Life is life

Jill Lagerqvist – CA resan

Mumma för själen dag

Idag har jag umgåtts nästan hela dagen med en av mina vänner som jag haft förmånen att ha i mitt liv sedan nästan 34 år tillbaka nu. Det var skönt och kändes gott inombords. Så länge sedan vi tog en dag såhär och det kändes fint och viktigt att få spendera dagen ihop idag ❤️

Hon hämtade mig och vi for iväg till gallerian för lite shopping av nödvändigheter såsom ögonbrynspenna med liten kam som jag kan måla på när brynen eventuellt faller av, descutan att desinficera mig med inför PICC-lineinsättningen, ny febertermometer för att ha koll, ögondroppar som smörjer och återfuktar, ett helt bedårande och väldoftande set från Rituals med Limited edition produkter som givetvis var helt nödvändiga 😂🙏😍 och så några laddsladdar till mobilerna (stor förbrukningsvara för att Sebban knäcker sladdarna på löpande band och jag vill ha i reserv nu).

I vår fina egna lilla stad landade vi för lokal shopping av några tunikor och toppar med vida ärmar så bandaget med PICC-linen ska få plats och så en fin och färgsprakande schal som kanske eventuellt kommer användas på huvudet snart… tänk vad märkligt allting fortsätter vara samtidigt som det är ganska overkligt. Tårarna brände i ögonen i vissa ögonblick på oss. Vi liksom försökte fatta vad som händer. Men rent krasst så är det livet som pågår och just nu är det som väntar väldigt främmande.

Livet kommer behöva mera färg!

Tänk om livet enbart skulle innehålla glitter och glamour. Skulle vi uppskatta det varje dag då? Eller är det för att vi har våra gråa dagar när vi snubblar och faller för att sedan resa oss igen och titta oss omkring som gör livet mer rikt? Där vi då upptäcker att inte livet är svart eller vitt utan fyllt av en massa nyanser och alla är viktiga på sitt sätt!

Jag köpte en starkt orangefärgad linnetunika idag som jag blev smått kär i! Den behöver jag kände jag så starkt! Livet kommer behöva mera färg nu, för att lätta upp, för att på något sätt skuffa undan det gråa. Jag kommer på mig själv med att tänka ytliga tankar som hur grå jag kommer bli, hur märklig och konstig jag kommer se ut utan hår, utan ögonbryn och kanske inte heller ögonfransar. Hur blek jag redan är och att jag kommer se genomskinlig ut… så dumt, men så naket ärligt faktiskt att våga inse att jag kommer påverkas och känna att det blir svårt att möta mig själv varje morgon i badrumsspegeln. Jag struntar i om någon tycker att det är ytligt. Jag är inte fåfäng, men jag bara erkänner för mig själv och er att det kommer bli en jobbig bit. Tankarna far runt nu. Det närmar sig. Jag drar med fingrarna genom mitt lockade hår, känner hur tjockt och starkt det är och ändå faller det straxt av, inom någon månad kanske så är det borta.

Så idag har jag förberett. Ögonbrynspennan, Foundation, ny rouge, färgglad tunika, färgsprakande schal 🙂 Jag ger mig själv kärleken jag såväl behöver. Inser samtidigt att jag inte kommer bli klar med alla förberedelser jag målade upp att jag skulle göra och jag tar ett djupt andetag och inser också att jag inte kommer bli redo, inte känna mig redo, bara ändå göra och ta de nödvändiga stegen som är planerade att ta nu. Det går inte att bli redo för dessa utmaningar än min känsla nu, man får bara göra det ändå❤️

Sista gången innan…

Vi tänkte tanken båda två idag och vi sa den också till varann i bilen. Sista gången på shopping nu innan… sista gången vi träffas nu innan… och så det där tabu att vi ju inte menar att jag ska dö, utan bara att det är sista gången nu som jag får må bra innan giftet kommer pumpa runt i min kropp och knäcka cellerna, bryta ner och allt det där.

Vi ska alla dö någon dag, men inte nu, vi ska ju spralla i många år till, jag också ❤️ Om vi inte säger så slipper vi känna eller? Nej, och om vi säger det ska vi inte vara rädda för att det är det samma som att nu ska det värsta hända bara för att vi sa. Är ni med hur jag menar? Släppa på den grymma pressen, de där sjukt osköna tankarna och känslorna kring allt detta. Vi är bara människor och jag är helt övertygad om att alla känslor vi känner finns där av en anledning och att vi inte ska vara rädda för dem, utan kanske faktiskt på något sätt känna en tacksamhet att vi har förmågan ATT känna! Dock inte fastna i låga och ledsamma känslor, mest bara få syn på dem och ge sig själv kärlek för att resa sig upp igen och borsta av känslodammet.

ALLA jag känner har mist någon de känner, som de älskar och håller av. Antingen för tidigt eller av ålderdom. Döden, kan vi avdramatisera den? Nä, men kanske i alla fall släppa på skräckkänslorna och paniken som stiger inombords så att det blir svårt att andas. När jag tittar på min son, på min make, på min hund så gör det så ont så jag kan inte beskriva. Jag har bara bestämt mig för att för dem, för mig själv och allt vårt vackra vi skapat upp som familj är värt att kämpa för och det är också detta som jag kommer påminna mig själv att tänka på när jag snubblar, faller platt och mår som sämst. Upp i sadeln igen Jill! Jag fixar detta! Just nu är inte döden ett alternativ.

Life is Life!