Vårt EGO

Jill Lagerqvist

Vem är du utan ditt EGO?

Det blir inte en total djupdykning i vad Ego betyder, för så som jag ser det så kan mitt ego vara bra ibland och hindra mig ibland. Men i alla fall…

Frågan om vem du/jag är utan våra ego poppade upp igår. Jag, med all min tid, funderade kring det en stund ur perspektivet i hur vi agerar ihop med andra människor.

Kan man dela upp? Kan man säga att i hjärnan sitter vårt ego och i hjärtat sitter vår kärlek? Är det kanske så att det är superviktigt att förena hjärna & hjärta istället för att separera dem för mycket?

En del säger att vi bör vara mer i vårt hjärta, men alltid ha hjärnan med oss. Ja men självklart eller hur? Är det olika personlighetsdrag att låta hjärnan styra mest eller hjärtat styra mest? Ja förmodligen, svarar min hjärna 😂 men det går att öva på att låta hjärtat vara med i hur vi lever vårt liv, viskar mitt hjärta mjukt ❤️

Egot kan skydda oss vid fara och ta oss bort från situationer vi inte bör befinna oss i, medans hjärtat sträcker ut en hand och vill ge, hjälpa och läka. Jag tror balansen mellan hjärna och hjärta är superviktig!

Om en person som har för stort ego (av olika anledningar) möter en person som har glömt bort sitt ego och mest är som ett enda stort hjärta, då blir det mötet eller den relationen inte särskilt sund varken ur ett kort eller längre perspektiv.

Olika upplevelser formar oss

Summan av våra totala upplevelser formar oss i hur vi är som individer. Ändå kan vi forma oss så olika av liknande händelser genom åren. Det jag har läst inom psykologin är att de första levnadsåren präglar oss, kanske mer än vi tror. Det avgör ofta hur vi blir och formas vidare upp till vuxen ålder. Det är lite invecklat och djupt, ganska tungt att tänka på… och för den delen, vad ska man göra åt det i vuxen ålder?

Jag tror vi kan göra rätt mycket faktiskt! Problemet är väl att vi behöver våga få syn på oss själva och våra eventuella skuggsidor. Våga tro på att det går att förändras.

Vi har alla hört uttrycket: ”Behandla andra så som du själv vill bli behandlad”. Men gör vi det? Kanske vi ibland gör precis tvärtom hur vi egentligen vill göra? För att ”straffa” oss själva, för att vi ändå innerst inne inte kan se att vi själva skulle vara värda det, så vi sabbar istället? Ett slags självdestruktivt beteende?

Härom kvällen såg vi på ett avsnitt i en serie vi följer. En kvinna har svårt med att visa och uttrycka sin kärlek för sin partner. Hon kommer till sans och vill förklara för sin man, som hon verkligen älskar och har kapitulerat inför tillslut: ”Jag brukar inte släppa in någon på livet. Jag håller alla på ett visst avstånd för att jag aldrig tänkt att jag är värd att älskas och att kärlek inte är för mig. När någon säger att de älskar mig så har det alltid tidigare sedan varit förknippat med svek, elakheter och även misshandel. Det är inte kärlek som jag tänker att det ska vara. Hur kan man säga till någon att man älskar någon och sen på olika vis behandla samma person illa? Det har varit tryggare att dra mig ur, bara älska lite för att inte blir besviken, sårad och förtvivlad. Som ett slags skydd om mig själv, För när det tar slut, och det gör det alltid, så känns det som att jag blir mindre sårad om jag inte tillåter mig att älska”.

Är det någon som läser det här och kan känna igen lite eller mycket av det här? 🧡🥹

Är det kanske så att vi alla kan känna igen oss i vissa delar och kanske egentligen är det också så att båda dessa ”roller” har liknande upplevelser i bagaget som gör att de agerar med andra som de gör? Skillnaden är att välja att vara den som har övertaget och låter sina egna erfarenheter gå ut över andra genom att trycka ner, utöva verbalt eller fysiskt våld eller på andra sätt bete sig väldigt illa, alltså låta egot bli så stort att det tar över sunt förnuft (även om vi tänker att egot tillhör hjärnan) – eller om vi väljer att vara den som blir som ett ”offer” och ”tillåter” sig bli illa behandlad och står ut, står där med sitt stora bultande hjärta och vill ”rädda” den andra, ser helheten och allt det vackra för att de har eller vill få skrapa på den hårda ytan?

Hmmm… går det att ändra sig själv och sina beteende? Det tror jag, men det börjar alltid med oss själva.

Det handlar om att vilja förändras först, för att i nästa steg tro på att det går och sedan läka sig själv genom att ge sig själv massor av kärlek, läka sig genom att älska sig själv och förlåta sig för allt dumt man gjort mot både sig själv och förlåta sig för att man sårat andra, och kanske om man till slut orkar också be om förlåtelse till den/de man sårat. Det kanske räcker med att sträcka ut en hand, falla in i varandra i en varm kram och viska förlåt till den andra? 💕 men jag tror det är viktigt att först börja med sig själv.

Finns viljan att förändras så kommer den nog ofta av att man rannsakat sig själv, tittat inåt och på djupet förstår att det inte är såhär jag vill leva resten av mitt liv. Vad är det som krävs för att jag ska förändras och hur gör jag? Läkningsprocesser på djupet tar tid och är delvis smärtsamt. Men kan jag se vinsterna med att till slut komma till en mer kärleksfull och äkta plats, så kommer det vara värt det där berget som jag behöver bestiga för att komma till den vackra delen i resten av mitt liv 🙏😊❤️

Återigen så blir frågan att ställa sig: VAD är viktigt på riktigt?

