När vi lyfter blicken

Jill Lagerqvist – Vardagsreflektioner av en av miljarders människor

Modet att möta livet

Jag sätter mig i bilen denna dimmiga morgon och kör in till min älskade vän. En gemensam andra frukost, djupa och viktiga samtal och en skön promenad med våra vovvar är planen för vår förmiddag.

I hallen kramas vi länge med öppna hjärtan. Våra hundar blir fnattigt glada att ses igen och de springer runt som yra små höns i lilla mysiga lägenheten. Idag har vi viktiga saker att prata om och det är känslosamt men också avskalat och konkret med en känsla av en djup samhörighet. Den här förmiddagen behöver vi just idag, är känslan vi båda har❤️ En blandning av tårar, skratt, tusen tankar och ämnen kommer upp till ytan och också en beslutsamhet.

Beslut som ska tas, som behöver tas. Omprioriteringar varvas med prat om alla de automatiserade sätt att hantera och se på saker vi får med oss från barndomen avhandlas, liksom förmågan att byta fokus, skifta och värdesätta.

Det finns inga rätt eller fel, bara olika sätt att hantera och göra medans målen ofta är likvärdiga. Jag bara älskar våra samtalsämnen och ler åt vår samstämmighet i så mycket. Även i de mörkaste hörnen har vi båda förmågan att se ljuset, se möjligheterna och ingjuta hopp och livsglädje!

Vi går ut på promenad

Min Sune hänger på låset och är ivrig att komma ut! Han är ingen statshund, men att uppleva nya dofter lockar massor! Hans polare är pigg och hänger med på det mesta! De har blivit såna fina kompisar. Förmodligen känner de av att deras mattar trivs bra ihop och därmed så är kemin given mellan de fyrbenta också 😍

Vi går genom lilla stadens gågata och kommer fram till banken. Där står jag utanför med båda vovvarna och väntar medans ärenden görs inne på banken. Plötsligt kommer en kvinna gåendes emot mig och våra blickar möts. Hon har en särskild glimt i ögonen och jag möter hennes blick med ett leende och säger hej hej, så som jag alltid gör när jag möter någon och de vill möta min blick. Hon hälsar på hundarna och sen börjar hon prata. Hon ler och berättar om sina barn och barnbarn, om livsglädje och hur hennes mor och far var och lite små historier kring allt. Hon är vacker och har en färgglad jacka på sig. Sen säger hon plötsligt: Åh här står jag och pratar en massa… ”Ja, säger jag, det är väl härligt att mötas såhär och prata en stund” Jag kände direkt att du mötte min blick så fint och liksom bjöd in mig i att prata. Det kändes så tydligt att du är en sådan fin människa! säger hon då lite förläget… Då skrattar jag lite försiktigt och säger tack. Sen berättar jag att det ofta är så, att människor kommer fram och börjar prata med mig och känner förtroende helt spontant. Jag säger också att jag tycker att det är jättefint och att jag blir glad av alla möten jag har med helt okände människor just i en spontan stund. Hon blir glad och säger att det brukar vara lite samma med henne. Hon är aktiv och igång med en massa nu när hon har blivit pensionär.

Sen kommer min vän ut från banken och vi avslutar samtalet och säger hejdå. Ett kort möte, men innerligt och väldigt fint. Känner mig glad åt att det verkar som att jag på något omedvetet sätt sänder ut goda vibbar. Jag stod där och kände mig lite som en skogsmulle med mossgröna byxor och jacka, en toppaluva och helt anonym, men ändå fullt synbar och inbjudande tydligen ❤️

Vi går ner mot hamnen och stannar flera gånger för att blicka ut över vattnet och ta in vackerheten av en spegelblank yta och dimman som dröjer sig kvar i tunna skikt. Längst med hamnen går vi förbi 2 män. De vänder ryggen åt oss och försöker skyla en plastpåse med innehåll. De ser båda lite slitna ut och lite skamsna. Vi ser och förstår intuitivt att där ligger ett missbruk bakom och går förbi med hundarna. De väjer undan med blickarna och det är tydligt att de vill att vi bara passerar fort som bara den förbi dem. För en kort stund tänker jag att där ligger alltid historia bakom och anledningar. Vi kan inte veta eller se vad som döljer sig inom någon annan, även om vi kan känna vibbar från de vi möter. Både min vän och jag har ganska välutvecklat sinne för detta.

