Min pappa är som en katt

Jill Lagerqvist – i kärlek till min ”Papp-mamma”

Katten har blivit lite glömsk

Katten (pappa) har på ålderns höst blivit lite glömsk och tappat räkningen… det sägs ju att en katt har nio liv, men min Papp-mamma-katt har glömt bort hur många år han förbrukat 💕i tisdags fyllde han 85 och vi har firat som om det vore hans sista många gånger… sista julen, sista nyår, sista födelsedagarna, sista midsommar osv.

Bild från https://wondermural.com/

Om ni undrar så är det så här: När jag var 6,5 så dog min mamma i sviterna av en spridd bröstcancer. Efter det så blev min pappa min papp-mamma. Det var lite si och så med livet och det drar jag inte upp nu (igen). Min pappa var en arbetsmyra utan stopp och det har jag ärvt bland en massa andra skumma gener 😉 Han jobbade fram tills han var 70 år. Då slog han ner på takten och blev konsult och bollplank ett tag till sin förre arbetsgivare. Tusen järn i elden och sommaren som 70 åring blev början på ett sjukare liv där flera katt-liv har förbrukats. Han hade artros och värk i sin fot. På apoteket köpte han en sån där Voltarengel och smörjde på. Sen satt han på sin altan och solade och en eller flera kalla biror slank ner. Då upptäckte han efter ett tag att han fått som brännskador och sår på foten. Det fattade han inte varför han fick och så dolde han det för sig själv och oss med vita tubsockar… (vad är det med män?)

En vit tubsocka tar givetvis inte bort en brännskada eller läker några sår, utan istället frodas det innanför. På sensommaren passade han min systers 3 katter när hon fick utfört stambyte i sin lägenhet. Detta var en boost för pappa att få ha 3 katter hemma som kelade och blev bortskämda! Meeen… dessa katter var innekatter och hade toa på toan som pappa skötte efter bästa förmåga. De strök sig runt benen och hade det så bra! Men pappa behövde ju inte ha tubsockarna när vi inte såg och även om katter mjauar så behöll de hans lilla hemlighet. Efter några veckor åkte katterna hem till sitt och pappa tog på tubsockarna igen! Det hela slutade där med att han fick ett dödsallvarlig blodförgiftning eftersom de rackarns katterna ju hade sin toa på toan och där odlades både streptokocker och stafylokocker som helt för öppen ridå (utan tubsockarnas skydd) kunde smyga in i pappas oläkta bensår som det ju utvecklades till. En lång historia för att berätta om ett av de första liven som förbrukades. Att han överlevde var ett mirakel och det tog kanske 3 månader innan han var någerlunda återställd och då flyttade han ner till oss. 2 mil iväg från mitt föräldrarhem ersattes av 300 m nerför gatan. Nära och det betydde att en hel radda liv förbrukats sedan 2011 där vi räddat i sista stund. Jag har slutat räkna efter de där första 9 liven, för jag är för sliten för det. Dessutom tror jag att min papp-mamma är som ett gamingspel där han hela tiden spelar sin livsroll med bravur och minsann ser till att skaffa sig extra liv! Han har trillat och slagit sönder höftkulan, fått infektioner, fått lustiga frånvarobortfall och varit allmänt klen, smalnat av och gått ner från 125 kg till under 80 kg, för att sedan ”tjocka på sig” igen i omgångar. För saken är den att han sedan ca 10 år har levt med Myelom också, vilket är en slags benmärgscancer. En misstanke finns att han är delvis konserverad av alla kemiska mediciner han tagit genom dessa åren och några omgångar med cellgifter på det. Sprutor, dropp och annat. De flesta trillar av pinnen, men som sagt det kanske är en fördel att papp-mamma-katten har blivit lite glömsk?

Jag led av svår dödsångest

De första 10 åren levde jag med svår dödsångest inför det faktum att pappa var så klen och svag mellan varven. Min starka pappa! Jag hade ju bara honom! Skulle jag bli föräldralös helt nu då? Inte än! Andas Jill fick jag säga si så där tusen gånger…

Det var inte så att han aldrig fick på sig någon bacill tidigare, men inte en enda sjukdag under sin anställningstid tror jag att han hade! Han var social, hjälpte alla han kunde runt sig, körde, fixade, trixade och fram till han var nästan 80 var han en slags miljöchef inom rallyklubben han tillhörde. I slutet var det dock för svårt att fatta allt kring alla digitala dokument och han lämnade över och avslutade olika delar. Många har uppskattat min pappa som alltid ställde upp och fanns till hands ❤️Min dödsångest gick sakta över till ett accepterande och ett lite mera lugn. Han har stressat oss sjukt mycket i omgångar och gör så fortfarande med sina infall och små uppdrag. Men jag och maken lugnar varandra och hjälper honom så klart för att vi älskar honom!

