När livet suger…

Jill Lagerqvist – CA resan

musten ur mig rejält

Ena dagen mest hög på livet och dess innehåll. Andra dagen totalt slut på livet och dess innehåll. Precis som det brukar vara. Innehållet i mitt liv är det som skiftat totalt, men annars kanske det faktiskt går att summera att det är som ”vanligt” med livets berg och dalbana.

Jag har gått ner mig i mina värden som behöver hålla en viss nivå för att kroppen ska klara av att ”stå ut med” cellgiftsbehandlingarna. Mitt HB (blodvärde) ligger lite för lågt och det gör att jag inte mår så bra just nu. Det är en lite komplex fråga detta och jag har valt att försöka få upp mitt HB på naturlig väg via kost och några väl valda kosttillskott just nu istället för blodtransfusion. I min tänkta bok kommer jag skriva mer om det här. I skrivandets stund just nu, vet jag ännu inte hur detta kommer att bli med allt.

Var det värt att åka på festivalen i Torsjö?

Svar JA! Det kan ha bidragit till viss nedgång, men förmodligen var det olika anledningar. Jag tar itu med detta nu efter bästa förmåga. Snart ska jag få skjuts in till vår lilla stad och inhandla bl.a Hemjärn i pulverform hos min vän Susanne som driver Hälsokraftbutiken i Sölvesborg. Hon hade för någon månad sedan en intressant föreläsare som berättade om just järn och intag vid brist mm. Så hon är påläst och klok!

Känslan av att vara en belastning

Den känslan plågar mig mycket just nu. Själva grejen med att behöva be andra om hjälp gör mig smått nedstämd och skamsen på samma gång. Det är så jobbigt att behöva fråga om hjälp och ännu jobbigare när ingen har möjlighet och min slogan: ”Det ordnar sig” inte funkar som jag hade behövt få den att funka 😏

Jillsan som fixar det mesta! Jillsan som är van vid att planera och sköta logistiken i så många sammanhang! Jillsan som ofta säger: ”Det fixar jag, inga problem” hon är inte på banan just nu och jag saknar mig själv, samtidigt som jag är så trött att jag bara vill hoppa av hela snurren i det jag alltid sköter om. Orken och lusten är tillfälligt urkopplad och jag vimsar mer än jag presterar är känslan och ändå… så vet jag att kollen är högre än de flesta ens brukar ha, på saker och ting. För det här är en av mina styrkor jag alltid burit med mig. Så när jag tappar en del av den, blir jag lost och obekväm. Så ännu en sak jag fått till mig för att öva på.

Men jag letar efter sätt att fortsätta vara så självgående som jag kan. För jag avskyr att ligga andra till last, jag avskyr att be om hjälp och fråga om tjänster. Är det för att ett nej tyvärr är så hårt att mötas av, eller bara skammen att det uppstått ett faktum att jag inte i alla lägen klarar mig själv som jag annars alltid gör? I vilket fall så framkallar det obehagskänslor inom mig som jag behöver jobba med och släppa taget om. Jag brukar säga att ensam är inte alls starkast – utan av vi tillsammans med andra blir starka❤️ Så i detta kloka resonemang behöver jag såklart bjuda in mig själv också. Inte fortsätta stå vid sidan om, utan delta och acceptera att det är bättre att hjälpas åt även för min del.

Det här blir spretigt

Just det här inlägget blir lite spretigt. Igår orkade jag inte skriva färdigt och idag har nya tankar tillkommit.

