I grönskans tid

Jill Lagerqvist

Livet pågår

Våren är här med allt det vackra. Skogen har klätt sig i en grönskande knallgrön skrud och fåglarna kvittrar. Våren är en fin tid på så många sätt och samtidigt en smula bitterljuv.

Jag går mina promenader med Sune genom skogen och landar allt som oftast en stund på vår lilla strand nedanför oss. Mjuk vit sand och jag längtar efter att sparka av mig skorna, doppa tårna och bara stå där och ta in vackerheten. Det krävs inte så mycket mer än så för att fyllas med ny energi. Ännu är jag inte där till att få energin att hålla så länge och det är som det är. Kanske är det också så att när stormarna lagt sig så börjar en annan fas av att sortera. Det som hänt bakåt och vad jag står i nu är olika, men allt sammantaget påverkar det ganska mycket fortfarande.

Jag kan känna mig som ett litet barn som otåligt hoppar jämfota och bara vill vill vill…

Livets innehåll kommer alltid ikapp förr eller senare

Jag pratade nyss med en vän i telefonen som haft så mycket omkring sig länge. Hon kände nu att år av all stress och press höll på att komma ikapp henne och det var tungt. Glädjen ville inte infinna sig och en otäck händelse för ett tag sedan skakade om henne och sedan en till som fick det till att kännas som att det tippade över. Jag förstod henne helt och vet en del av allt hon får kämpa med. För så är det. Vi vet en del, men inte allt och det viktiga är inte att veta allt utan att lyssna på vad som sägs och ge omtanken kring det. Idag hade hon gett sig själv en present och tagit ledigt från jobbet. För att landa lite och förhoppningsvis kan hon få ro att släppa på en del av allt som tynger ❤️

Tiden som är nu fortsätter utmana även mig på många olika vis. Det känns som att jag halkat både hit och dit och haft svårt att hitta lugnet inombords. Yttre omständigheter, som vi alla får möta, har krockat med mina inre processer i att läka mig själv så som jag behöver. Det känns som att jag inte tillåtit mig att visa hänsyn och omtanke för mig själv med allt jag har gått igenom då andra delar pockat på och tagit bort det jag behövt. Att få min cancerdiagnos blev dropparna som fick ”allt” att tippa över efter år av alldeles för mycket. Livet rasade och jag har kämpat för att stå upprätt. Det här är min resa, mitt liv, mitt innehåll som jag inte kan/vill lämpa över på någon annan. Ingen skuldbeläggning på något utanför mig själv, utan en viktighet i att få möta mig själv och varsamt leda mig själv in i livets mjuka och kärleksfulla rum. Att heala mig själv på djupet, så skulle jag nog sammanfatta det.

Jag har också beslutat mig för att ge mig själv mer kärlek, omtanke och respekt för min egen person och för den jag är. Att acceptera mig, lära känna mig i mitt nya yttre men också all den förändring som har skett inom. Jag ser helt annorlunda ut och det kan alla se som vill, men det som skett inom mig är inte synligt på samma vis såklart. Tiden att ge mig omtanken, den är nu oavsett.

Som om jag vore en annan

Igår kväll grep en stark känsla tag om mig. Jag är inne i att skriva på mitt bokmaterial och jag hoppas att det ska mynna ut i en bok även om jag tvekar ofta. Det har varit en del hårda smällar som får mig att tvivla på mig själv i mitt varande. Allt kring mediciner, operationer, smärtor jag inte kunde ana att det kunde känna så mm. De mentala bryten över en massa olika delar jag inte mäktat med… Varför skulle mitt elände va nåt läsvärt? I vilket fall så skrev jag följande innan jag somnade igår:

”Jag ser mig själv i spegeln. Som om jag vore en annan och ändå är det jag som står där och tittar på mig själv i badrummet. Fortfarande ser jag ganska trött och sliten ut.

