Budskap mitt i natten

Jill Lagerqvist

Klockan 05.19 tidig morgon till söndag

Vaknar till 2:22 på natten. Är lite nördig med siffror och ler stort innan jag somnar om…

Sen drömmer jag och i den här drömmen får jag vara med om flera viktiga händelser. Jag vaknar kl 4:44 och är alldeles tagen! Allt som hände i min dröm får mig att kl 05:19 skriva ner i anteckningar på min mobil. För det lämnar mig inte och jag kan inte somna om! Jag skulle kunna berätta i detalj om min dröm, men det är mest viktigt för mig själv faktiskt 🙂 Min dröm ska hanteras nu i dagarna och jag ska bena ut den. För där finns flera delar som är superintressanta enligt mig själv 😍

Vi är många som drömmer intensivt nu och det är rörigt, stökigt och bökigt i kosmos och inom. Följer man astrologin så får man lite bättre förståelse. Jag följer flera och älskar läsa Lillemors dagliga rapporter via Pantreon och sammanfattningarna på söndagarna är ett måste! Är ni nyfikna så kika in här! Läs särskilt gårdagens rapport som jag tycker är superviktigt ur så många synvinklar.

För mig är detta nästan ett ”brandtal” tror jag det kallas. En slags uppmaning till oss, folket. Vi kan inte vänta på att politikerna ska göra de nödvändiga förändringarna i vårt, folkets, samhälle. Vi behöver själva vara den förändring vi vill se och leva i.

Vårdagjämning och välkomna våren

Igår styrde vi bilen mot Oppmanna och en kraftplats uppe på hödjen med underbar utsikt. 17 personer blev vi och det var en sån kraft i vår cirkel (det kallas så). Vår Shaman kallade in och höll cirkeln, vi trummade och mitt i min svaghet jag dras med nuförtiden bara kom kraften till mig. Jag trummade, kände vibrationerna från min trumma och alla de andras. Vinden var stark och utsikten magisk, solen lyste stark och jag kände en sån stor tacksamhet över att få vara med i denna gemenskapen. Svårt att förklara och för några år sedan hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle delta i dessa sammanhang, men nu är jag en del av det ❤️🙏

När våra trummor tystnat så satte vi oss ner i en cirkel och delade med oss om olika tankar. Det var mycket som kom upp. En del djupa personliga utmaningar som grep tag om oss alla och berörde.

Så kom samtalen in på den separation och isolering i vårt samhälle som vi upplever finns runt om oss. Där uppdelningar och olika åsikter fortsätter att skilja oss åt, det är enbart ämnena som skiftat. Mycket har hänt som gör att de flesta är lite på sin kant och starka åsikter flödar och förödar… typ. Men vill vi ha det så? Leva med att det inte är ok att tycka och tänka olika? Att vi slutar bry oss om de som inte är precis av samma åsikt eller valt annat i livet än en själv? Kan vi inte längre se att mångfald, olika livsstilar och val kan berika istället för tvärtom?

Vi kom in på hur vi skulle önska att det fick vara (igen) i våra samhällen. En trumsyster berättade om sina döttrar som bor i USA och där de i kvarteren lever som i en slags Community. De bryr sig om sina grannar. När någon är sjuk kommer grannarna med varma soppor, handlar och kollar till den sjuka. Om någon lever ensam så ser de andra till att turas om att bjuda hem vid högtidsdagar och de har sammankomster och de där pajerna är verklighet! ❤️ Jag skojade först om de amerikanska filmerna där de gör så, men det är alltså på riktigt så det fungerar på många ställen. Så klart inte överallt, men ändå väldigt fint och inspirerande att höra om.

