Om att önska annat

Jill Lagerqvist – CA resan

Det finns inget ”avundsvärt” med mitt liv just nu

Krasst sitter jag här på morgonkvisten och konstaterar det faktum att det jag/vi är i nu, är det inget avundsvärt eller att någon skulle vilja byta plats. Fattar helt! Jag vill däremot byta, önska annat och komma bort! Det fattar jag också helt! 😏 Men inte fanken hjälper det att sitta och önska sig bort, inte hjälper det att sitta här hemma och ömka, men inte heller vill jag verka klämkäck eller skämta bort. Bara ett krasst konstaterande att jag önskar…

Det är väldigt enkelt att ramla ner i det där svarta hålet där självkänslan tippar ner på noll. Antagligen är det svårt att fatta om man själv inte varit i det här, det fattar jag också 😀 Jag fattar mao väldigt mycket trots delvis förgiftad hjärna!

Självkänslan dippar neråt när allt yttre som varit jag är förändrat. Kalla det ytligt trams om ni vill, men att se mig själv just nu gör mig ledsen. Jag vill inte! skriker det inombords. Det känns inte verkligt och jag vill inte! Ändå står jag där skallig och blek, med påsar under ögonen och tärd efter att plötsligt bli dålig igår eftermiddag med feber och vansinnigt ont i skelettet! Flera olika biverkningar, det tar på kroppens fysik och därmed även psykiskt. Men varför skulle jag klara mig utan en del dippar? Fredag kväll kvart i åtta får vi sätta oss i bilen och ta oss till Karlshamn för att ta ett stick i fingret och kolla de vita blodkropparna. De bedömdes ok turligt nog, så vi slapp åka vidare till Karlskrona. Men nu får jag hålla koll i helgen. Kroppen sparkar bakut på flera sätt. Men nu på morgonen har tempen gått ner och jag sitter här vid köksbordet som sagt…

I bilen hem säger jag att det är nog ingen som vill byta liv med mig… nej, det är det inte med mig heller kontrar maken. Nä, för vem vill leva med en fru som fått denna skitdiagnos? Ingen, inte ens jag vill leva såhär 🥹ändå sitter vi där i bilen hemåt och får bara vara i en sån där tradig acceptans.

Inte tycka synd om dig nu Jill! Det klär dig inte! Så jag faller inte igenom i den fällan heller, bara konstaterar att det kommer ordna sig igen såklart!

Leva här & nu eller ok att blicka förbi?

Det är frågan just nu för mig och kanske för oss!

Här och nu brukar jag alltid påminna mig om, men just nu när jag skriver så önskar jag mig förbi, bort och kanske ända till slutet av detta år…

När cellgifterna är klara någon gång i mitten av augusti så ska jag vila och återhämta mig innan jag behöver genomgå minst 2 ganska stora operationer. Det kommer väl ta hela hösten antar jag.

”Du får helt enkelt förbereda dig på ett skitår Jill, men det kommer bli bra. Du ska spralla på i livet i många många år till!” sa kirurgen som opererade bort min tumör. (* det var innan de visste att jag bär på BRCA1 genen)

”Allt handlar om vilket mindset du har Jill. Det kommer bli avgörande för hur du klarar dessa utmaningar!” sa onkologläkaren vid informationsmötet inför cellgiftsbehandlingsstarten.

”Ett steg i taget Jill, annars blir det övermäktigt. Vi pratar om de planerade operationerna senare. Bara påminn oss så det inte ramlar mellan stolarna. Men ska du fixa detta så behöver du ta ett steg i taget så du inte rusar på i tankarna för mycket för det kommer du inte orka med.” sa någon av alla läkare jag träffat.

Mycket mer har sagts. Men summeringen blir att jag nu så gott jag kan är förberedd på att 2024 verkligen är ett skitår, men mitt mindset för att ta mig igenom alla utmaningar kommer avgöra om jag står pall eller går på knäna, men jag behöver ta det varligt och inte rusa på mentalt i tankarna…

Med denna summering så är känslan just nu att jag önskar säga God jul väldigt snart! Så jag kommit förbi en hel del. Dock vet jag att även om alla runt om kommer se en som ”färdigbehandlad” och inte kanske fundera så mycket på måendet då, som nu, så kommer allt vara helt annorlunda. För jag fattar faktiskt också och vet, att livet kommer aldrig bli det samma. Det tar väldigt lång tid att återhämta sig helt från en sån här pärs.

Tankarna och frågorna är flera om vad som komma ska utav allt detta? Men det kan jag ändå inte förutse eller styra. Jag ska jobba vidare med mitt mindset, önska in och sätta upp målbilder. Det där kan jag, det där är jag utbildad inom och jag ska banne mig coacha mig själv, med viss hjälp av mina kompetenta vänner, att leda mig själv framåt mot en stark och vacker själslig Jill som kommer stråla igen!

Det är oerhört skört och lätt att tappa självkänslan, av att inte känna sig värd att älskas av andra eller ens sig själv. Meningen med detta är att hitta kärnan i vad som kommer avgöra att jag blir frisk, stark och kraftfull igen. Med stöttning, omtanke och massor av kärlek omkring mig kommer det gå, men allra viktigast är att jag älskar mig själv genuint och äkta och faktiskt när orken kommer tillbaka väljer att fortsätta rensa bort det som gör att energin sugs ur mig. Igår när jag kom hem från sjukhuset så sa en röst inombords: Om du ska bli frisk Jill, så behöver du ha fokus på det goda i livet och vända andra sidan till det/de som inte ger dig energin och omtanken du behöver ❤️

Det är jobbigt att vara sjuk och ha cancerdiagnos med allt vad det innebär! Men jag är värd att må mitt bästa jag, älska och älskas och känna att jag duger som jag är! Jag är stark och självständig! /Jill