Ibland kommer känslan av att slösa med sitt liv. Göra saker ”sen” och därmed blir det sällan av. ”Jag har inte tid” är en annan ursäkt för att skyffla bort det som är viktigt på riktigt. Någonstans där i de här ursäkterna så kanske det förr eller senare visar sig att ”sen” och ”jag har inte tid” följs av massor av tid att göra och ha tid, för att man blir lämnad ensam? Det händer ju och vissa bara hoppar på ett annat tåg, kör samma grej igen ett tag, kommer med de dåliga ursäkterna eller låter sig stampas på och sen nytt avslut, ny början osv… Kanske har man svarat att man inte vet vad som är viktigt på riktigt eller att man inte förmår sig öppna upp, rannsaka sig och deala med sig själv. Bakom sig fortsätter man lämna spår av smärta och sorg.

Alla våra val får konsekvenser

Ju äldre jag blir så känner jag personligen att allt sånt här får fortsätta tillhöra det förflutna när man blivit över 50 😊 Orkar inte med drama, orkar inte sträcka ut handen ”i onödan” och vill bara vara glad och ha roligt i livet! samtidigt som den äkta och djupa kärleken och samvaron är något fint att ta hand om och ta tillvara på livet tillsammans med de jag älskar och bryr mig om.

Mina val är jag klar över ganska bra nu för tiden. Jag har en blandning i mig, men har jobbat med att hitta en balans.

Det finns inga perfekta människor (tack o lov!) och jag tror faktiskt det räcker med att tänka att vi från hjärtat försöker göra vårt bästa. Ibland tabbar vi oss, gör fel och sårar någon annan utan att mena det. Då får vi vara stora nog att ta ansvar för det och be om förlåtelse, ge personen det just den personen behöver och sen tillåta sig att ge sig själv och andra en ny chans.

Ganska ofta är personen man sårar mest, faktiskt sig själv. Ett självdestruktivt beteende för att man inte kan se sitt eget värde och inte tillåter sig att älska sig själv eller att någon annan får komma nära på riktigt. ”Det gör mindre ont då” är något jag själv fått bråka med många gånger under mitt liv.

Separation eller tillsammans?

I en tid när fler och fler väljer att leva i egna hushåll och där olika dejting sajter tagit över istf vi går ut och träffas irl… Kan vi ens tänka tanken på att förändringar kanske behöver göras för att inte ensamheten ska ta över? För att tänka att vi både är starkare och mår så mycket bättre av att vara tillsammans? Oavsett hur vi nu vill att just de relationerna ska se ut?

Letar vi fel på varandra istället för att se alla goda egenskaper och förstå att alla har sina fel och brister, men oftast så väger de bra sidorna upp? Vet inte… själv har jag ju levt med samma man i över 20 år så vem är jag att ens säga något? Kanske för att när man levt med någon annan i så många år så finns där en hel hög med erfarenheter av allt? Sött, surt, salt och beskt… Jag har stört mig och gör ännu på att han hänger disktrasan på vattenkranen i köket och han har stört sig på att jag är så jävla rörig och stökig. Vi har fått kapitulera och göra det vi är bra på, blunda för annat och påminna oss om att aldrig låta en ej påskruvad kork på tandkrämen få förstöra vår relation så pass att det är kört.

Vi träffades 2004 och inledde med stora känslor av blandad kompott. Vi hade avbrott/det tog slut i 7 månader, sen strålade vi samman igen (2006) i den längsta kyss jag någonsin fått uppleva 😍 och vi har gått igenom så mycket att jag kan bli matt i knäna när jag tänker på allt. Men vid varje fnurra (det har blivit några såna) så har vi konstaterat att det oftast har berott på yttre saker som vi haft svårt att styra undan och sen något som står på vårt bröllopsfoto: ”Störst av allt är kärleken”.

För någon vecka sedan lyssnade jag på Kaj Pollack och en föreläsning där han berättar om sig och sin fru som varit gifta i 37 år. Jag tyckte hans föreläsning var jättebra och delar några noteringar jag gjorde från den:

Vad behöver jag göra för att älska min partner? Vad är kärlek och att älska en annan människa? I boken ”Ett bättre liv” – Att älska någon är att bestämma sig för att bli lycklig med den andra människan och sedan träna mig med att sluta upp med fördömanden av min livskamrat. – Det är en fantastisk träning att göra tillsammans.

Så… från att börja med att stöta lite i vad egot och kärleken betyder, blev det att avsluta med något privat. Jag gör det i tacksamhet, i all kärlek och omtanke, i ödmjukhet inför livet och tänker att ju starkare jag blir desto mer mod kommer det fram. Modet att våga! Tillåtelsen att älska mig själv och tillåtelsen att någon annan älskar mig gör livet vackert och därmed blir jag rik på livets viktigaste ingrediens! ❤️🙏❤️

Störst av allt är kärleken

Jag önskar att fler människor skulle förstå att det är viktigt på riktigt att våga möta sig själv, att våga rannsaka sig och ta tag i det som hindrar en ifrån att leva mer äkta.

Jag önskar också att de som inte kan hålla sina löften till sig själva och till de som de har en relation till, avslutar relationen, läker sig själva och därmed kan läka den andra som de pga sitt eget omående gjort illa på ett eller flera vis. Det finns alltid en eller flera anledningar till varför en annan person agerar som de gör, men när vi blir vuxna så är det alltid vårt eget ansvar att själva ta hand om oss och inte ha det som en dålig ursäkt. Hur ska vi annars bryta mönster och avsluta upprepningar om vi inte ens vågar ta ansvaret själv? ”Det tar en livstid att lära sig leva och sen… dör man” som någon sa.

Ett långt inlägg tar slut här och nu. Tack till er som läst det! /Jill