Att han har blivit glömsk och verkar delta i något gamingspel gör att vi får ha honom kvar lite längre än vi trodde! Så vi fortsätter fira och umgås, vi hörs varje dag och morfar-mormor-katt ringer sitt äldsta barnbarn i princip varje dag och kollar läget. De pratar fotboll och ofta får inte barnbarnet en syl i vädret utan låter snällt sin morfar prata på och kommer med små peppande ord som verkar passa in 😍

Jag har levt med dödens vingslag nära nästan hela mitt liv

Visst låter det dramatiskt? Jag har varit så medveten om det här med liv och död så långt bakåt jag kan komma ihåg. Jag har försökt hitta strategier hur jag ska förhålla mig och slutsatsen jag kom fram till för några år sedan var att min enda lösning varit att stänga av mig själv – för att orka. Jag hade verkligen inte någon bra plan för detta!

Under åren så har jag fått vara med om att mista flera underbara kollegor och nästan alla i någon form av cancer. Vilken jävla sjukdom detta är! Jag har också haft en kär fd kollega som besegrade sin cancer och det var en sjuhelsikes seger! ❤️

Placebo/mirakel och avsaknaden av kliniska studier

Idag ser prognoserna mycket bättre ut än förr vilket är tacksamt. Ändå vet vi att vi har enorma stoppklossar i att det är svårt att få till kliniska studier i sådant som många ändå vet fungerar, men som av olika skäl (vågar inte skriva det, men jag tror att många fattar) aldrig verkar få godkänt för att testas. Då har vi onkologer som säger nej, detta finns inga kliniska studier på och därmed stopp. Det pratas om att visst kan placeboeffekterna inte uteslutas, men det är ju en chansning då… placebo som en del omvandlar till att kalla mirakel för att de inte kan läsa en klinisk studie på pubmed om ett medel utanför pubmed.

Många många med mig kikar ändå utanför de kliniska studierna och finner flera tusenåriga medel, örter och växtbaserade tillskott som verkar funka på så vis att folk faktiskt blir friska! Onkologerna menar på att där har vi placeboeffekten eller för den delen mirakel som främsta insats. De ska inte förringas om man tror på dem, men… det finns inga kliniska studier och evidens. Vi fastnar helt enkelt där!

Idag står vi nog många mellan att välja en mellanväg (ett mellanrum?) där vi noga försöker botanisera bland det bästa för oss mellan de olika ”världarna”. Vi är många som hör och som själva säger: ”Ja men i många andra länder, typ Tyskland och USA, där har man helt andra metoder och godkända kliniker för en hel radda olika behandlingsalternativ. Men inte här i vårt land, vi ligger alltid efter!” I alla fall är det så vi läser oss till och en del ger sig iväg till andra länder om de har råd. För det blir en klassfråga även det här. Det handlar om hundratusentals kronor som får tas ur egen ficka. Flera privata kliniker har i vårt land fått stänga ner efter beslut fattade på hög nivå av våra politiker. Rehab och eftervård krymps ner. Ekonomiska medel med fonder och annat har märkbart minskats ner de sista åren och vad återstår då? Att bo i ”rätt” landsting för att i alla fall få en rehabvecka någonstans inom landet i bästa fall. (jag bor inte i rätt landsting för det, om någon undrar).

Livsglädje, ett sjuhelsikes mindset och vilja

Det är vad det handlar om är jag helt säker på. Sedan jag själv fick bröstcancer med den där ärftliga genen, som också förklarade mammas ojämna kamp, så har allt förändrats inom mig.

Jag har fått möta mig själv på så gott som alla plan nu vid det här laget. Jag har skrivit och delat massor och ändå har jag sållat mycket i vad jag delat med mig av. Så trots att en del kanske har uppfattat som att jag nästan blottar ut mig, så har jag inte det och jag har valt ganska noga. Min tanke var att plana ut rädslorna, visa och försöka främja livsglädje och livslust. Berätta om en stor del av min cancerresa på ett sätt som verkar ha fått andra att förstå, ialla fall lite mera 💕och jag har fått en massa fin feedback på det genom denna tiden.

