Många tankar att ta mig an

Jill Lagerqvist – CA resan

Tankar och känslor i mängder

Efter flera dagar med en känsla av total dränering så försöker jag nu samla ihop mig. Många frågor, funderingar och känslor har försökt tränga igenom barriären av trötthet under hela påskhelgen.

En fråga som jag tänkt på är varför jag skriver och berättar om saker och ting? Är det till någon nytta för någon annan? Hur uppfattas ”allt” jag skriver? För vilkens skull skriver jag? Tror några att jag mest är ute efter sympati med allt detta? Är jag det? Tvivel och onödigt tänkande som bara tar extra energi – ungefär det jag kom fram till 🙂 För den som inte känner mig, så kan det vara svårt att få en uppfattning om vilken jag är. Vi är alla så mycket mer än det andra ser och jag lämnar inte ut allt av mitt privatliv. Respekt för mig själv och min familj är viktig. Däremot så har jag i alla tider skrivit av mig och jag vet att mina rader ger andra människor en hel del av värde. Så oavsett vad jag tidigare dryftat, så vet jag att det haft ett värde. Inte för alla, men det ordnar sig alltid med att den enskilda människan har ett eget val av att läsa eller inte läsa 😉

Många är ensamma med svåra utmaningar

Vi är olika och det är så skönt att vi tillåter oss att vara det. Men jag är ganska övertygad om att det inte är bra att gå igenom exempelvis en sådan här stor utmaning mer eller mindre ensam. Att i tysthet genomlida alla de olika faserna, alla känslor och rädslor som kommer över en när man minst anar… det råder en nästan allmän tysthetskultur kring så många olika ämnen i våra liv och en av dem är när vi blir sjuka i något mer allvarligt. Det enda jag kommer nära kring varför det är så, är för att vi nästan direkt får en dödsångest och rädsla som förlamar.

Vi biter ihop, kämpar på, tar alla fighter och lider i tysthet, vill inte vara till besvär, vill inte att någon ska tycka synd om en och få för sig något om att man vill ha uppmärksamhet. Det är en av anledningarna. Rädslan av vad andra ska tycka. Japp, den känner jag igen och jag är helt säker på att den finns någon som tycker en jefla massa om vad jag skriver, vad jag gör, vad jag står för och inte står för osv osv… men ja, tro det eller ej, det är inte viktigt för mig att sk. pleasa alla andra eller att de måste tycka som jag eller hålla med. En del skriver till mig privat. Mestadels fina ord och pepp, men en del kommer också om att mitt sätt är inte helt optimalt och att jag nog ändå borde ändra på det ena eller det andra i vad jag gör eller hur jag uttrycker mig.

Varför ägnar jag tid till att skriva om det här? Ja du… det är kanske för att just sådant här är en av anledningarna till att många förblir tysta, för de har svårt att i sitt mående hantera åsikter. Hur bemöter jag sånt? För mig så är ödmjukheten viktig och då menar jag åt båda håll. När någon skriver till mig med en ödmjuk tanke, respekt och omtanke så blir jag bara glad och rörd ska ni veta ❤️ Jag sitter inte inne med alla svaren och har inte en rak plan i något i livet. Jisses vad många kringelikrokar jag tagit mig igenom och trasslat in mig i! Jag vet inte allt, långt därifrån… men jag är en hyfsat god människokännare och litar mestadels på min magkänsla. Det är skillnad på omtanken och det som mest vill ”skrivas på näsan” med att jag tänker fel och borde göra som de tycker! Jättestor skillnad! Jag känner in direkt, det går automatiskt numera och sen låter jag det som känns som att det skaver i princip bara flyta iväg utan att få dåligt samvete. Phu! Det är skönt att liksom få det på pränt 😊👌nog om det! Det vi alla får vara överens om är att vi har yttrandefriheten kvar, om än tilltufsad, och att vi därmed får lov att skriva det vi vill men inte för att medvetet kränka eller förminska andras åsikter. Krångligt kan det vara, men om vi utgår från att ha med vänlighet och respekt så tror jag att det mesta löser sig! Dessutom är regeln att inte automatiskt ge råd som inte är efterfrågade något vi alla borde öva mer på, hur väl vi än vill. Jag själv har det som en läxa att först fråga iså fall om de vill att jag hjälper till innan jag går in och ger en massa råd till någon som inte ens frågat efter det 💕

Raka av håret & peruk – det tog på mina krafter

Den vackra hårceremonin var så fin, men tog på mina krafter och det som följde i spåren av det faktum att nu är jag rakad på huvudet… Jag är så oerhört tacksam för att min vän och granne Åse var med och filmade allt. En av filmerna är 23 minuter och fångar det mesta som i en dokumentärfilm. Kanske blir det något av det senare, man vet faktiskt aldrig när det gäller mig. Filmen bär på humor, värme, kärlek, vänskap, skratt och lite allvar när man tittar på mig med mina ansiktsuttryck. Ska den någon gång visas så får vi texta den, för det är nog inte alla som förstår vår dialekt och de ord vi använder 🙂

Det har varit galet jobbigt ur flera olika perspektiv efteråt. Att möta min spegelbild och se mitt äggformade huvud var sådär. Jag behöver vänja mig kom jag fram till. Min make och son säger att de har vant sig och tycker att jag är fin❤️ men själv är jag inte där ännu i alla fall.

