Kärlek är min drivkraft

Jill Lagerqvist – en blåsig höstdag i september

Vet du vad som driver mig att orka?

Igår var jag hos min kurator som jag nu haft förmånen att få träffa under ca 1,5 års tid. Jag älskar att få komma dit och möta hennes leende, känna hennes enorma värme och omtanke emot mig. Vi sätter oss i varsin hyfsat mjuk fåtölj inne i hennes lilla fyrkantiga sjukhusrum, hon häller upp ett glas vatten till mig och sätter fram kartongen med mjuka tunna servetter fall i fall… sedan liksom ”kryper hon upp” och öppnar med en omsorgsfull fråga i att vilja höra hur jag mår och har det ❤️

Vårt samtal tar vid där vi avslutade, efter ett litet samtal på telefonen för ett par veckor sedan när jag hastigt fick av- och omboka vårt möte.

Jag berättar kort och tar sedan ett djupt andetag. Sen säger jag:

Det är så mycket just nu så jag har ställt mig samma fråga många gånger själv med hur jag orkar och vad som driver mig. Vet du vad jag kommit fram till? frågar jag henne med tårarna som fyller ögonen men som nästan aldrig trillar över kanten.

Hon håller fast min blick och är tyst några sekunder och sedan säger hon: Jill. jag vet absolut vad det är som får dig att orka. Det är den villkorslösa stora kärleken till din son. Det är vad som håller dig uppe och som är din stora styrka.

Jag säger tack för att hon ser mig, att hon förstår mig och bekräftar mig.

Bemöta och beröra

De här orden är starka ord för mig. Det ligger kraft och viktig innebörd i dessa två B-ord. Samtidigt kan ord ha ännu mera kraft och betyda olika beroende på hur jag mår.

Jag har ägnat många stunder till att reflektera över livets innehåll. Jag pendlar friskt mellan löjligt låg humor till det mest allvarliga ämnen jag kan tänka mig. Allt där emellan är livet som pågår typ…

Jag hittade en text jag skrev för några år sedan där jag sammanfattar en del som kanske kan vara tänkvärt för andra? Jag vet inte om jag kan beröra andra med texten, men det är ett försök till att bemöta det som händer för oss just nu. När jag ”hamnar in” i olika konflikter eller meningsskiljaktigheter så behöver jag använda mig av mina egna verktyg så gott det går. Ibland lyckas jag ändå inte med det jag önskar, men alltid och jag menar alltid så landar jag i att störst av allt är KÄRLEKEN ❤️❤️❤️ /Jill

Här kommer delar ur en text från 2021:

Ett enda ljus kan lysa upp ens tillvaro rejält även i becksvart mörker 💗
HÄLSAN är så hett debatterat eller snarare kanske allt annat än hälsa egentligen. I alla fall den delen av hälsa som jag arbetar med. Jag vet att många söker efter de mer naturliga alternativen, de som gör gott för hela människan och det som får börja med ens insida och där självläkningsprocesserna och det egna immunförsvaret alltid har, är och kommer att vara det centrala och viktiga. Vår egen förmåga och styrka.
Flera av oss som arbetar med komplementära hälsobehandlingar och koncept utför orsaksbehandlingar i första hand och lägger sedan till symtombehandling.
Efter att ha fått förmånen att leva så länge som jag har så kommer också de egna erfarenheterna och därmed insikterna om livet. Där är jag trygg med mina kunskaper och att jag gör det som jag är ämnad att göra.

Vi behöver hålla fast vid vår ödmjukhet inför våra kunskaper och öppna upp sinne och hjärta inför varandra, inte tvärtom. Insikter och erfarenheter kommer olika till oss alla.
Ibland tänker jag på att varje enskild människa behöver hitta den där känslan när de kände en större samhörighet med livet, när de kände att de ”nästan blev religiösa” som vi brukar uttrycka oss här hemma. När livet tar tag i en, när det är så vackert/intensivt/påtagligt att vi inte kan värja oss utan får öppna famnen och välkomna det som kommer. När kände du så? Har du tillåtit dig att känna så? Det behöver inte vara det största någonsin som hänt dig, men den där starka känslan som är så fin att få fatt i.

