1 dygn utan kontakt

Jill Lagerqvist

Det måste ha varit menat

Vi åkte iväg hela familjen med vår husbil i lördags. Jag laddade inte min mobil för jag tänkte att det kan jag göra när vi kör. Sonen är lite manisk med att ladda sin mobil och han fick laddarsladden när vi körde iväg och samtidigt lyssnade han på musik i lurarna som vanligt. Jag kollade inte så noga utan lät han njuta av musik och färden ❤️ Tyvärr har han sabbat ganska många laddsladdar för att han viker kabeln när han laddar samtidigt som han klickar mellan låtarna hela tiden och sätter mobilen ”på” kabeln. Jag har bannat honom så många ggr för det och han har ingen egen laddkabel nu utan får lägga mobilen ifrån sig i vanliga fall. Nu var det bara så skönt att komma iväg och jag och Flemming pladdrade på och kollade vägbeskrivningen.

Det blev bara några procent kvar på min mobil så jag bad om att få ladda. Satte i uttaget där framme och nä, det gick inte…. sladden var fördärvad och böjd. Smärre utbrott och skitdåligt humör ett bra tag där från min sida 😦 Vi kom fram, jag tog bilder och hann filma när sonen drog upp en fin regnbågslax, skicka till min pappa att mobilen bar på väg att dö och att han fick ringa på de andras mobiler om han behövde… sen dog den energidöden tidig eftermiddag i lördags. Så ovant!

Allt är egentligen jättelugnt och alldeles underbart!

Ni ser ju hur jag till slut kom till ro och ordnade det för mig! 💕😊🙏

Det är i sådana här lägen vi blir medvetna om det uppskapade behovet som har blivit en dålig vana, som har blivit ett beroende vi oftast inte behöver fundera på. Fungerande laddsladd, el och uppkoppling är så självklart! Tills man hamnar ute på vischan och inte längre har en fungerande laddsladd och maken har ett annat fabrikat som har ett helt annat ”munstycke” haha kommer inte på ordet nu… 😀

Totalt onödiga ting egentligen. Hur klarade vi oss förr? Jag är ju så gammal så jag vet att det inte är någon fara på taket och att jag levde på utan behov innan mobilerna fanns!

När vi hade grillat våra goda viltkorvar på kvällskvisten blev det dags för kvällsfiske för sonen och mannen. Jag och Sune stannade kvar vid husbilen med vacker utsikt över de fiskande älskningarna och lilla sjön. En varm sensommarkväll, en ställbar campingstol, en mjuk filt, en upp och nervänd korg som bord, ett kallt glas vitt vin, några lösa A4 papper i min kalender och en penna… Jag tog några djupa andetag och började skriva mina tankar och känslor. Det blev över 3 fullklottrade sidor om sådant som fanns inombords och behövde komma på pränt inför tiden jag har nu för återhämtning och stärka mig själv innan de preventiva operationerna och rehabilitering ska ske.

I solnedgången satt jag och drog djupa andetag

jill den harmoniska människan❤️

”Sinnesro. Lugnet lägger sig. Killarna kvällsfiskar efter maten och jag sitter på första parkett.

Kvällssolen lyser på de två ”grabbarna” jag älskar allra mest. Jag är trött, jag sitter här och myser med filten omkring mig och ett glas vitt vin bredvid. Tror vi alla behövde detta. När vi åkte iväg låg nerverna utanpå oss alla tre. Kanske kan ingen förstå som inte själv varit med om liknande? Det kvittar här och nu… Lugnet kom till slut och harmonin med den. Kärleken växer åter fram. Den kärleken som på flera sätt nu varit återhållsam, som om vi alla hållit andan med alla känslor inombords.

Nu inleds en ny fas, den efter cellgifterna, i väntan på nästa steg… Ny väntan och som jag gett mig tusan på att leva fullt ut och vill lova mig själv och de jag älskar att jag ska leva länge till! och våga tro på att jag ska överleva och vinna över cancern! Klart jag ska! På riktigt ska jag det!

Att fortsätta vara den starka mitt i allt vad som händer. Den starka som känner att jag går sönder, faller itu och ändå måste fortsätta vara just den starka… är det möjligt? Ja jag tror faktiskt det. För kan vi ”kräva” av varandra att vi måste byta roller? Eller finns det fördelar med att fortsätta vara den starka för att det också håller mig uppe? Kanske är vi alla den starkaste fast på olika sätt som kompletterar och balanserar en svår del i livet? Balansen, balansgången… Vi i min familj gör så gott vi kan med det vi har och det vi förmår, alla på sitt eget vis. Att stå utanför och döma eller ha en massa åsikter blir känsligt och så… Kanske behöver jag mest ett lyssnande öra lite då och då? Det finns inte möjlighet inför varje liten/stor utmaning att direkt få en yrkesmässig vägledning på hur vi bör hantera. Vi är lämnade till våra egna hjärtan och känslor att låta det styra oss vidare i livet, finna lösningar och ibland få göra om rejält för att återfå balansen och lugnet. Allt blir intensivt och starkt. Allt blir på riktigt på riktigt.”

---

En annan slags paus inleds nu

Fasen , tiden mellan utmaningarna har inletts. Det är 2 veckor sedan avslut gjordes med den medicinska behandlingen. Nu tid för att återhämta mig.

Jag tar djupa andetag, jag är självsnäll, jag ställer om mig mentalt och även fysiskt.

För min själ är trött och min kropp är sliten och gör faktiskt mer ont nu än tidigare. De beslut jag tagit för att återhämta mig känns gott inombords.

Det måste verkligen ha varit menat med den där mobila pausen… för när vi rullade hemåt igår eftermiddag så funkade laddsladden igen! Det var ett tecken med många olika insikter att ta till mig.

Skrivandet fortsätter mest för egen del just nu. Mitt flöde kommer tunnas ut i förmån för andra livsplaner som behöver tas om hand. Det kommer bli jättebra!

Så fortsatte hennes dag, hennes liv och alltid nära och tättintill fanns hennes älskade hund Sune. Livet är fint och det som ska komma, det kommer komma här & nu.

Jill Lagerqvist