Tänk om

Jill Lagerqvist – CA resan slutspelet

Plötsligt när jag kör in till stan

kommer meningen: ”Tänk om du bara struntat i det du kände, vad hade hänt då?”

Jag blev helt ställd över min inre fråga och varför den bara plötsligt kom när jag var på väg in till stan för att handla inför kvällens julmys. Kanske att alla tankar kommer upp för att de måste och behöver lyftas? Kände på frågan en stund och släppte den sen för att fixa inköpsrundan.

Ja, vad hade hänt och vad hade utgången blivit om jag bara struntat i det? För hur lätt är det inte att bara skjuta undan och förtränga saker? Varför och vad var det som fick mig att faktiskt direkt dagen efter ringa och boka tid? Jag är så tacksam att jag lyssnade på mig själv och att läkaren tog det på allvar och skickade en skyndsam remiss som gjorde att jag den 22 december förra året fick komma till bröstmottagningen. Ingenting har efter det varit sig likt och allt inombords är annorlunda i mig. Det är inte färdigt med allt kring min BRCA1 gen, men i slutfasen hoppas jag… Det är alltså ett helt år sedan nu och jag blir lite tagen av det.

Större känslor infinner sig

Jag kommer på mig själv med att känna allting så mycket starkare. Jag är känsligare och mer ömtålig på vissa sätt, samtidigt som jag är starkare än någonsin och verkligen har bestämt mig för att komma igen i en stark och frisk version av mig själv.

Jag kommer på mig själv med att tänka ”Tänk om”… jag hade upptäckt senare, om jag inte fått leva och uppleva denna julen,.. hur skulle min familj tagit sig igenom det då? Hjärtat vrider sig i smärta och tårarna kommer direkt.

Julen är en högtid där många olika känslostadier infinner sig och poppar upp tycker jag. En tid för att tänka efter, att känna efter och känna in livet kanske jag skulle sammanfatta det. I alla fall så som jag känner…

”You´ve gotta die to stay alive”…

En mening att överväga innan den sägs

Jag tror att det är komplicerat med att säga till andra att ”allt har en mening” och särskilt till den som går igenom något svårt och livsomvälvande. Är man dessutom så sjuk och mår så dåligt att varje andetag kan kännas som en kamp som man försöker att inte visa för andra… då kan en sådan mening bli riktigt förödande. Så därför är det något jag tror är bra att kanske inte i pågående fas prata så mycket om.

Däremot så är jag helt inne på att i alla de här stora livskriserna, sjukdomarna och motgångarna så går det att så småningom ändå vända uppåt igen och titta på allt som hände och av detta hitta lärdomar och nya kunskaper. Alla som gått igenom vet nog att de erfarenheter som följer med ger insikter. Så frasen ”Inget ont utan att det har något gott med sig” är enligt mig alldeles för dålig att använda sig av till den som går igenom något, den måste helt enkelt få komma från en själv när man är redo. För en del ”ont” är så pass allvarliga att det handlar om på liv och död och inte alla kommer överleva. Vi har aldrig några garantier. Det kommer jag bära med mig på ett nytt sätt resterande år jag får leva här i denna tid ❤️

Kropp & knopp

Varje dag påminns jag nu om det jag står i när jag är i läkningsfas efter den stora mastektomin jag fått genomgå. För mig verkar det vara förenat med mycket smärta och en bearbetningsfas som är lång. Min hjärna är inte riktigt med och jag väntar på att det ska komma. Det har gått ca 9 veckor och kroppen jobbar med läkning samtidigt som min hjärna verkar få ta det sakta framåt. Det är 3 veckor sedan jag började med medicinen som är en efterbehandling och ska pågå 1 år om jag klarar det. De här veckorna har varit ”sådär” kanske jag kan medge… men jag hoppas kroppen vänjer sig och jag har mina anledningar till varför jag i alla fall måste ge det ett försök.

Jag väntar på ett datum inför den förhoppningsvis sista operationen. Det blir ett slags avslut och avstamp för mig. Cellprovet såg ”fullständigt normalt ut” vilket var skönt!

