Törnrosas långa sömn

Jill Lagerqvist – CA Resan

Slack livslina

Jag kan ha nått en fas nu när jag inte alls har lust längre att skriva. Orden känns slut just nu. Kanske har det bara varit för mycket… i dagarna har även ögonfransar fallit och jag kan krasst konstatera att jag inte längre behöver raka mina ben 🙂 Sviterna från salmonellan är kvar och idag har jag tagit sista antibiotikatabletten. Det blir bara tröttsamt att tjata om allt. En märklig känsla över att allt tystnar inom och utom har gjort sig påmind. Jag har förstått att det ens är svårt att veta hur man ens ska säga till mig, för det är för mycket för alla. Jag har frågat mig själv varför det händer sånt här med mig, men jag hittar inga svar. Orkar inte ens ta in att det ska finnas en mening även med denna utmaning.

Även om jag gör tappra försök att leva som vanligt så gott det går, så glider fokus oftast in på allt kring cancer, cellgiftsbehandlingar och det som är med det. För att jag ju är mitt uppe i det. Dessutom blev det ett oönskat tillägg, paus och därmed förlängning på giftfasen och allt annat. Det är som det är. Men särskilt kul eller intressant för någon annan är det ju verkligen inte. Jag varken kan eller har någon lust nu att ”måla upp” en historia kring något mer nu, så det är bara dags att släppa. Sakta suddas det nu ut för andra och nya saker kommer in där inte jag på något sätt är med.

Jag vet att ni är en hel del som har med mig på ett fint sätt i era tankar och omtanken för mig. Det är fint och rörande ❤️ Allas liv pågår och det är så det är menat. Sommaren dessutom, står för liv och rörelse, glädje, fester, resor och utflykter, sol och bad, umgås och ha roligt. Det är så det är menat.

Så nu drar jag mig tillbaka så gott det går. Jag har skrivit tidigare om en massa olika ämnen och ett av dem är hur jag själv vill att andra ska känna och minnas mig om vi möts någonstans. Jag satt härom dagen och letade efter något särskilt och då poppade det upp olika bilder av mig i lite olika ”skepnader”. Allt är föränderligt och vi ändras ju med åldern precis som det ska vara, men det där leendet, den där blicken är ju det som vi ändå kan behålla när vårt yttre skal annars sakta förändras. Min tatuering på vänster insida av underarmen, nedanför min picc-line gör mig ständigt påmind att jag likt min ”Fågel Femix” kommer återuppstå så småingom, i någon form, hur det nu än blir…

Jag är tacksam, jag har min lilla familj, jag har några fina vänner som valt att finnas runt mig och det är allt jag kan önska i det jag nu går igenom ❤️🙏

Nu verkar det som om Törnrosa-Jill ska gå in i den där långa sömnen i sin borg. //Jill