I skuggornas dal

Jill Lagerqvist

En trång passage

”Even though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me; your rod and your staff, they comfort me.”

”Även om jag går genom dödsskuggans dal,
Jag fruktar inget ont,
ty du är med mig;
din stav och dina anhängare,
de tröstar mig.”

Psaltaren 23:4

Det pockade på att leta upp denna psalm. Kanske för att allting är så enormt krävande i denna tid i mitt liv. Den frestar på min ork, den utmanar mig in absurdum, den tar musten ur mig, den får mig att fulböla titt som tätt, den får mig att känna en massa starka känslor och den får mig att tvivla på mig själv och mina förmågor att vara en hel människa.

Men den väcker också mycket inombords, denna utmanande tid. Denna låt spelades upp i min hjärna igår och idag kom jag på vilken det var. Så håll till godo med min smått humoristiska bisarra hjärnas virvlar 😉

Gangsternas paradis – so it is!

Jag kommer delgöra hur jag mött de mörka vrår av vårt galna samhälles sjuka hantering av landets medborgare. Inte just nu, för jag är mitt uppe i denna utmaning. Det är inte snyggt eller särskilt humant tyvärr… Vi har ingen aning om hur våra skattepengar har använts till att bygga upp administrativa system för att göra det riktigt svårt att ta sig fram och få hjälpen. Vad annars ska jag/vi tro?

Igår kom det sig att jag pratade med flera som också ”hamnat” i denna mörka sörja, precis som jag. De berättade om sig själv och om några andra de känner och sammantaget så är det otroligt ledsamt. En man hade kämpat i över 15 år, han hade sin arbetsgivare och ett helt läkarteam som stöttade och ändå… satte i det här fallet FSK stopp, misstänkliggjorde honom, gav honom inte rätt till hjälp och hur många gånger han ändå försökt få upprättelse så går det helt enkelt inte. Han har tur som har så många runt sig som stöttar och jag tänker att han borde vara en fin människa med så många auktoriteter runt sig som fortsätter kämpa för honom. Min och många andras kamp är ganska ensamma även om de flesta av oss har familj och vänner som försöker stötta så gott det går ❤️ Efter alla samtal igår så kände jag en viss hopplöshet och undrade om jag bara är i början av något som inte kommer lösa sig, något som aldrig får en bra lösning? Ska jag ge upp? Vad ska jag göra då?

Den smala mörka vägen framåt (eller är det bakåt?)

Igår när jag körde hem från stan så svor jag över de kriminella gangstrarna som utnyttjat, lurat och fått tillgång till hjälp de aldrig borde fått! För det straffar alla som borde få hjälp. Men det är ju att dra allt till sin spets, för HUR har det varit möjligt om det nu är så att många fuskar sig till ekonomiskt och annat stöd de inte har rätt till? Eller är det bara en ursäkt för att göra det snudd på omöjligt, för att vi ska tröttas ut och ge upp? Vilka är dessa gangsters egentligen? Den får vi fundera på…

Hjärnan nynnade samtidigt vidare på låten jag delade och jag tänkte: Vad är detta för låt? Vad vill den mig? Så idag jag letade upp den och satte på texning som är en funktion som finns numera. Snappade upp budskapet och även om jag inte är en mörkhyad amerikansk gangster, så fattar jag och tänker att historierna med själva andemeningen är de samma, historiernas vingslag uppenbarar sig om och om igen, om än i olika skepnader.

”Överheten emot folket” ”De fattiga & de rika” osv… Upplevelser som får oss att känna oss jagade. Som att vi är robotar, maskiner som måste fortsätta oavsett. För att vad? Hur gör vi, hur orkar vi? Finns där ens alternativ?

Nedräkningen och jag ska kanske tänka 0,5 istället?

10 , 9 , 8 , 7 , 6 , 5 , 4 , 3 , 2 , 1…0,5 OCH där reser hon sig tamejtusan ännu en gång!!!

”Dom ska få se vem de roar sig med” – För nu ska jag leva livet! 😂😍 (namnen i låten är fiktiva och i verkligheten heter alla något annat)

Jag låter det ligga helt öppet för spekulationer om vem ”DOM” är… men som sagt, ännu en gång och om och om igen! Så reser sig Jillsan och jag tror att det är meningen att jag ska väcka upp, på mitt eget lilla vis. Vad tusan blev jag ”sånhär” för annars?

To be continued… – Jill Lagerqvist