Igår kom en av mina fina vänner och hämtade mig. Vi körde in till vår lilla stad och tog en minitripp på stan. In på hälsokostaffären och handla det jag behövde, sen fika på torget och sen en snabb vända in i vår nya bokhandel. Där inne känns det som att en egen liten värld uppenbarar sig och ägarinnan är bedårande söt på alla sätt 💕🌸 Vi fick parkera nere i hamnen och när man har lågt HB så innebär det en utmaning att gå och särskilt uppför… Frustrationen, känslan av att känna mig som en gammal krökt gumma som vankar sakta framåt. Blä! Varje steg fick fokus – ett steg i taget fick ännu en innebörd. Jag såg bekanta ansikten, vinkade och sa hej hej och log. För att jag blir glad när jag träffar andra, men inom mig kände jag mig söndrig och plötsligt väldigt skör för att visa mig ute. Märklig känsla, men den kommer såklart för att jag inte känner mig så bra just nu. Känslan av att bara gå inåt, gömma mig en stund har återkommit. Det blir återigen för jobbigt att se livets glada dagar bara rulla på och själv har jag tagit ett steg neråt igen, ännu ett steg. Jag har varit medveten om att det här kommer ske, men nu har oron också lagt sig på att jag behöver se till att få upp mina värden…

Vad är viktigt på riktigt?

En fråga att ställa sig ofta när jag stöter på patrull och jag skulle vilja ge rådet vidare till alla runt om. Oavsett vad vi får gå igenom för utmaningar, stora som små, så har vi en förmåga att bygga ut och förstora ett ”problem” som kanske egentligen handlar om missförstånd, brist på kommunikation eller att känslorna råkade svalla för mycket just där och då? Samtidigt som jag skriver det här, så är också det faktum att vi alla behöver göra våra egna ”resor” väldigt viktigt att ta hänsyn till.

Ibland är det stökigt inombords och svårt att reda ut. Vid varje känsla av stökighet tror jag det är bra att dra sig tillbaka, lägga sig stilla en stund, sluta ögonen och ställa sig frågan: ”Vad är problemet egentligen?”

Jag känner att det jag nu får gå igenom är en stor utmaning med väldigt många undergrupper av känslor och tankar. Jag kan svaja över i att ”här går jag och tar det som en självklarhet att jag ska överleva och leva länge till” och i nästa sekund börja tänka ”Men tänk om jag inte gör det då? Tänk om hela kroppen är paj och det har spritt sig! Vad gör jag/vi då?” Det smärtar enormt att gå med de här tankarna, samtidigt som jag också någonstans förstår att det är helt normalt och ingen mening att försöka trycka undan dem!

Det som slår mig då är hur mycket i våra liv som är så himla onödigt. Allt gruff, alla missförstånd, okunskap, avundsjuka, svartsjuka, all brist på kommunikation där vi istället väljer att vända oss om och gå, istället för att våga sträcka ut armarna och säga att vi fixar detta, låt oss prata och reda ut! ❤️Ibland känner jag att vi många gånger slösar bort vår tid, vårt liv, på massa meningslösa missförstånd och där vår egen självkänsla dippar och gör oss osäkra och låga helt i onödan.

Hade vi istället vågat öppna upp vårt hjärta och känna in vad vi verkligen på riktigt känner, så skulle vi vilja och se till att befinna oss i kärleksfullare sammanhang och sluta slarva bort genom att tänka låga tankar om varandra eller situationer vi låtit uppstå. När jag sitter här och skriver och försöker få fram vad jag menar, så inser jag hur komplext och svårt det är att på ett enkelt sätt få fram budskapet. Hoppas det kan landa inom er ändå 💕🙏 Det här är ju mina tankar, mina känslor av hur jag ser på livet och vad jag önskar för min egen del… självklart. Alltid en respekt för att vi alla är olika. Den som känner att den kan ta till sig mina ord och känna att det kan stämma in för en själv är ju mottaglig för att låta det sjunka in i hjärtat, andra har redan slutat läsa.

Den här texten skrev jag några veckor innan livet vändes upp och ner för mig och min familj. Jag vill hålla mig till mina egna kloka tankar och slutsatser nu som då. Det blir en påminnelse till mig själv om att leva i det enkla och kärleksfulla för min själsfrids skull❤️

Nu går mina grabbar snart in i semestermood efter att ha jobbat hårt. De är lite slitna och förtjänar ledighet. Jag själv kommer få ändra om i mina rutiner där jag ju alltid är ensam om dagarna, till att samsas om space här hemma. Jag hoppas min inre stress lägger sig lite när jag inte behöver sköta logistik och hålla/dra i trådar på några veckor nu framöver.