Funkismamma & cancerdiagnos

Jill Lagerqvist – CA resan

Allt för dig min son!

Jag går hur långt som helst för dig min son! Jag kommer kämpa så länge jag andas och lever! Jag måste bli jättegammal och se till att ordna upp till det allra bästa för dig innan jag lämnar jordelivet! Vilka måste jag prata med innan jag lämnar in som kan hjälpa till och se till att sonen kommer leva ett värdigt och fint liv och skydda honom från myndigheternas mer och mer galna beslut och nedskärningar? Hjälp! Så har mina tankar gått i många många år.

OCH så går jag här och får en cancerdiagnos som ställer till det och får mig att i små stunder halka in i kaos/kris/katastroftänk! Va fan!

Tänker på alla år jag har tagit fighterna och de har varit många och tuffa. Hur jag gått ner för räkning så många gånger att jag tappat räkningen och ändå… så reser jag mig på ibland 9,5! Alltid! För att drivkraften (den villkorslösa kärleken) är enorm och det finns inte i min värld något annat alternativ än att resa sig! – Nu har jag tänkt att med dessa erfarenheter så ska jag göra allt som står i min makt för att hålla mina löften om att leva länge, ordna upp och fixa allt som kommer behövas! Jag vet hur man gör och jag har lurat min ohälsa förut när den knackat på och knockat mig. Det SKA jag göra nu också!

Utbildningar inom hälsa och friskvård är vad jag behöver!

Så började jag känna mer och mer när sonen hade fått sin orsaksdiagnos efter alldeles för lång tid. Han blev 9 år innan han testades med genetiska prover och vi fick besked om Fragile-X som orsaksdiagos. Det är mycket senare än de flesta. Men så ramlade vi mellan stolarna med alla olika läkare och brist på tider. Samt att den läkare han hade då på hab inte alls tyckte att han stämde in klockrent och därför inte hade en tanke på det tidigare. Men när sonen fortsatte att få ”konstiga” frånvarostunder, fortsatte vinkla med händerna och inte alls förmådde lära sig läsa, skriva, räkna, ha koll på klockan och ändå samtidigt var en social och nyfiken kille så ville de röntga hjärnan. Han visade inget på eeg för epilepsi efter många undersökningar genom åren, men ändå var det nåt avvikande. Samtidigt när han ändå var sövd inför röntgen så skulle de passa på att ta blodprover för genetiska tester bara som en sista utväg, för han trodde absolut inte på att där var något med genetiken och ärftlighet. 3 månader senare så fick vi beskedet som både var en bekräftelse som var skön att få, samtidigt som det först blev riktigt jobbigt då det liksom blev så konkret. Det kommer vara livslångt och det kommer innebära att vi får leva ett annorlunda liv.

Men här någonstans så kände jag att jag fick ett behov av att lära mig mer om hälsa och friskvård. Sjukvården är stel och stram, har så mycket riktlinjer och var så stängda för att se alternativa lösningar och allt för stor fokus på att medicinera. Vi testade flera olika som var hemska och gav sonen såna biverkningar och personlighetsförändringar att vi alla runt om honom sa STOPP! nej, detta utsätter vi inte honom för.

Jag började söka utanför ramarna ännu mer. Kan väl säga att jag tidigare varit inne på att inte vaccinera honom för en särskild sort förrän han fyllt 5 år eftersom jag fått rådet av några vi kände där mannen var skolad inom komplementära områden. Så vi väntade tills han fyllt 5 och när jag har funderat så var det märkligt att han kort efter det blev väldigt sjuk med en slags ovanlig och konstig lymfinfektion som ”rann” ner och satte sig som en böld på halsen och sköldkörteln, vilket i sin tur gjorde att han knappt kunde andas och han hamnade på sjukhus, fick vara nedsövd och kopplas till respirator i nästan en hel helvetesvecka och ett tag trodde vi att han skulle dö! Då fick jag panikutbrott och de tog kontakt med barnavdelningen i Lund och han skjutsades nedsövd ner dit till experterna som tur var! Annars vill jag inte ens tänka på utgången… Vi var inlagda i nästan 1,5 månad som kändes som ännu längre. Jag tappade kollen på tid och rum, när jag åt eller duschade, bytte kläder mm.

Alla minnen och upplevelser vi samlade på oss drev mig till att jag tillslut själv samlade ihop mig och 2012 började utbildningar både inom hälsa & friskvård samt även en gedigen utbildning inom ansiktszonterapi. Den var starten på alla kunskaper jag sedan nästan nördigt har snöat in på och förkovrat mig inom. Det blev starten till mitt företag och det fanns en enda tanke med allt från början: MIN ÄLSKADE SON! För att göra livet bättre för honom så han kunde må så bra som möjligt och detta utan avtrubbande mediciner mm. Jisses vilket motstånd jag har fått möta från många olika håll!