Ett av mina egna starkaste minnen är från Sweden Rock festivalen 2006. Jag och Flemming hade återförenats efter 7 månader där vi inte var tillsammans och båda trodde att allt var över för oss. Vi möttes igen där ute på rocken och slog världsrekord i att kyssas läääänge, som om vi försökte ta igen de där 7 månaderna på en och samma stund 😉 På natten tog vi bussen hemåt till mig i Hällevik och den stannade vid Hanöhus. Vi gick på strandpromenaden hemåt och det började ljusna. Fåglarna kvittrade, solen kröp fram och det blev ett magiskt ljus över hamnen. Så där stannade vi precis vid hamnkanten och så kom vi överens om att: ”Den här stunden ska vi alltid minnas som en av de vackraste och mest magiska händelse vi fått vara med om.” Så är det och där och då kändes livet så starkt att jag var helt tagen. Det gör mig varm i själen att minnas 💗
Sen kommer livet över en på en massa andra sätt med utmaningar, sorg, besvikelser, sjukdomar och annat. Men också andra fina händelser att samla på i sitt hjärta 💗
Ändå glömmer vi ofta bort det där fina och så hamnar vi in i en massa yttre faktorer som ständigt matas/händer oss…

I allt det här så behöver vi stanna upp en stund och göra mer aktiva val.
Jag kan skriva/säga det om och om igen det här med att vi behöver vara mer kärleksfulla, omtänksamma och respekterande emot oss själva och varandra. Det handlar inte om att alltid hävda sin rätt eller att ens egen åsikt är den enda tänkbara som gäller. I en sakfråga så kan det kännas så viktigt, absolut, men på vilket sätt ska jag iså fall välja att förmedla med?
Vill jag få uttrycka mig så kanske det är bättre att göra det ödmjukt och vänligt istället för att ”bli trött på alla idioter som säger si eller så” osv… samtidigt finns ju också faktorn att man kan ha varit utsatt för något så länge att till slut inte orkar va så himla korrekt och trevligt ödmjuk. I de fall när man upplever det som att motståndet är så stort emot att mötas i något som tänks olika kring… Ställ frågan: Kan målet ändå vara det samma? Men vi tycker att vägen dit ska ske på olika vis? Vem gynnar det att sätta prestige före att ödmjukt lyssna in vad som behövs för bästa mående för den det gäller?
Mitt motto för min egen del har varit att, så mycket jag förmår, vara i kärleken och glädjen även om det i sig kan vara en utmaning som gör en matt. Men hellre det resonerar jag. Men så ibland måste jag ju använda orden i skarpare ton, som verkar vara mitt sätt (att verbalt skriva av mig). Ibland blir frustrationen och viljan att få väcka andra så stor att jag inte kan låta bli. Och där kommer den personliga grejjen, att det får vara ok om jag där och då behöver det, liksom jag behöver tänka att det är så för andra också. Det är svårt och det är trixigt.
Jag har ägnat en hel del tid åt att prata med min son om olika saker och framför allt det senaste året (under pandemin gäller detta). Väglett honom i att tänka större än sig själv, hur man nu gör det till någon som har just det som en av sina svårigheter. Men om vi öppnar upp våra hjärtan och väljer glädje så kanske vi har en större chans? Jag vet inte… livet ger oss smällar. Jag har precis rest mig från den senaste. Vet inte alls när det är dags för att golvas igen. Men tills dess så vill jag leva och fylla på med energi, glädje och kärlek till livet som det nu går 💗 ”Viljan att ladda om inför ny utmaning”
(Ditt mående är ditt. Du väljer inte alltid vad du har för olika delar i ditt liv. Se på andra med kärlek så blir det också lättare att hantera olika delar. Väljer du att se på andra som bekymmer och att de har en ful baktanke, så är det ofta en spegling av dig som du behöver titta på. Säger jag till mig själv lika mycket som någon annan. När vi mår dåligt så har vi en tendens att titta utanför oss själva, men egenlitgen behöver vi titta inåt i oss själva för att hitta svaren. Det finns massor av kärlek inom oss alla, vi ska bara hitta on-knappen)