Sjukt trött Törnrosa kisar försiktigt fram igen

Jill Lagerqvist – CA resan

Tacksamheter & grus i maskineriet

Jag sover och sover, vilar och vilar… ändå är jag galet trött. En konstig vardag, men konstaterar att denna konstighet är min verklighet just nu.

Det tar emot att skriva, samtidigt som det kliar överallt för att orden vill spreta och komma ut. Det är ju också lite konstigt. Det här är helt klart min konstigaste fas hitintills i mitt liv 😂

Jag möter människor överallt och samtal uppstår. Det känns som att många vill prata med mig, vill och vågar fråga, är ödmjuka och frågar ifall de får fråga och jag säger alltid ja, det går bra ❤️ Oftast är jag faktiskt ganska ensam, även om en del får uppfattningen att jag är iväg på en massa. Så är inte fallet alls, utan tvärtom. Men det handlar om att jag är öppen med en del av det jag gör och tacksam över det livet ger gissar jag ❤️

I vilket fall är jag så himla tacksam över så mycket och det är egentligen inget nytt, det är något jag varit ofta och mycket i många år. Helt enkelt av den enkla anledningen att jag har så mycket erfarenheter av när livet vänds upp och ner och saker ställs på sin spets med utmaningar som tagit musten ur mig stundtals. Så att uppmärksamma och framförallt känna tacksamhet i hjärtat är livsnödvändigt för att jag ska må bra och göra gott för mig själv och andra. Det är inte mycket som tas för givet även om en del saker faktiskt måste få lov att göra så. Det blir knöligt att inför varje händelse rikta blicken och säga tack! 🙂 men att leva med känslan av att livet är gott och va i den harmonin är en medveten inställning som i början får påminnas om att ställa in, för att så småningom gå per automatik ett tag tills det är dags att aktivera igen. (nu blev det rörigt)

Gruset i maskineriet handlar väl om både smått och lite större saker…

Jag är ungefär halvvägs nu i cellgiftsbehandlingarn. Det känns som att det har varit en evighet, men starten var i mitten av mars så vardagen har mest handlat om att vara i denna fas. Det har blivit 3 månader och nu är det 7 doser kvar som jag ska genomgå 1 gång/vecka. Igår var jag iväg och fick en dos som nu fick det att tippa över från första halvlek till 2:a halvlek! Nu när det är varje vecka så går det lite snabbare framåt. I mitten av augusti ska jag vara klar med det här momentet om allt flyter på. Det gör att jag nu börjar så smått tänka kring det som ska komma efter den här fasen… och vad är det då? Jag vet att vissa undrar 🙂 Det gör jag också, för den planen är inte planerad ännu, men jag har fått förhandsinfo om vad de tänkt sig.

Kvinnokroppens olika faser

Så kallat förebyggande operationer ska genomföras för att undvika att det ska komma tillbaka. I vilken ordning vet jag inte än. Men båda brösten ska opereras bort + äggledare/äggstockar då riskerna är så höga att få nya tumörer iom BRCA1 genen. Det kan tyckas galet av vissa att göra detta, men för mig och i den ålder jag är så känns det på många sätt helt ok. Det hade varit ett svårare beslut i yngre ålder. Vissa kanske tycker att detta är för personligt med denna infon, inte vet jag… men eftersom jag är fri att berätta vad jag vill här så gör jag det ur ett kvinnoperspektiv då jag faktiskt vet att de flesta tycker att det finns ett värde i att veta och kan förstå till viss del vad det handlar om.

Kvinnokroppen är vacker i alla former och den är också högst föränderlig genom olika åldrar och vad vi går igenom. Vare sig man valt att bära ett barn genom en graviditet, eller ofrivilligt eller frivilligt ej fått just denna gåva, så förändras vi alla genom olika decennier av våra liv. Hormoner spelar oss mer eller mindre spratt beroende på både gener och obalanser vi kan få genom hormonstörande preparat mm. Den kvinnliga kroppen är extra töjbar och vår bindväv har en annan slags uppbyggnad än den maskulina. Den är förstärkt för att hålla/bära, men också mer komplex och kan få gamla döda fettceller att fastna i bindväven vilket bygger på kroppsformen, kan orsaka smärta ibland och få oss att ändra kroppsformen ganska mycket. Men ändå så tycker jag att den kvinnliga, sinnliga kroppen är fantastiskt vacker. Det är bara svårt ibland att se det så själv (älska oss genom alla kroppsfaser) och det lyser igenom och så sänder vi ut denna lite lägre vibb runt oss som andra påverkas av. En sund inställning är nog det som är mitt eget mål oavsett hur jag visuellt ser ut för andra. Målet är att min själ ska få lysa igenom och att jag hamnar i en skön acceptans av att vara mig själv oavsett.

