Hej lilla jag!

Jill Lagerqvist – ca resan

Det blev en känslosam stund

Det är inte särskilt ofta någon frågar mig om jag minns något från när jag var liten och miste min mamma. Nyårsafton 1976 somnade hon in. Denna nyårsafton som kommer är det alltså 50 år sedan. Vad kan man egentligen minnas från så långt tillbaka…?

För mig har min mamma varit en ängel i nästan hela mitt liv ❤️ bilden ovan är ett vykort som mamma skickade till mig från sjukhuset när hon låg inlagd. Jag fick vykortet för några år sedan av en vän till familjen som haft det hos sig. Det har blivit min symbol numera och hänger vid min sidan av vår säng.

Idag hade jag tid bokad hos min fina kurator som jag fått gå till under ca 2 års tid nu. Idag när jag körde dit, kände jag mig rätt ok. Mycket positivt som hänt ändå och jag ville få berätta för henne om min kurs jag ska erbjuda. Jag körde där ifrån rödgråten. Vi hade fina samtal om olika delar ur mitt liv som var både fint och skönt att få lyfta. Sen ställde hon några frågor som jag inte tänkt tanken på att hon skulle fråga mig om.

Hur gick det för min lilla ”pappmamma” som opererat bort 2 delar av 2 tår nyligen? Så vi pratade om honom och jag berättade om hur han kämpar och att hemsjukvården är så duktiga som pysslar om honom, hur fint de pratar om honom när jag som orolig dotter ringer och hör mig för, hur han kämpar och aldrig klagar kring allt med honom själv. 86 bast och finner fortfarande lösningar på det mesta för att klara sig själv i all sin skröplighet. Tårarna steg och jag blev väldigt känslosam och berörd över all kärlek det finns i vår relation trots att jag emellanåt blir galen på den envisa gubbstrutt han är! 😂❤️ jag konstaterade att han var bättre på att vara en fixarpappa, än en ersättningsmamma, men att det liksom var han som fanns i vått och torrt. Sen gled frågorna in på min mamma och om jag mindes något från när hon levde. Fragment, små sådana, enstaka tillfällen och mitt i allt kanske mest känslan av minnena från somrarna på Gotland när vi bodde i ”lillstugan” och hur jag lekte med mina kusiner där, hur jag somnade tryggt i soffan bakom päronen när de hade fester, glada skratt, hur vi grävde och plockade smultron i vårt trädgårdsland och ett minne av att mamma tyckte det var väldigt viktigt att ”Skruttan” skulle ha smultron! (ja, mamma och pappa kallade mig för Skruttan och olika böjningar som Skruttgumman, Skrutteskräp. Skruttis, men aldrig hette jag Jill 😂❤️ Jag var älskad av mina föräldrar och jag är helt säker på att det la grunderna till min egen styrka som burit mig. Vi har alla våra historier som är unika.

Jag berättade om nyårsafton 1976 när telefonen ringde och det var min mormor som ville prata med pappa och allt som sedan skedde… många minnen och jag är tacksam över att jag slutat hålla allt inom mig. Det är helt ok att känna en massa olika inför det.

Jag var en glad ”skitunge” när jag var liten. Jag älskade spexa, klä ut mig och spela teater. Men jag har också fått berättat för mig att när mamma dog, så blev jag allvarsammare och tappade buset i blicken, skratten och spexandet upphörde på många sätt och jag vet att det var så det var. Jag har bearbetat detta i omgångar i mitt vuxna liv. För där och då när hon dog, så lades ett kompakt lock över sorgen som många då inte ens tänkte på att ett barn kunde känna. Det fanns helt enkelt inte mycket hjälp att få. Många var hjälpsamma och ställde upp. Jag blev rotlös och passades av många olika människor. Jag var ”nyckelbarn” från att jag var ca 8 år gammal och skötte mig mycket själv, jag var ensam och gick in i min egen bubbla. Ofta.

Men det där är inte min verklighet längre och det var väldigt länge sedan det var det. Sorgen är bearbetad och jag har med kärlek, mod och en särskild inbyggd styrka tagit mig framåt, vidare till en livsplattform där jag själv valt och byggt upp ett liv. Nej, det har inte varit lätt och ja, jisses vilka bataljer och utmaningar som kommit och gått!

Det ligger en särskild styrka i att våga låta känslorna komma

Ändå, idag så fylldes jag med massor av känslor och tårarna rann. Det blev väldigt emotionellt. Men vet ni, på ett fint sätt. För min värdefulla kurator satte ord på det som jag själv känt inom. Jag är lite glömsk så jag minns inte riktigt vad hon sa, men kontentan är i alla fall att det inte är en obearbetad sorg som kom fram idag, utan en kärlek till det lilla barnet Jill och till den jag är här och nu. Jag kände sådan kärlek till min lilla ”Skruttgumma” i stunden idag. Även en stor omtanke och ödmjukhet över personen Jill som står här idag med allt vad det inneburit. Jag står här stark, modig, balanserad, kärleksfull och bara äger mitt med allt innehåll – med den äran! Det var ett väldig fin stund. Tårar som rann och att släppa fram gråten som väller upp är inte alls något att se som ett svaghetstecken eller att det innebär att man inte är ”färdig” med något. Inte som jag ser det i alla fall. Att bli känslosam och släppa fram och igenom är en styrka och något jag värdesätter. Förmågan att våga känna, att inte stoppa undan längre utan att vara allt som jag är med hull och hår. Yes! Ett statement som nu fick komma ut i en massa ord.

Så trots att jag lämnade sjukhuset idag med en mosig uppsyn, så var det så lugnt inombords. Beslutsamheten känns skön, samtidigt som det fortfarande är lite småläskigt att jag ger mig ut i en kurs om just Bröstcancer och måbraönskningar. Men jag gör det nu! Vill någon av mina läsare kika in på kursen för att se lite av presentationen så kan ni klicka på länken: Bröstcancer & måbraönskingar – 78189 – Kristianstad | Medborgarskolan

Jag avslutar med vad jag skrivit i kursen: ”Jills filosofi är enkel: varje människa behöver bli sedd och bemött utifrån sina egna förutsättningar. Därför strävar hon efter att skapa en trygg, lugn och harmonisk miljö där varje deltagare kan känna sig välkommen och mött med respekt.”

/Kärlek Omtanke Respekt – finns därför inpräntat på min axel i varmaste kärlek och värme säger jag tack! Jill