Kärleken till livet

Jill Lagerqvist CA-resan

Dagarna som går är livet

Jag har känt den där stora ödmjukheten många gånger förr genom livet, men nu extra mycket inför många delar i mitt liv. De senaste dagarna har jag maxat lite med innehåll med den känslan av att jag ville passa på när orken fanns. ”Vila kan jag göra sen” i denna veckan efter dos 3. Det har varit bra för mig att ha familjen och några av mina fina vänner omkring mig ❤️ Nu är jag trött och går in i den fasen. Fast ikväll ska jag träffa mina goa kurskompisar från smärtrehabkursen och det ser jag fram emot! Jag har missat 2 träffar, men nu föll det så lägligt att jag kan vara med en stund ikväll😍

I helgen har vi haft besök av våra vänner från Stenungsund. Vi har pratat planer inför sommaren och jag är så tacksam över att vi ska träffas och ha roligt! Samtidigt som den där lilla osäkerheten infinner sig i hur mycket jag ska orka vara med… en svår balansgång och känsla inför denna sommar. Jag har ingen som helst aning om hur jag kommer må med veckobehandlingar varje vecka under hela sommaren. Det bästa jag kan göra är att inte tänka för mycket på det, utan istället ta det i de små stegen och fortsätta hålla ett gott mindset. Öva öva öva tålamod, gott hopp och se ljust på min framtid.

Livslågan

Hur stark är min livslåga? Hur bygger jag den ännu starkare? För mig tänds elden inom när jag lyssnar på musik med budskap och just nu har jag en låt som sjunger inombords även när jag inte spelar den i mina hörlurar. Den är stark och jag delar den idag med er med texten. Jag är helt säker på att jag levt med naturfolket i något av mina tidigare liv. Något väcks inombords som gör mig urstark och gör att jag står stadigt även mitt i stormens öga. Lyssna i lurarna och läs texten. Känn känslan ❤️inombords.

Ibland genom livet har jag undrat vad meningen med livet är. Känns det igen? Varje gång tankarna svävar dit så får det mig att känna extra starkt. Stundtals har jag varit ledsen och inte riktigt hittat rätt direkt… att stanna i tankarna och känslorna av att inte alls veta vad meningen är. Kanske gör min livssituation också nu att tankar far dit för att hitta kraften i att se till att hålla livslågan stark. Hitta meningen och mina varför just jag ska … LEVA vidare länge till. Se till att tillhöra % av de som lever vidare…💕 jag vet att de här tankarna är snudd på tabu och jag tillhör dem som vid många tillfällen varit ett stöd, som pratat och lyssnat om tankar kring liv och död. Helt enkelt för att jag vågat stå där, ta emot, torka tårar, ge de varma styrkekramarna om och om igen.

Nu gäller det mig själv. Jag ska älska mig själv och jag ska ge mig själv samma vackra tankar, stöd och varma kramar om och om igen, så ofta jag behöver. Det är en inre resa det här. Jag har jobbat med mig själv, stärkt mig själv, rensat och renat mycket genom åren. Ändå kan ingen vara helt förberedd på allt vi människor får möta genom våra liv.

Vilket värde ger jag mig själv?

En fråga som kommer i varje mörk gränd jag kommer in i. Finns det något värde att stanna vid min sida med den ständiga berg och dalbanan? Vem/vilka ska orka? Ska jag själv orka? Så jag tittar på mig själv där i badrumsspegeln ett tag.

Håret rakat och nu faller de små stubbiga stråna från sidorna på huvudet och gör det lite fläckigt. Blicken är lite trött, leendet halkar på sned och nä, det är så långt ifrån mitt vanliga jag det kan bli faktiskt. Ändå är detta också jag, just nu. Snart har det gått 2 veckor sedan håret fick falla.

Är det min själ som är av betydelse? Är det själen som jag själv och de jag älskar som älskar mig, ser som viktigast? Ja, men självklart. Men livet kring mig är ingen räkmacka och inte särskilt enkelt. Det är väl klart man blir osäker! Samtidigt så snuddas det vid osäkerhet om framtiden och vad den ska ge.

Jag skriver det här för jag vet att jag inte är ensam om de här tankarna. För jag tror att det kan ge en röst och en förklaring för flera i vad det är för känslor och tankar vi får möta när livet känns extra mycket, när vi står inför svåra och ledsamma delar av livet.

Vad är viktigt på riktigt? Det blir så platt med våra vanliga små vardagsproblem, eller som vi skojar ibland och säger våra i-landsbekymmer i vår vardag. Samtidigt är det ingen tävling i vem som har det värst eller sämst. Bara en reflektion i att saker utanför blir mindre viktiga samtidigt som livet känns så högst närvarande och livsviktigt!

Min ”Fuck it” -lista

Jag har ingen Bucket-lista över saker jag vill hinna med faktiskt. Däremot blir det mer och mer tydligt för mig att jag nog ganska omedvetet skaffat mig en alldeles egen ”Fuck-it”-lista! Det är ingen skrytlista jag behöver dela med mig av, men den handlar mycket om att jag släpper taget om en massa hinder jag tidigare satt upp. Det blir liksom så himla oviktigt och onödigt att oroa sig, att undra vad andra eventuellt ska tycka och tänka (som de förmodligen ändå inte har tid att tycka till om, eftersom de är fullt upptagna med att leva sina egna liv), och så till en slutsats som vi alla borde tänka mer kring. Vad gör det om det blir fel, eller inte som vi tänkt? Det är väl bara att stryka ett litet streck över det och göra om igen på ett annat sätt och se om det blir bättre?!

Kärleken till livet gör mig stark och modig. Kärleken till min familj med Flempan som hjälpte mig att raka av och finputsa, sonens hejarrop från soffan och så vännerna omkring mig denna fina kväll gör att jag känner livet starkt och vill hänga med – lääänge!

”Mitt hår kommer växa ut igen! Det är de starka medicinerna som gör att håret trillar av” förklarade jag för min sons bästa kompis i helgen. ”Det är lite märkligt Jill, att du inte har hår. Du liknar Danny, han har också rakat av håret.” ”Japp, jag är lik din favvisartist och så liknar jag Sebbans morfar, din pappa och Flemming.” svarar jag och så säger vi gonatt. Så enkelt, samtidigt så märkligt. Men jag kommer få nytt hår i höst! Tills dess blir det peruk ibland, mössor, scarfs och solhattar beroende på humör 😉

I´ll be back!/Jill