Hela denna tiden har Susanne, min fina underbara vän, funnits vid min sida. Hon ringer och säger: ”Hej gumman, hur är det med dig idag?” ❤️ Hon hade precis gått igenom ”allt” själv och fanns där när helst jag behövde. Så har jag också funnits för henne. Det har varit så självklart! Att nu få ta en #rond 2 för henne känns mer än för jävligt. Hon är buren och hållen av så många runt sig, men ändå är kampen hennes att gå igenom och leva med.

Att stå vid sidan om kan kännas helt maktlöst och man vet verkligen inte vad man ska säga… och man behöver inte säga så mycket ❤️Både jag och Susanne är i grunden starka självständiga kvinnor med fötterna i jorden och en god livskraft. Medicinerna gör en svagare både med ork och nedsatt immunförsvar. Vi boostar, vi förkovrar oss och vi ger oss näringen vi tror på att det är bra.

Kosten har betydelse! Mentala/psykiska måendet är många gånger avgörande! Frisk luft, naturen och omtanken är också jätteviktig!

Vad behöver man från andra? Olika säger jag inom mig direkt. Ofta orkar man inte i stunden, men kanske senare om man inte glömt bort. Det är inte för att man inte vill, men för att man är trött och inte orkar och sen glömmer man ❤️🥹

❤️Vackra vårbuketter! ❤️Fröknäcke! ❤️Varm linssoppa! ❤️Sockerfritt, glutenfritt! ❤️Sällskap en stund med de närmaste. – Ibland är detta precis vad man orkar. I början med en massa nya mediciner ska kroppen ställa in sig och vänja sig. Efter ett tag vet man mer hur man ska lägga upp sin dag och ge dagarna lite struktur. Det tar bara ett litet tag och man får öva tålamod och släppa på dåligt samvete. ❤️ Detta är en övning som tog mycket energi av mig i början. Skuldkänslorna av att inte orka vara den jag var innan… att jag inte återkopplade, inte fixade och var snabb som förut, glömde bort att fråga hur någon annan mådde eller hur det gått med något som hänt dem. För det var ju aldrig för att jag inte brydde mig, men min hjärna mäktade inte med. Detta är min stora tro att de runt mig förstod, men helt säker kan jag ju inte vara att inte någon annan blev/blir sårad för att jag inte är som jag var innan. Kanske blir jag aldrig det igen? ❤️

Jag fick massor av vackra blommor och när vårvärmen kom, så kom fikabesöken med en kopp kaffe eller te på solvarm altan. Noga med att vara friska kändes det som att alla var innan de kom! Men det var inte så många som jag orkade låta komma mellan varven… fy, det är jobbigt att tänka på. Men jag sov och tuppade av titt som tätt under dagarna. Var mest tacksam över det spontana. De som hörde av sig och frågade om de kunde komma om 10 min på en liten fika. Det var så det fick bli och det var skönt. Man behöver inte säga så mycket. Bara vara som vanligt. Skratta och ha en mysig stund.

Så tänker jag mig livet framöver att det får fortsätta vara så. Spontant! Livfullt! Lekfullt! Knasigt! Knöligt ibland! Räkmackekänsla ibland!

En av mina målbilder jag haft sedan jag var mycket ung, var att få bli gammal och klok. Dra historier med klokheter från förr och äta en sockrig kaka (ja, det får man när man blivit så gammal!). Vis av erfarenheterna so far… så lägger jag till i min målbild. Jag och även Susanne, vi ska bli som bilden nedan! Det är sen gammalt, säger många. Men det är så det ska bli. Punkt där!

(Ser att mina nya glasögon jag ska hämta ut nästa vecka är slående lika de på bilden! It´s a sign!) Haha är jag redan tillräckligt gammal? Japp! 😉

Härmed inviger jag mig och Susann i ”katt & gaminglivet”! Vi är redan lite glömska av alla mediciner och spela spel ska vi nog fixa och trixa för att skaffa extra liv när vi behöver! Vi har kristaller och växter och håren är på utväxt!

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Tack pappa för att du finns och har funnits så länge! Mellan varven sliter jag mitt lilla hår som hunnit växa ut, men jag skulle aldrig vilja byta ut något! Att vara med i din ”klubb” känns helt rätt! Mitt liv har lärt mig att leva här & nu mer och mer för varje dag!

Kramar från Jillsan

Pappa har kallat mig för Skruttan i hela mitt liv, tills för kanske sisådär 5-6 år sedan när han plötsligt började säga Jill. Tror han har glömt Skruttan… men vad gör det! 😉 ❤️