Lita på processerna

Jill Lagerqvist – CA resan 2:a halvlek

Släpp taget!

De två korta orden som bildar en mening och försöker nå fram till mig och ge mig mening…

Jag har varit på ”OFF-läge” ett bra tag nu (för att vara mig i alla fall). I min paus så har jag inte en enda dag längtat efter att få skriva, längtat efter att få uttrycka mig eller något ditåt. Märkligt (för att vara mig i alla fall).

OFF-läget har dock nästan enbart gällt mitt skrivande. Annars har livet varit närvarande och pågående med olika innehåll. Jag har tänkt lika mycket som vanligt och låtit saker och ting få bero en smula. I tystnaden (här i från bloggen) har jag varit iväg på olika saker inom vården. I förra veckan uppstod en utmaning med en heldags roadtrip som gjorde mig totalt utmattad, kände jag i efterhand 😂 Det gav mig också ännu en gång bekräftelsen att det är bra krut i mig ännu.

När jag måste så orkar jag fan hur mycket som helst, konstaterade jag helt utan censur.

Roadtripen innebar bl.a att ett beslut behövdes tas. Som jag stött och blött i frågan om efterbehandling med en ett år lång behandlingstid… ”Min” onkolog är väldigt tålmodig och jag tror att i framtidens sjukvård, som kommer ändras till att kallas Hälsovård (tror och hoppas jag) så kommer han att behövas och det märks i hela honom att han blir en av de som kommer göra skillnad. Ja, jag håller resten för mig själv i frågan. Mitt förtroende är i alla fall så pass stort så jag har valt att lita på honom 🙂

En del av min tystare period här ifrån har handlat om att lita på processen och ha tillit, släppa taget om oro och istället just ha tillit.

I tystnaden lyssnar jag bättre på mig själv

Ok, nu ska jag göra ett försök här att veckla in mig och förhoppningsvis hamna i någon slags utvecklad mening… (phu, ni fattar att jag anstränger mig hoppas jag).

Jag har mött flera jag känner denna tiden. Jag har mött flera som läser mina inlägg och följer det jag skrivit om. Så gott som alla ger mig fina kramar och fina ord på vägen. Ändå, så fortsätter jag tveka lite. Ord är ord, men innebär också ett visst mått med ”makt”. För ord påverkar och det gör det olika beroende på dels vår egen sinnesstämning vi är i och också hur pass ”öppna” vi själva är med saker och ting. Bland annat. Därav så är det tydligt för mig att en del alltid kommer anse att jag lägger ut för mycket av det som ska anses privat, medans (de flesta) tycker att det ger ett stort värde att läsa mina rader och att det faktiskt hjälper dem i sina liv. Det behöver ju faktiskt inte handla om just cancer tänker i alla fall jag själv OCH ett visst förtydligande också – Nej kära ni, ni ska bara veta hur liten del jag ändå väljer att dela med mig av och att det finns så mycket mer i allt detta som jag noga väljer att INTE berätta om, för det är för mig och de jag älskar att vara med och i❤️ Nåja, faktiskt tänker jag inte skiva mer om det här nu. Det ligger så att säga i betraktarens ögon. Det är skillnad på att vara privat eller personlig. Enligt mig själv är jag personlig 😉

Jag har behövt min egen tystnad för att tydligare höra min inre röst nu. Det har inte heller funnits varken lust eller ork att orddribbla.

Kanske någon nu tänker: ”Men vänta nu, skrev hon om sitt beslut hon tog?”

Nej det gjorde jag nog inte va… men till slut landade jag i att göra ett försök och påbörja behandlingen. I lägre dos och under bevakning. Biverkningarna är många, så som alltid på all kemisk medicin. Det har hela tiden varit detta som gjort att jag mer lutat åt nej än ja.

Summering: Jag sa ja till att påbörja och se om jag klarar av denna medicin. Med förbehållet att jag kan avbryta om det blir för jobbigt. Det gick bra och de kommer ha täta kontroller med blovprov för att se att inte mina levervärde blir för dåliga, att jag har tillräckligt mycket vita blodkroppar och att jag inte sjunker för mycket i mitt HB (blodvärde).

Varför? För att varken jag eller någon annan vet om där finns någon/några metastaser som uppkommit via tumören jag hittade där innan jul förra året. Detta är en säkerhetsåtgärd. Att det skulle bildas nya är högst osannolikt då jag ju gjort en mastektomi och snart ska göra en preventiv operation till för att ta bort äggstockar och äggledare. Jag har mer kunskaper än de flesta inom hur jag själv kan behandla mig, hur jag ska göra med kosten, mentala träningen och den fysiska träningen. Det är också så att detta har jag hela tiden gjort och kommer att fortsätta göra i så stor usträckning det nu bara går. Det kommer fortsätta att vara en kombo.