En bit bort kommer en kvinna med raska steg emot oss. Jag har ingen aning om vem det är, men min vän känner henne. Så hon stannar och pratar lite. Jag står först på avstånd och tycker mig se att hon ser lite sliten och nedstämd ut. Sedan går de emot mig och jag förstår att hon bara för en kort tid sedan fått ta bort sin egen pälskling. Det gör ont inuti mig, för jag förstår hennes smärta och sorg. Varje möte med andra hundägare är en plåga dessutom och helst i början… men vad hade jag visst om jag bara mött henne själv? Hon mötte inte min blick och jag förstod sedan varför.

När vi går vidare möter vi en ung tjej. Hon är likblek och tunn. Påbylsad med tjocka kläder och jag hinner tänka att hon nog inte mår så bra. Det sker på något vis automatiskt och utan att jag lägger någon värdering eller något dömande i det på något sätt, utan mer en snabb reaktion på vad jag möter. För en kort millisekund möter honom mig blick och ger en litet försiktigt snett leende/nick innan hon slår ner blicken och går förbi. Jag önskade att jag fångat hennes blick några sekunder för att ge henne mitt leende och mitt hej hej, men ögonblicket var för kort…

Vi möter fler på vår promenad upp mot stan igen. Alla möten, alla människor och allt vi alla bär inom oss som inte syns utom oss. (kanske tur det?)

Kontentan av vår promenad tillsammans:

Vi har aldrig en aning om vad personen vi möter bär med sig inombords.

Damen utanför banken med det vänliga leendet och den kontaktsökande blicken. Kanske var hon ganska ensam ändå och hade inte så många att prata med? Eller så var hon så där härligt social vart hon än kom! Det har jag ingen aning om. Tacksam för vårt lilla möte.

De två skygga männen nere vid båthamnen som försöker skyla sitt missbruk. Vad hade hänt med dem som gjort att de hamnat där vid en parkbänk med alkohol för att döva sin smärta en vanlig onsdagsförmiddag? Det får jag aldrig veta såklart, men det var en tung känsla kring dem.

Kvinnan som nyss mist sin hund. Som jag inte haft en aning om ifall jag gått själv och hon med all säkerhet, i sin sorg, inte hade lyft sin blick för att möta min. Inte för att undvika mig, utan för att smärtan från att ha mist sin egen hund var alldeles för nära ännu. Men det hade jag ju inte visst om inte min vän var med.

Den unga bleka tjejen som bar på något som inte verkade så bra och vibbarna runt henne var tunga. Hennes blick var en millisekund innan hon tittade ner i marken. Blicken gav mig en hint som gjorde mig ledsen. Men vad vet jag egentligen? Hon var kanske bara lite osäker och blyg? Hon kanske inte alls led av anorexia eller någon annan sjukdom? Hon kanske bara var bara hon, precis som det skulle vara…

Sen vandrar tankarna till oss själva. Det syns ju inte alls utanpå vad vi bär på inombords! Inte alls, tvärtom antar jag. Vi ser pigga och fullt friska ut!

Bakom varje enskild individ finns där ett helt liv, en hel livshistoria, som de flesta runt omkring aldrig någonsin får veta om. Det enda jag är helt säker på är att inte ens i vår lilla stad, vårt lilla samhälle, så vet vi inte ens en liten bråkdel av andra människors historia. Det är så lätt att döma eller spekulera. Det är så lätt att lägga värderingar i allt. Men kanske vi istället bara borde tänka att bakom de dåliga ursäkterna, där finns förklaringar och historier som skulle ge en helt annan förståelse från omgivningen. Men vi kan inte ta på oss att veta och förstå alla andras privata historier – bara acceptera och förstå att det alltid finns så mycket mer än det vi ser på ytan oavsett den ser pigg & fräsch ut eller blek och glåmig. Respekten borde alltid vara närvarande, liksom omtanken och ett öppet sinne.

Livet fortsätter utmana

Så sant som att det är onsdag idag, så fortsätter livet att utmana oss. I allt som är just nu så är det ändå verkligen vackert att kunna se på livet från den ljusa sidan med hopp & kärlek!

Tack för en känslosam och viktig förmiddag! Snart ska vi göra en roadtrip igen ❤️

Att stanna upp en stund, reflektera, känna in och skapa nya insikter är vad livet i mångt och mycket handlar om. Förmågan att känna tacksamhet i det som sker är en fin egenskap.

Jill Lagerqvist