Det blev premiär för perukbärande på långfredagen när vi var nere på Dagmars hamnkrog och åt middag med goda vänner. Jag möttes av flera vi känner med kramar och fina ord, pepp och omtanke. Shit! Var helt slut och valde att sätta mig så jag satt med ryggen emot för att orka ha fokus på sällskap och maten mestadels. Jag blev varm i huvudet och började längta hem så jag kunde ta av den. Hahaha jisses!

Nästa perukhistoria blev på söndagen då mina vänner Susanne & Bettina hämtade mig för en liten mini-konstrunda hemomkring. ”Tant Jill” var min känsla och var riktigt tveksam på om jag bara skulle dra en mössa på huvudet istället… men sen tänkte jag igen jajaja det ordnar sig! Så iväg vi for och efter en stund blev jag varm i huvudet igen och önskade att jag tagit mössan 😂 Känslan var: ”Här kommer Jill med sin peruk”. Frågan just nu är om jag kommer vänja mig eller skippa den? En sak står helt klar: Håret är viktigt för oss kvinnor i alla fall. Jag har ju haft min mottagning på en frisörsalong i många år och älskar själv hår, färger och lockar! Så nog har det betydelse för oss. (Ändå börjar tankarna komma på att så småningom våga visa mig offentligt utan hårlockarna… )

Snyggare som ni är!

Så sa den snälla sköterskan igår när jag var och la om min Piccalurv. Jag kom i min fina mössa med rosett till vårdcentralen och när jag väl kom in i rummet så tog jag av mössan och sa att det är ju som det är och ni har väl vanan inne att se oss. Det kändes naturligt och helt ok faktiskt. Som i allt annat handlar det om att fortsätta göra, fortsätta utmana sig och bli bättre även på det här med att vara den jag är precis som jag är just nu.

Är det ok att vara det som kallas ”Fåfäng” även i mitt läge?

Jag pratar med mina kunder ganska ofta om det här faktiskt. Mitt svar till mig själv och till andra är att byta ut själva ordet fåfäng till att bry sig om sig själv, vara mån om att ta hand om sig och att ha en tanke om att ge sig själv lov att se/känna sig hälsosam, fin och fräsch. Det kan inte på något sätt tolkas in som något negativt!

Sjuk eller frisk – vad spelar det för roll i tanken om att fortsätta måna om sig själv för både det inre och yttre? När du ger dig själv lite extra omtanke så mår/känner du dig bättre. Det är hälsosamt att ta hand om sig. Sen är det väl så att om du inte mår bra och är sjuk, så ligger inte första prio på att stå och sminka sig och piffa. Orken avgör och ska du vara hemma så spelar det väl ingen roll. Nä inte mycket, men jag kan säga att när jag gjort mina små rutiner med rengöring och sen masserar in min ansiktsolja så ser jag piggare och mer välmående ut och detta ger mig en skön känsla som i sin tur gör att jag får lite mer energi och känner mig lite piggare! Så även de dagar jag går här hemma och känner mig allt annat är stark, frisk och pigg – så gör jag denna lilla grej. Vad kan vara fel med det? Det finns en massa knasiga tabun kring utseende som gått lite snett. De flesta av oss mår mycket bättre av att möta oss själva om vi valt att ta hand om oss på ett omtänksamt vis.

Så när jag tar hand om mina kunder med olika ansiktsbehandlingar med maskin och andra tekniker hjälper jag dem att plocka fram den där fina fräscha looken som vi alla har! Men ibland behöver vi lite extra hjälp att få bort det som känns trött och grått från huden och sen kommer den där pigga blicken och lystern i huden. Vilken skillnad det gör för måendet på många olika sätt! Själv ska jag be en av mina vänner om hjälp med det här imorgon när vi ses. Den lilla extra omtanken är guld värd!

Så länge jag orkar

Dagarna när jag mår som sämst, är som tröttast så orkar inte jag heller så mycket. Tankarna finns också där att jag sakta kommer brytas ner mer och mer ju längre in i behandlingen jag kommer. Jag har ingen aning om hur mycket jag kommer påverkas eller hur det kommer bli. Varje behandling kommer med sina erfarenheter och biverkningarna kanske ter sig annorlunda från gång till gång… Så allt jag skriver nu, kanske blir helt annorlunda senare om ett par månader eller så. För det är en lång behandlingsväg kvar.

Det jag har tänkt än så länge är att jag inte ÄR min sjukdom, utan att jag helt enkelt nu är i ett tillstånd där min kropp jobbar och får ta emot storstryk och utmaningar likt en krigshärd, men att jag samtidigt jobbar med min kropp både fysiskt och själsligt. Min mentala styrka ger mig förutsättningarna och jag är tacksam över alla stunder jag arbetat och stärkt mig, alla kunskaper jag har tagit till mig och att sedan lägga till det stöd och den omtanke som finns omkring mig blir för mig grunden och det avgörande för hur allt kommer te sig under denna extrema stund i mitt liv.

Det här inlägget spretar lika mycket som alla tankar och känslor rör till det för mig inombords. Nu har jag några dagar framför mig när jag får kära besök av vänner som bor lite längre bort ifrån mig. Det kommer bli fint att få ses och jag har förberett dem lite på min nya look 😉 Nu är tiden här igen när jag samlar energi och ork inför dos 3!

Jag avslutar med att dela ett Youtubeklipp som ger mig styrka och energi. Kram Jill