Nu ska jag göra en liten dagordning för mig själv med rutiner mm som jag ska försöka följa så gott det går. Att i alla fall ge mig en riktlinje och ha de där bra hjälpmedlen som jag behöver ha tillhands om/när jag känner av biverkningarna. Men i ärlighetens namn har jag ingen aning och ja, jag är lite orolig och till och med lite rädd. Men jag är också i tron att det är helt i sin ordning, är helt normalt (vad nu det innebär) att känna såhär i denna stund. Första dosen är nu intagen här på morgonkvisten och jag kommer ge mig tiden att ta hand om mig själv extra, fortsätta vara snäll och krama mig själv och mina nära & kära.

Nu handlar det om tillit

Ska jag ha fokus på att överleva eller leva fullt ut och njuta så mycket jag bara kan?

Vad betyder ordet ÖVERLEVA och vad har det för laddning för mig? Själva ordet känns som en kamp, en ansträngning och inte så positiv laddning.

Leva, livslust, livskvalité känns mycket bättre för mig!

Mitt fokus kommer hamna på att ännu mer noga och medvetet ha mitt fokus på att njuta av det livet jag/vi lever, känna all den kärlek som bor inom och utanför mig själv, gå genom livet med öppna ögon, öppet sinne och ett öppet hjärta.

Det kommer också att ligga på att stanna upp, känna in och inte rusa igenom. Att lita på mig själv, att lita på processerna som pågår, att lita på att fortsätta ha tillit till att livet vill mig väl ❤️ Min onkologläkare sa att in den här delen så handlar det om att jag ska leva med god livskvalité nu och få njuta av livet. Gör jag inte det och mår för dåligt, så avbryter vi. Jag ska helt enkelt inte riskera mig själv och mitt välmående för mycket. Vilket blir en utmaning i sig för någon som jag, som alltid pressar mig själv att fixa.

Den osjälv-valda tillvaron

När man som jag och min älskade familj ”hamnar in” i en helt osjälv-vald situation som vi gjort, så går ingenting att ta för givet. Livet har känts så mycket mera. Det har så många gånger fått mig att känna att rent allmänt så slösar de flesta av oss för mycket tid på en massa onödiga ”hangups”. Ja faktiskt… även jag har gjort så. Att göra en höna av en fjäder, att låta egot växa för stort så vi förblindar oss och blir som små tjuriga ungar som klagar över att ”alla andra”… Som så ofta är det ju alltid enklare att se andras tillkortakommande och fadäser, än sina egna.

Så när jag tittar mig i badrumsspegeln och möter min blick där mellan de små vita tandkrämsprickarna… Vem ser jag? Vem vill jag se och vem vill jag vara? Så fort vi lägger fokuset utanför oss själva, så fort vi pekar finger mot någon annan så ska vi vara medvetna på riktigt att 3 fingrar pekar helt bakåt på mig själv och tummen håller sitt grepp stenhårt om fingrarna bakåt på mig själv, helt bestämd med att det som alltid handlar om mig själv och ingen annan! 💕🥹

I helgen var jag och maken i Helsingborg och träffade våra underbara vänner. Nu blev det lite roligt med dessa bilderna ju. Först fjantar jag mig och pekar mot kameran men ser ni att jag inte alls håller stenhårt runt de 3 fingrarna bakåt på mig själv och sen ändrar jag mig och pekar på mig själv (med 2 fingrar och i dubbel bemärkelse då va?) och tillslut bara denna lycka över att få lov att ha en fin vän som älskar mig oavsett❤️🙏 Denna fina helg var ett avstamp inför slutspelet eller vad jag ska kalla resten av den här resan? I vilket fall var jag så himla glad och full av energi och kärlek. Smått tossiga tog vi oss an vår favoritstad tillsammans med fina vänner/i glada vänners lag och det var en fortsättning av Fira livet festen där Pernilla & Steve inte kunde vara med pga elaka baciller.

”Mina” människor i mitt liv. Ni är alla fantastiska! På hemmaplan vaktade ”Bus-Malin” både hus & Sune. De hade det toppen och vi var trygga med att ha henne hos vår pälskling.

Måndagen kommer ha sin gång. Jag ska vila och hmmm… känner av att något ”nytt” landat i min kropp med den nya medicinen.

”Let the GAME begin”

Den enda ambitionen jag har är att julstäda & julstöka nu i veckan i min egen takt. I helgen blir det, enligt vår nästan enda tradition, att julbaka med Anette & Tyra.

Ha en fin vecka så hör jag av mig när jag kan, vill och orkar! Kram Jill