Vi pratade om att våga be om hjälp och säga ja tack när någon erbjuder sin hjälp. Om hur svårt det är att ta emot och där vi ofta spontant säger: ”Nej, men det behövs inte. Jag klarar mig. Du behöver inte…” istället för att öppna upp och säga tack och den som vill hjälpa får känna sig värdefull. Där gemenskap får växa och bli en skön livsstil utan att för den sakens skull ta över eller tränga sig på, där privatliv och respekten är en ömsesidig del. I början när jag blev sjuk så knackade en fin vän på min dörr vid flera tillfällen och kom med egengjord linssoppa, fröknäcke, kakor och annat. Det var så oerhört fint och uppskattat. Jag försökte verkligen vara i mottagarläge denna tid även om det stretade emot lite. Blommor i överflöd hade vi mest hela tiden!

Samtalen gled in på att en annan delade sin historia om en oerhört svår sorg och i denna blev allt överväldigande. ”Alla” kom med blommor och ville visa sin omtanke, men hon ville skrika att hon inte orkade och att blommorna nästan blev som en belastning. Det hon behövde mest var svårast att be om – hjälpen att klippa gräset och rensa i rabatterna hon inte orkade i den djupa avgrund hon ramlat ner i. De där vardagliga göromålen som hon inte orkade och utan att behöva be om det. För när du får frågorna om vad vill du ha hjälp med blir tvingade att försöka hitta ett svar på mitt i allt, som om man vore en arbetsledare som skulle fördela göromålen och sätta i arbete… när allt man behövde bara var: ”Men bara gör och hjälp utan att jag ens ska behöva be om det eller känna att jag kommenderar”. Det berörde starkt det hon delade och jag kunde till viss del känna igen mina tankar i det när jag mådde som värst. Samtidigt så är det här svårt. För vi är som sagt så separerade och rädda för att beträda varandras egna space och göra intrång på privatlivet och kränka, så hur ska vi veta var gränserna går? Men kanske bara att omtanken, kramarna, bara sitta tyst tillsammans utan att någon skulle tala om för henne vad hon borde göra hade varit väldigt fint just där och då? Sen det där ”ta hand om dig nu, var rädd om dig”, nästan lite förebrående. Vad innebär dessa ord och meningar egentligen till den som redan är golvad? Känn in orden ett tag. Kan vi säga eller göra något annat kanske? Själv kom ett minne till mig när jag var liten flicka på 6,5 år och det ringde på vår ytterdörr. Min mamma hade somnat in efter att ha förlorat kampen mot cancern. Jag sprang och öppnade och där stod ”en gammal gubbe” (upplevde jag det som i alla fall) och jag visste inte vem han var. Han sträckte fram en blombukett, tittade på mig med medlidsam blick, klappade mig på huvudet och sa ”Stackars lilla flicka”. Det minnet har fastnat inombords och jag minns att jag tyckte det var riktigt jobbigt och obehagligt. Oavsett gubbens omtanke eller om han var blombud, så blev det för mig läskigt.

Hur som helst, vill vi ha mer omtanke och gemenskap så börjar det med oss själva och att vi känner in hur vi skulle vilja att allting skulle vara. Vi kan inte vänta på att ”någon annan” ska fixa sånt.

Ett enklare liv

Jag kom på att jag läst ett inlägg från Micke Gunnarssons publika sida som jag tyckte var så intressant. Provar dela det här, för jag tror många verkligen kan känna in att det finns en längtan inombords till det mer enkla livet utan stressen eller prestationskraven. https://www.facebook.com/mickegunnarsson.page/posts/pfbid0Sr1G2nU6kfL8ULc5nH2XBD44azMrdc7PcHraPKUrkPvNdp44wHRuvePzq6mCWYq2l

Idag är det måndag och jag förbereder mig mentalt för det som väntar i veckan. Flera olika saker faktiskt. Igår kände jag att något vaknade till liv inombords. Jag ska klura på de känslorna också och låta det sätta tonen för livet här och nu och framåt. Att fastna i bristen är inte bra och det ska jag inte göra oavsett.

För budskapen är tydliga nu: Jag ska vara med och skapa det liv och samhälle jag vill leva i. Det är något vi alla behöver göra, men det börjar med en själv, med mig och med dig.

Ha en finfin vecka! Kramar från Jill