Jag är för egen del helt övertygad om att de flesta har en märklig övertro på de nya kemiska preparaten när det gäller diagnoser. Det finns så mycket andra alternativ att ta till. Men visst, det är på flera sätt enklare att ge mediciner som trubbar av och ”lugnar” beteende, men vad gör dessa på lång sikt med hälsan och välmåendet? Det har alltid varit min fråga och är fortfarande. Många berättar också om att i början fungerar medicinerna, men sedan behöver de höjas och tillslut är de uppe i maxdos och ändå kaosar det. Vad har vi missat då? Att det faktiskt handlar om helt andra saker och metoder för att lära sig leva med handikappen kanske? Det är det som jag har tagit fasta på och det vi gjort i många år nu utan att vara extrema. Min son får varje dag terapeutiska kosttillskott i doser som jag i samråd med mina kunniga branschkollegor tagit fram.

Jag är så tacksam över all egen kunskap, all kunskap från mina älskade vänner som liksom jag har valt komplementära behandlingsmetoder, har stora kunskaper inom homeopati, medicinalväxter och örter, kosttillskott av hög kvalité mm.

Do no harm!

USA:s etiska kodex för läkare. Lite annan benämning i svenska läkarkåren, men ändå samma andemening. Jag läste på den igår och också vad deras egna etiska läkarråd anser om den. Den gör mig tveksam till hur mycket den numera efterföljs då rådet hänvisar till samhällets resursneddragningar som gör det stundtals nästan omöjligt för dem att ha som grundtanke att på individnivå skydda, bota, läka och trösta sina patienter…

”Regel 1 – Läkaren ska i sin gärning alltid ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta.” (läs mer här: https://slf.se/rad-och-stod/etik/ear-anser/

Det är intressant att ta del av och jag kan villigt erkänna att jag är en smula nördig, men av ärlig anledning, med att läsa på och ta reda på fakta och vad som sägs. Dock räcker ju inte tiden till att förkovra mig hur mycket som helst och just nu… är det inte orken som är min främsta vän om man säger så.

Men i vilket fall, jag vill ändå skriva och betona hur viktigt det är att vi tar så stort ansvar vi kan själva över vår egen hälsa och vårt välmående. Det är inte sunt att ha en tanke på att lägga över ansvaret på sjukvården och se det som att ett piller som bedövar och trubbar av är den långsiktiga lösningen för att leva ett gott liv. Visst blir vi sjuka ändå även om vi har som mål att hålla oss starka och friska. Gener med ärftlighet och anlag spelar roll, kosten, klimatet, stresspåslagen vi inte kan styra över, pressen från en själv och utifrån… listan kan göras lång. Kanske är det därför bra om vi alla börjar intressera oss för vår egen förebyggande friskvård i lite större utsträckning för att sortera bort en del av de där anledningarna till att vi blir sjuka? Hmm ska jag säga som sitter här med en skitsjukdom… som ju visat sig vara ännu en ärftlig skitgen jag ”fått” där riskerna är skyhöga för att utveckla både bröstcancer och äggstock/äggledarcancer…

Men ändå, så länge jag lever och andas finns jag här för dig min son ❤️

Det gör själsligt och fysiskt ont i mig när jag skriver den rubriken. Jag har gråtit lite och behöver nog gråta ännu mera för att släppa på oron, sorgen, paniken över att inte fixa detta och stressen på att finna strategier för att orka vår vardag. Men det ska gå!

Jag märker att mitt tålamod inte är som vanligt. Hur jag drabbas av stressen som gör att jag inte kan hantera som vanligt. Hur jag av vanliga vardagliga ”bekymmer” blir helt snurrig, rörig, störd inombords och nästan bara vill bryta ihop och ramla ihop. Fan vad olikt mig! Så blir jag störd och ledsen över att jag överreagerar och inte klarar av att ta djupa andetag och lugna mig i stunden… och i nästa sekund blir jag helt bölig för min son kan ju inte hjälpa att han har dessa diagnoser med allt vad det innebär. Han är underbar och duktig, men såklart påverkas han som är så känslig för vibbar av allt som pågår. Sen pågår ju den vanliga vardagen för honom när han är iväg på sitt jobb (daglig verksamhet) om dagarna där de pratar om nyheterna i stort och smått som de flesta gör och det påverkar honom då han omöjligt kan förstå alla nyanser och sortera eller släppa taget om det han hör. Han är autistisk och då har man en lite annorlunda uppfattning och allt är mer svart eller vitt, de sociala koderna svårknäckta, ironin som är svår att förstå fullt ut även om han är rätt bra på att försöka analysera om det är på skoj eller inte. Allvaret tynger honom och här hemma behöver han släppa fram och pysa. Vilket gör att vi inte får se och uppleva vår glada son så ofta längre. Jag saknar det enormt och står här hemma med tårar i ögonvrån och känner mig bakbunden som inte kan lätta på trycket, inte hittar orken eller initiativförmågan på samma sätt som jag brukar. Det är svårt helt enkelt. Jag lever med rädslan av att de sjuka cellerna blixtrar till och gör att jag inte alls får bli hundra år och finnas där…

Rädslan för att dö omvandlar jag till bränsle för att leva kvar länge

Jag vet att vi alla ska dö någon gång och det är ju egentligen det enda vi kan vara riktigt säkra på att det är samma för alla – att vi tillslut lämnar livet i ett sista andetag. Det är bara det att jag inte vill dö snart, jag vill leva länge till.

