit min egen att bära och inte till för någon annan. Jag är inte skyldig att berätta allt, inte för någon. Jag har skrivit mycket av sådant som jag känt i mitt hjärta att det varit görbart att förmedla och försökt skriva på ett sätt där jag ville få berätta delar ur mitt liv med min ”CA-resa” för att så många frågade mig om jag inte kunde fortsätta skriva, för att jag hjälpt dem förstå, bearbeta och ta delar ur mitt skrivande till sina egna liv. Mina ord är baserade på min upplevelse och jag har försökt hitta en balans. För det mesta så har jag nog ändå känt att andra har förstått det, men ni vet… om du pratar med 10 personer och 9 säger positiva saker så kommer ändå den där 1 av 10 som hittar ”fel”, brister eller har misstolkat vara det som gör att man hakar upp sig och börjar tvivla… Kanske var det bara typiskt mig att känna att jag skulle skriva för att andra tyckte det? Jag har väl en egen vilja? Men viljan över att vara till lags och viljan att ge och hjälpa var starkare än att tveka på vad jag väl skulle kunna bidra med. Ändå så är det helt omöjligt att skriva så att jag skulle kunna vara säker på att andra skulle fatta hur mina krångliga meningar och ord skulle uppfattas precis som som jag menade. (nu skrev jag extra krångligt för att min sjuka humor la sig i. ”Du vet aldrig vad du har sagt förrän du får svar på det” borde jag tänkt oftare!)

Därför så känner jag i hela mitt väsen att jag behöver på riktigt ta mig en paus och funderare på en massa saker nu.

Jag är ända in i själen trött. Jag har gjort så mycket jag har mäktat med. Jag kan inte mer än så här och i ”villfarelsen” att det skulle räcka, så har jag ändå inte räckt till. Inte fullt ut och för det är jag hemskt väldigt uppriktigt ledsen! ❤️

Att få beskedet om att jag hade cancer, göra mitt bästa för att ta mig igenom allt jag blev tvungen att göra, och det har varit mycket som absolut inte blev av, aldrig någonsin och kanske aldrig mer. Jag har fått se döden i ögonen, göra upp med dödsskräcken, ångesten, rädslorna, oron och förtvivlan. Möta min sorg och saknad i min sedan länge döda mamma som plötsligt kom över mig som en mörk våg och dränkte mig. Vill någon verkligen gå in i alla mina mörka vrår? Ska det vara det som ”krävs” för att man ska förstå att jag har levt under stor press i nästan 1,5 år nu?

Nej, viskar en svag röst inom mig. – Du behöver inte ursäkta dig. Du är färdig nu!

Ja, jag är färdig nu på så många olika vis. Jag har varit otäckt trött. Jag har inte orkat förmå mig att vara social och vara mitt gamla vanliga jag i någon ända. min veklighet har varit brutal. Kanske måste man själv gå igenom ”den” elden för att förstå det?

Jag förblir en kärleksfull och snäll Jill. Jag är omtänksam, jag bryr mig och jag ler med hjärtat så många gånger varje dag över stort och smått. Jag är icke dömande. Jag tror på människor! Det jag inte är, det skriver jag inte om, för jag behöver inte be om ursäkt för vad jag inte är, oavsett vad andra valt att tolka in. Jag är en helt färdig Jill.

Tack till de som (för)stått ut och egentligen tack till allt och alla!

Tack & hej! Glad påsk mitt i en särdeles märkt inlägg // Jill ❤️