Acceptans

Jill Lagerqvist – CA resan

Acceptera det som är

Jag sitter i köket med några tända ljus och solen kommer och går utanför. Det stormar och enligt väderappen ska det upp i styv kuling här. Inatt har jag vaknat av och till av halsbränna och lite magkatarr. Biverkning det också. Så idag ger jag mig en snäll frukost med havregrynsgröt där jag blandat i linfrön, mango och blåbär. En kopp morgonte och bara helt stilla sitta här vid köksbordet. Som jag nu gjort ganska många gånger förr…

Det sköljer över mig helt plötsligt: JAG VILL INTE! JAG ORKAR INTE! LÅT MIG VA!

Själen och kroppen är trött! Det är så lång väg det här att gå denna stig som jag nu är hänvisad till. Det känns som att jag varken vill eller orkar.

Jag vill också LEVA och ha roligt! Vill inte stappla omkring yr i mössan och inget hår på skallen, blek, trött och så som jag är just nu. Tanken är ju att det alltid är bäst att acceptera det jag ändå inte kan i stunden göra något åt. Bara falla in i acceptansen och gå alla de tusen milen som nu måste göras. Men jag känner mig som en trotsig barnunge och vill faktiskt inte mera! Inte nu! Blä!

Vem är jag bakom allt detta?

Jag är en helt vanlig Jill mitt i allt det här. Inte perfekt, inte alls hela tiden stark och så himla käck. Bara helt vanlig med fel och brister, med ett litet mått självömkan och svaghetspunkter som väl hör människan till antar jag…

Det där talesättet om att vi får aldrig mera än vi kan hantera i livet gör mig bara förbaskad just nu. Grrr japp en mindre bra dag detta. Men jag antar att de här dagarna är precis som de ska vara.

”Alla andra” är glada, hittar på roliga saker, fixar och festar, gör resor, njuter av livet och skålar i de där bubblet ”hela tiden”! Alla utom jag! (Ok Jill, bara häv ur dig! Snacka om offerkofta! Snart börjar den klia också!) Det kommer ett litet pyttelitet snett försök till leende nu. Men det är inte över än.

Jag har tinat upp från min förlamning, men i den känslan av att landa och vakna till liv så måste jag också möta de känslor jag fick frysa ett tag för att inte bli helt överväldigad. Det är nog så jag kommer fram till att jag får se på det just nu.

Att stå där framför badrumsspegeln just nu. Med rakat huvud och smått stubb, där det nu börjar bli lite kala små fläckar. Jag visste ju det, men det hjälper ju inte alls i känslan av att se mig själv…. Blek och lite tagen, tendenserna till mörka ringar under ögonen, trött blick. Sen de där tabukänslorna i att känna sig oattraktiv, inte hel, inte pigg & fräsch. Jag tror inte att någon som varit i det jag är i nu kan säga att inte dessa tankar och känslor kommit upp, även om vi alla vill försöka släta över dem. Sen ändå påminnas om tacksamheten mitt i allt som är ändå. Men faktiskt att känslan över att få känna sig som kvinna är viktig på alla plan och aspekter. Det är min känsla här, men jag är rätt säker på att många av oss bär det här inombords. Precis här brukar jag stoppa tankarna.

”Det är väl bara att hugga tag i problemen då och göra nåt åt dem”. Kanske någon tänker. Ge mig dina bästa tips, men vänta tills du inte sovit på en vecka så din ork är jämförbar med min ❤️ Det här är min egen resa, men jag delar med mig av den. För nu vet jag att jag kan med det här göra skillnad och till er som varit med om liknande skickar jag HUR MYCKET KÄRLEK som helst till ER ALLA! ❤️

Mitt och ditt värde är inte något som ska värderas utifrån andras åsikter. Det handlar om den inre resan och att tillåta sig att vara i förändringsprocesser för att återigen blomma ut i sin egen själs vackraste knoppar.

Önskar er en skön söndag! Kramar från Jill

Jag kommer återkomma till hur min plan ska läggas upp för att må så bra som jag kan under fortsatt cellgiftsbehandling. Mer ork och kraft krävs för det, men det kommer!