Jag är funkismamman som har de där skillsen och kraften att finna på lösningar och då får min rädsla omvandlas till mitt starkaste varför och bli bränslet att elda med till min starka livslåga!

Jag har tittat utanför den traditionella sjukvården sedan tidigare och det gör jag nu också i mitt eget ”ärende”. Det finns massor att ta del av. Jag känner in och har börjat med en del förebyggande, stärkande och förkovrar mig för att göra cellgiftsbehandlingarna mer drägliga och hanterbara. Det finns mer än vad man tror och det finns medicinska forskningar och artiklar publicerade i PUBMED att ta del av. Jag har satt ihop ett dokument med hänvisningar till flera olika PMID nr (artiklar på pubmed) och jag har fått nys om en läkare i Nevada som är duktig och har massor av information. Melatonin är något riktigt bra som det finns massor av studier och forskning på. Vill du ta del av denna för egen del eller ge till någon anhörig så får du höra av dig till mig. Själv högdoserar jag Melatonin nu under hela processen + annat för att stärka immunförsvar mm.

Med min skallighet, svullna stundtals ömma kropp, min omtöcknade hjärna, min brist på ork och allt annat som hör till mitt läge – så förklarar jag härmed nu att Jill, funkismamma, fru, dotter, vän och medmänniska SKA leva länge till och jag ska göra skillnad för många länge till. Jag har redan fått till mig en hel del nytt som blivit och kommer bli mina missions framöver.

Jag tycker inte synd om mig själv och jag är inte ute efter att ha offerkoftan på!

Jag har skinn på näsan, jag har ett jävlaranamma som räcker till mycket, jag klarar mycket mer än jag själv ens förstår. Det är under inga omständigheter så att jag är ute efter att någon ska tycka synd om mig eller att jag är ute efter en massa likes. Jag har min lila ”Tribe” med mina människor som finns och stöttar.

Det jag är ute efter är att rasera en massa tabun, att uppmärksamma och ge mina tankar kring flera ämnen som är väldigt känsliga. För att jag vet att detta berör så gott som alla. Det är alldeles för många som biter ihop, är ensamma i sin sjukdom och känner sig utanför och inte sedda eller undviker att delta för de inte vågar/orkar eller vill. Men egentligen skulle vi alla må bra/bättre av att få fyllas upp med omtanke och kärlek omkring oss när vi är som svagast och känner oss utsatta och sjuka. Det är svårt att be om hjälp, för många av oss snudd på omöjligt för att vi stoppar oss i rädslan av att andra ska se vår svaghet, kanske tycka något om att man är ömklig och tycker synd om sig själv osv…

Om ni visste hur mycket jag får öva på att ta emot utan känslan av skuld och skam! Om ni visste hur mycket mod jag varit tvungen att samla på mig för att våga skriva och släppa på min egen skuld och skam och framförallt rädslan av att uppfattas som just ömklig och att jag vill att alla ska tycka synd om mig! Jag vet ju och jag vet att mina vänner vet att det inte är sådan som jag är, men alla som inte känner mig… de kanske säger/tror att jag är en ”ömklig jävel” (skrev hon med ett fniss 😂) Ändå driver jag mig att VÅGA ta upp och skriva om sånt här. För att ”något” inom mig säger till mig att det är det här du behöver göra, för att vara en av alla vägvisare som ger möjlighet och kanske hopp åt om så bara en enda till, så är det värt det! Fattar ni hur jag tänker? Eller är det luddigt?

Jag är säkert inte färdigskriven än med hur det är att vara mamma till ett barn (numera ung vuxen) med handikapp och allt kring det. Jag är helt enkelt inte färdig med en massa saker än och därför så måste jag ju bara överleva och leva läng till. För jag är inte färdig!

Jag har drömmar och planer på mycket som rör min son och hans och andras framtid! Målet är att det ska ramla in miljoners miljoner på mitt konto inom en snar framtid så att jag kan bygga upp min dröm, som är en färdig plan faktiskt och som kommer vara avgörande och vägvisande i hur man gör för att skapa livskvalité och glädje! Pär Anderson från Glada Hudikteatern är en stor förebild! Kan han, så kan jag, eller hur?

Kramar från en ”nygiftad” och lite mosig Jillsan 😘🌸🙏