Hej ledsamheten!

Jill Lagerqvist

Jag känner dig så väl

”Hand i hand har vi gått du och jag ledsamheten. Många gånger har jag haft förmågan att släppa taget om dig och så har vi gått skilda vägar, du och jag. Men vi är väl förtrogna och vi finner varandra igen och igen. Det verkar som… att de band vi har aldrig klipps, utan mer är som en lös och sliten resår, som ännu håller men lossar trådarna sakta en efter en. Kanske är det ändå något viktigt med att ibland vara i kontakt med dig ledsamheten? För att du hjälper mig att känna starkt, stanna upp, ta några steg tillbaka och se saker ur flera synvinklar, än när jag bara ångar på framåt i det som nu är livet jag lever… ? Ofta kommer de stora besluten efter att vi haft våra mest intensiva stunder tillsammans ❤️”

Kärlek inom – kärlek utom

Igår pratade jag med en annan vän, som har många insikter. Vi samtalde om ”den heliga vreden” och den har pockat på min uppmärksamhet till och från under en längre tid. Det känns som att jag inte har något annat val än att nu ta den i min andra hand och gå där med de båda, som om jag vore en kanal i mitten. Låta allting flöda. Känna KAOS och dess kraftfulla energier. Sitta med det, acceptansen över den, lyssna noga. Låta denna starka eld flamma upp, brinna och rena. Det finns en större mening med allt.

I helgen vilar vi, sa jag lugnt till min familj.

Allhelgonahelgen för mig är den helgen då vi minns och släpper fram kärleken, saknaden och förhoppningsvis också de fina minnena över de som lämnat oss i detta livet. De älskade som inte finns med oss i fysisk form, men som ändå alltid finns med oss inom.

Vi ska tända ljus. Vi ska släppa fram känslorna och saknaden en stund. Vi ska också vara bara vi och göra bra för oss. Vi kommer landa i stor tacksamhet för vårt liv tillsammans❤️

Det sista som lämnar oss är hoppet

Våra själar är trasiga. Livet vi lever är inte enkelt och just nu smärtar det. Av okunskap. Av empatilöshet. Av oförmågan till att visa respekt, ödmjukhet och omtanke. Vi har försökt.

Vara snälla. Vara bestämda. Vara starka och svaga. Vara tillmötesgående. Vara arga och frustrerade. Vara ledsna och fulböla.

Vi har försökt att komma överens och finna vägar framåt. Vi har visat förståelse och haft tålamod. Förlåtit. Börjat om. Vi har stått tillbaka och fått se hur allting rasar igen och igen. Hur själen monteras ner och hur mycket det kan smärta i våra hjärtan av allt runt om. Vi har fått se glittret och glädjen försvinna iväg och mötas av trötta ögon med mörka ringar, en nedstämdhet där skratten inte längre bor inom eller utom. Vi har sett hur det rämnar och rasar och vi har stått och står mitt i det. Men alla vi runt om är starkare än någonsin tillsammans och vi💕 är många ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️ Tack för oss & er alla!

Vi lever på en liten ort. De flesta känner eller känner till varandra. Vi trodde aldrig att det här skulle kunna ske. Vi läste rapporter som kom i våra flöden. Men inte vi väl… men jo, så är det nu. Det kom så nära att det blev vår verklighet.

Jag är trött på att vuxna människor stänger av och slutar visa respekt. Gömmer sig bakom paragrafer och kallar allt för sekretess, slutar använda namn och avpersonifierar med att kalla för färger. Vår son benämns som svart, ja faktiskt. Det verkar vara så de ser honom – ett svart ärende utan egen identitet längre. För det verkar passa bäst så, för att det kanske hjälper till att inte använda sig av empati och förståelse då? Det är skamligt. Det är fult. Det är smutsigt. Det skulle ingen tro. Det är tystnadskultur som råder såklart! – vill jag häva ur mig ännu en gång. Men visst, det finns mer än en sida av myntet. Men jag kan stå rakryggad och se dem alla in i ögonen. Jag kan möta allas blickar utan skuld och skam. Ändå vet jag vad som sägs och tycks. Sanning, öppenhet och ärlighet kommer aldrig att stå högt hos de som pratar bakom ryggen, bakom stängda dörrar och som bildar pakter i det vanliga livet, de som gör som deltagarna i Robinson – men de slipper möta sig själva efteråt i vad de gjort och sagt. De är tryggade från offentlighetens ljus.

”Anmäl ni bara” ”Vi gillar kritik, men använd Synpunkter och klagomål!” ”Sluta upp med att skicka orosanmälningar”! Läs LSS lagen, den är tydlig blir mitt svar. LSS lagen är en rättighetslag som skapats för att ge trygghet åt de som behöver det. Den har urholkats så till den grad att man möts av – Anmäl ni bara! (det händer ändå ingenting…)

Låt oss aldrig glömma artiklar som dessa.

Vad blir nästa artikel? Kanske från vår kommun där vi bor? Var tog medmänniskorna vägen? Var tog empatin, respekten och omtanken vägen hos människorna?

Den svarta sörjan

Min grundinställning är att tro gott om alla människor – i alla fall tills motsatsen visar sig mer än en gång. Vi är alla människor med bra och mindre bra sidor och vissa dagar kan allt kännas helt blä. Jag har tänkt att det är ok att brista. Det är ok att falla igenom och ibland haspla ur sig – det viktiga är att sedan ta sitt ansvar i att säga förlåt om det behövs, sträcka ut handen och säga att det blev fel, kan vi börja om? Oftast fungerar det och lugnet i själen lägger sig. Sen finns det tillfällen när det tyvärr blir att man får gå åt olika håll. I de allra bästa världarna kanske det sägs att vi tycker olika, det är ok, men vi har en ömsesidig respekt och lämnar inga taggar kvar i hjärtat. Sen finns det de där tillfällena när låsningen är så total att allt blir som en svart sörja som sprider sig och lägger sig runt hjärtat, runt själens inre vrår och tränger igenom skydden vi försöker ha omkring oss för att orka det vi måste.

Vi är vuxna människor. Vi borde kunna lösa konflikter på ett resonabelt sätt. Men vi är också just bara människor med en massa olika känslolägen som inte alltid synkar med andras.

Ilska, frustration, ledsamheter, rädslor, ångest, panik är låga frekvenser.

Glädje, lycka, kärlek, harmoni, empati och omtanke har höga frekvenser.

Förståelse, respekt, ödmjukhet och välvilja om andra löser många konflikter.

Den med civilkurage tar tag i saker som en massiv tystnadskultur försöker sopa under mattan. Den öppnar upp ögon, väcker upp känslor och det kan bli en storm eller orkan, det kan bli oerhört turbulent – men vi vet alla vad som händer sedan. Efter stormen kommer lugnet. Så kanske måste livet storma emellanåt?

Hjälp! Vad ska vi göra?! ropar det inom…

Som vanligt är det skogen, naturen, stillheten, vackerheten där inne i – som lugnar, rensar, ger nytt syre, ger ny energi och där jag oftast landar i kärlek oavsett. Den villkorslösa, den fria, den starka, den vilda och gränslösa… kärleken till alltet, till livet. Den kärleken som bär mig, som bär oss alla.

Naturen – Moder Jord – renar och stärker oss – den är evig och den finns här för alla och en var. För att ta emot behöver våra hjärtan vara öppna ❤️