Så mitt i allt som fortfarande är kommer den där tacksamheten över mig. Det finns en del jag är verkligt ledsen över i mitt liv, men jag vill ha mitt fokus på glädjen och det som är bra. Det är stort att få gå igenom det jag gjort och fixat varje utmaning efter hand de kommit. Jag har inte alltid lyckats hålla humör och tålamod. Förra veckan infann sig en känsla jag sluppit mestadels och det var ILSKA, men kanske får jag bara ge mig själv lite cred att den inte varit så närvarande ändå? Det har varit påtagligt för mig att jag sätter väldigt höga krav på mig själv, utan att gå för djupt in på det. Men jag får falla igenom, vara låg, ledsen, tappa tålamod och ork, känna sorg och allt det där. Ingen kan gå genom livet som en ljusängel och bara le mot allt och alla hela tiden. I de mörka stunderna får en möta sig själv och jobba med att rensa och tända gnistan igen som ändå bor inom varje enskild själ ❤️

En inre frid får samsas med en inre sorg

Nu stundar julen med allt därtill. För mig har julen ofta varit lite komplicerad känslomässigt även om vi har fina minnen som vi skapat upp tillsammans. Saknad av allt som inte är, som man önskar fick vara…💕🥹

Det kanske mest är i amerikanska filmer som det finns ett romantiskt och kärleksfullt filter där försoningen alltid kommer i de stora eller svåra ögonblicken? Har tänkt på det en del under detta år.

Jag, så väl som många med mig, har en del smärtsamma förluster som jag önskar att jag hade sluppit. På något vis vill man få mötas i försoning, förståelse och förlåtelse med olika delar av sitt liv förr eller senare. En önskan som verkligen inte alla gånger går i uppfyllelse. Det kanske finns en mening med det också?

Allt i världen har minst 2 sidor och kanske oftast en massa olika lager… på flera vis komplicerat, men samtidigt kanske det borde vara enkelt?

Det jag har lärt mig fram till denna stund är att den enda jag kan ta ansvar för är mig själv. Det enda jag kan göra är att förlika mig med hur det är och försöka se på att jag försökte göra mitt bästa utifrån förutsättningarna jag hade där och då, samtidigt som grundinställningen jag har är att tro gott om andra och inte döma. Jag gör och agerar utifrån goda tankar och vill hålla fast om att andra gör likadant. Det handlar inte heller om att jag tror att jag är så himla duktig, perfekt eller präktig. Inte alls så, men hur jag än vrider och vänder på det, så får jag också lov att vara en människa med både fel och brister. Jag är långt ifrån perfekt, men kan inte heller lägga en massa skuld på sådant jag inte kan styra över. Det handlar om gränssättningar, respekt för mig själv och att jag också är värd att få lov att vara en helt vanlig människa. Jag har för länge sedan insett att jag satt orimliga krav på mig själv, försökt vända ut och in på mig själv i någon slags önskan om att få bli älskad och accepterad. Att få känna mig ”värdig” kanske? Men det har sjunkit in i mig att det inte ligger på mitt ansvar av hur andra väljer att agera i olika sammanhang.

Så när vissa förhoppningar ändå inte blivit så som jag önskade har jag fått acceptera att min inre frid inför allt får lov att samsas med sorgen av förlusterna och att det helt enkelt får vara ok så 💕

Jag har försonats med allt som är. Jag har funnit min inre frid på många mer plan nu än tidigare och det känns bra för mig. Jag både vet och känner att jag är en kärleksfull och fin människa som vill gott. Att få en cancerdiagnos har fått mig att till slut våga tro på mig själv och förlåta mig själv i mångt och mycket. Bara det är stort för mig ❤️ (jag är ju ändå bara 54,5 år och bättre sent än aldrig 😂😍)

Tänk om

Livet faktiskt är till för att njutas av, leva fullt ut och känna glädje och kärlek över det vi har. Att titta sig omkring i sitt hem och tillåta sig att njuta av det stora i ens egen lilla värld! Bara så och inte önska eller sukta efter sådant man inte har, när man ändå har det som behövs och faktiskt skapat upp för sig själv och sin familj. I all sin enkelhet, bara så och det är good enough!

8 dagar kvar till julafton, men julen är redan här och den är så många mera dagar än självaste julafton. Jag går in i veckan med fina känslor, snälla och kärleksfulla tankar och framför allt en STOR tacksamhet att jag fortfarande är här och vid liv!

Varje dag är en gåva!
Att känna tacksamhet över allt som är och ge sig glädjen över detta är på något vis det som är meningen med livet.

jill Lagerqvist

En bild med ett budskap till oss alla! Vi är värdefulla och fina precis så som vi är! Stora varma kramar från en känslofylld Jillsan (vilket kanske blir mitt nya jag ännu mera?)