Rekonstruktioner eller inte? När det gäller detta med att göra bröstrekonstruktioner så är jag inte färdig med mina tanke & känsloprocesser om det ännu. När man har överflödigt bukfett, vilket jag turligt nog har samlat på mig 😂så kan man använda sig av detta och därmed slippa silikon och andra icke kroppsegna ämnen. Detta gör mig iså fall hoppfull, för magfett är inget kul alls! 😉 Kurvig har jag alltid varit oavsett, men magen som putar ut ogillar jag och det är inget jag brukar ha i detta omfång! Att vara lite mer proportionerlig är det som kan locka min estetiska läggning faktiskt. Det är inget jag sticker under stol med! Men samtidigt så vet jag inte än. Vi får väl se vad jag erbjuds när samtalet och informationen kommer…

Mentala brottningsmatcher

Den senaste tidens svacka har hållit i sig och jag bestämde mig för en mental paus. Det har varit bra och nyttigt för mig. Den här ”CA resan” som jag kallar det, är ju min med viss insyn för er andra att läsa. Under inga omständigheter skulle jag välja att berätta allt såhär, men det jag delar med er ska förhoppningsvis kännas som ett mervärde och det vet jag att många av er tycker eftersom ni så fint berättar det för mig. Många har bett mig fortsätta skriva. Många vill och tycker att jag behöver skriva en bok och idag fick jag upp ett minne med en vän som för 13 år sedan tyckte att jag borde skriva bok! Hon väntar tålmodigt fortfarande meddelade hon nu 😍

En sak som har varit galet smärtsam och uppenbar för mig är min osjälvständighet som kommit med cellgiftsbehandlingarna! Det är något av de värsta mentala utmaningarna jag fått möta. Sedan jag var liten har jag alltid varit extremt självständig med i princip allt. Jag har skött mig själv, tagit initiativ och varit i görandet så länge jag kan minnas. Alltså redan från jag var barn, även om jag inte var barn särskilt länge, utan fick lov att fixa och ha koll själv. Med självständigheten växte frihetsnörden inom mig fram tidigt och jag har velat ha kontroll och bestämma själv så mycket som möjligt. Till viss del har det därför alltid varit lite svårt att ”ta order” från andra, men samtidigt har jag iaf försökt vara ödmjuk inför vad andra tycker och hur de vill att det ska vara 😂

Något så simpelt som att bara sätta sig i bilen och köra iväg och fixa saker själv, har plötsligt blivit nästan ogörbart! För att det har snurrat så himla mycket i huvudet och även om jag är självständig så är det en väldigt tydlig ansvarsgräns i att man inte sätter sig i bilen då man känner som jag gjort. Att utsätta andra trafikanter är så jäkla oansvarigt så jag skulle vilja kalla det idioti! Däremot har jag nu märkt att när jag tar de där ”enkeldoserna” så snurrar det inte alls på samma sätt vilket ger mig stort hopp om att hämta hem en del av självständigheten igen 🙏❤️ med bilkörning och friheten i åtanke först!

Min kära make har burit ett tyngre lass helt klart. Han klagar sällan, men jag tycker det är så jobbigt att inte vara jämlika med sysslorna. Jag ser tröttheten hos honom, jag ser hans engagemang, hans järnvilja och disciplin som alltid varit viktig för honom. Han är nog en av de mest disciplinerade människorna jag känner! Så när jag känner att energin kommer om än i små doser blir jag som ett lyckligt barn och vill göra, vill bidra och fixa! För mig är detta sunt och bra för min själ. Jag hoppas vi kommer fortsätta orka allt vi går igenom tillsammans! Inget är en självklarhet, det vet jag och alla andra också. Alla utmaningar, alla hinderbanor men också all kärlek som flödar är ibland en trasslig röd tråd, där jobbet ligger i att trassla ut trasslorna för att hitta en bättre balans igen. När vi gifter oss så får vi påminna oss om orden i med och motgång som vi lyssnade till. Vackra ord, men inte alltid så lätta att hantera.

Så tankefällor, osjälvständighet och osäkerhet inför vad som komma skall…är nog det jag brottas med lite extra just nu. Jag är lite rädd för att det ska visa sig att jag har cancer överallt och så vidare,,, men jag tillåter inte denna oro och rädsla tränga igenom i full skala. Jag är medveten om den, jag tar hand om mig och min mentala hälsa och även den fysiska efter bästa förmåga. Att fortsätta vara självsnäll och älska mig själv i alla lägen och faser – är det som kommer göra att jag ska spralla vidare ett bra tag till.

Hejåhå! Nu kör vi vidare i den mentala snärjskogen och letar efter öppna ängar att dansa både fuldans och kanske hoppa små grodorna!

Önskar er alla på detta vis en riktigt fin midsommarhelg! Kramar från Jillsan