Jag står på kvällen och borstar mina tänder. Mitt svarta tajta sportlinne har jag tagit på mig inför sänggåendet. Det är skönast så för min ömma kropp och särskilt över ärren och hela området där jag förut hade bröst. Det skapar ett lätt tryck, vilket leder bort den molande värken som är min ständiga följeslagare sedan i oktober förra året. Ännu har jag inte vant mig vid mitt nya mer androgyna utseende… Min kropp har ändrat karaktär fullständigt. Det är ovant, det är obekvämt och det är inte ”jag”. Det är inget fel på att se androgyn ut ifall man vill det, men jag valde inte. Jag fick inte välja. Jo, jag kunde tagit ett beslut att inte göra mastektomin, men då hade jag fortsatt vara högriskfaktor (upp till 80% att få återfall med ny tumör i brösen) och det varken vågade eller ville jag leva med. Den totala ogreppbara rädslan över det tabubelagda. Rädslan att inte klara det, rädslan att dö i förtid. Den jag sällan mäktar med att varken tänka eller prata om. Men det är ju inte så konstigt egentligen att den ligger där och gror i mina mörka vrår om jag bara ger mig tillåtelse att känna efter. Men det orkar jag inte göra hela tiden.

Det gör ont i mig! Jag är en stark människa och jag har fixat så galet mycket. Ändå så känner jag mig liten och osäker. Jag räcker inte till, jag mäktar inte med, jag har näsan fortsatt precis ovanför vattenlinjen och kippar efter andan ganska ofta. För att en del yttre saker tär på mig.

Jag behöver hitta min kvinnlighet igen på ett nytt sätt. Väcka passionen inom mig, stärka mig i att allt är fint precis som det är just nu ❤️Det är svårare än jag kunde ana. Jag tittar på gamla bilder från åren innan jag blev sjuk. Ser igenom ytan och går djupare in i den jag var och vill hitta ljuset där inne igen. Låta det ljuset få lysa ut ur alla mina själsliga sår och sprickor.

För hur det än är, så är jag så tacksam över att jag lever här och nu. Jag vet inget om imorgon, ingen vet om sin morgondag, men att andas en dag i taget är mäktigt.

Jag kommer hitta mig i allt det nya! Jag kommer låta kärleken till mig själv gro och växa sig stark. Det har varit så mycket, på så många olika plan. Jag förlåter mig själv för att jag inte varit tillräcklig, men ändå har gjort mitt bästa. För det är så jag känner i mitt hjärta och jag valde till slut mig själv ❤️ För att ge mig möjligheten att läka på ett djupare plan. Min väg behöver inte verka logisk för någon annan, för jag gör det här för mig själv utefter mina förutsättningar jag har. Det finns en kraft i att vända sig till sig själv för att skapa upp läkningsprocesserna. Men ändå, ibland är jag förvånad över att inte hitta mig själv i fosterställning i full panik över att inte mäkta med. Samtidigt betyder det inte att jag några gånger verkligen legat precis så och bara fått kapitulera. Det hade varit märkligt att inte göra det, att inte tillåta mig det någon gång.

Jag är inget offer, jag är bara en av många som får gå igenom en cancerdiagnos och sedan försöker finna en bra väg vidare i efterdyningarna av just cancern. Det är på inga sätt synd om mig och jag vägrar klä mig i offerkoftan. Jag är stolt över att jag orkat det jag har gjort!

Livet pågår runt om och jag kommer inte undan olika slags utmaningar som livet ger och tar. Jag kan önska att jag slapp, att det skulle räcka nu. I det så gör jag en ansträngning nu i att hålla mitt fokus. Jag har fått gå igenom och möta sorgen av olika förluster längst med livets stig, även under denna tid. Jag önskar från hjärtat att ingen skulle behöva möta det jag mött med allt det komplexa som kan komma i spåren av en sjukdom. Ändå vet jag att vi alla får vår del och att vi alla behöver möta olika delar av det vi kallar livets innehåll på gott och ont.

Inom mig finns en djup och äkta kärlek till mig själv och allt utom. Det kan hända att jag tvivlar på mig själv, att jag faller ihop och rasar mentalt, men jag reser mig igen” 💕

Kärleken till min familj

Det är den kärleken, den djupa, som gör mig stark. I helgen ska vi flytta in möbler till min underbara son i hans splinkans nya lägenhet som han snart ska flytta in i. Det är där mitt allra största fokus får ligga tills det kommit på plats med de olika bitarna det innebär. Han är mitt allt, han är min största kärlek, han är som luften jag andas och jag är så stolt över honom för allt han är och tacksam över vårt liv tillsammans. Nästa fas är nära nu, men det kommer bli så fint och bra för oss alla ❤️❤️❤️

Jag har hittat vägen till mitt hjärta fullt ut nu och det som är menat det kommer så också att ske. I kärlek, omtanke & respekt ❤️❤️❤️ /Jill

Där är jag! Den Jill där livet och kärleken bor i mitt hjärta och i min utstrålning. Hon finns fortfarande! ❤️❤️❤️