När ”hela havet stormar”

Jill Lagerqvist

Finn din egen mittpunkt

För ett bra tag sedan så skrev jag om metaforer och lite annat. Det här blir ett annorlunda inlägg än de jag brukar skriva om sedan C a kom in i mitt liv…. det handlar inte heller om mitt företag, så ja jag skriver om annat denna gången. För att det känns som att jag ska och nu när jag börjar skriva så vet jag faktiskt inte vad det ska leda till. Nästan lite spännande 😊

En del av oss snappar upp allt som nyhetskanalerna basunerar ut. En del av oss har aktivt valt att göra tvärtom och antingen byta kanal eller stänga av det flödet. Jag tillhör val 2.

Jag behöver inte ursäkta mig och tänkte inte göra det heller. Men som en förklaring i korthet, så vill jag helt enkelt inte ta in det i min själ och mitt medvetande.

Igår körde jag och min son till lilla grannbyn för att göra ärende. Radion var på och det skvalade i bakgrunden. Min hörsel är inte helt 100% och jag missade att nyheterna gick igång, men sonen skruvade ner volymen helt och sa att ”Vi ska inte lyssna på det mamma, det är verkligen inget bra för oss detta med allt elände på nyheterna”. Det är mammas pöjk det! ❤️

Vi pratade vidare kring det här och jag sa ”Nej det har du helt rätt i. Den dagen då nyheterna handlar om allt vackert och fint som faktiskt händer runt om oss varje dag, då ska vi börja lyssna igen”

– ”Ja mamma, men tror du att det någonsin kommer hända?”

Det handlar om att våga tro

Bilden symboliserar hur jag i alla år verkligen har försökt att skydda min son för att bespara honom all matning, eller i alla fall så mycket som möjligt…

Jag har velat visa honom en kärleksfull värld där kramar och skratt varit basen i livet och allt runt omkring ska intas med små små kryddmått.

Livet är en balansgång och vi skulle alla må bra av att tänka på att ha målet på att vågskålen oftare skulle tippa över på glädjen istället för eländet. Att den där framrutan innebär tillförsikt, framtidstro, allt vackert i vår omgivning, allt ljus och all kärlek och att backspegeln innebär att vi lämnar allt det som inte är bra för oss. Vi kikar bakåt självklart för att förvissa oss om att detta ständigt minskar av elände, vi har blicken framåt emot allt det vi vill leva i och vara på väg till. Varför annars ska vi på studenten sjunga om ”Den ljusnande framtiden är vår”? Ärligt och på riktigt? Är detta också bara fejk då om ungdomarna sedan slängs in i en hård och kall framtid?

”Där de härliga dagarna gro – hurra!!!”… ❤️❤️❤️

Mitt svar på min sons fråga igår blev: ”Ja, jag tror verkligen att det kommer att bli så. Men det beror på oss vanliga människor om det ska bli så. För vi behöver säga STOPP och faktiskt göra det vi kan genom att stänga av tv och nyhetsrapporteringar. För när statistiken visar på sämre siffror över att tittarna och lyssnare minskar drastiskt, så kommer de att få ändra sig. Det kallas micromakt och den är till för oss vanliga människor”.

Jag sa detta med vetskapen om att just min son kanske inte förstår hela innebörden, men när jag sa det så kände jag att jag hittat en liten del av lösningen! 🙂 Så jag skriver det innan vi fråntagits makten vi fortfarande har i yttrandefrihetslagen. Den är hotad och i många länder skulle jag dömas hårt för det här. Men jag passar lite smygande på här på min lilla plattform. Ta det som ni vill. Men om det provocerar er så får ni fundera på varför ni känner så själva och inte ”skjuta den som levererar ett budskap” – Don´t shoot the messenger! typ 😂😘

Det vi riktar vårt fokus på växer!

Ungefär som ringarna på vattnet när du kastar en sten.

Så frågan är om vi ska använda oss av stundentsången som en värdegrund för vad vi vill se framför oss på riktigt och göra vår egen lilla värld vackrare och mer glädjefull, hoppfull och ljus? För DET fokuset kommer sprida sig vidare omkring oss.

Ojämn ”kamp”?

Jag har genom många långa år försökt förklara för människor runt oss att vi genast behöver sluta visa ”Lilla Aktuellt” för våra små och stora barn och det gäller både hemma och i skolans värld. De behöver inte veta om allt elände eller att andra barn i andra länder far illa av naturkatastrofer, svält och krigens hemskheter! Nej faktiskt inte! För vad ska barnen göra åt detta när vuxna inte gör något?

Hade Lilla Aktuellt istället haft fokus på att visa våra små och stora barn sådant som de mått bra av, sådant som de kunde ta in i sina hjärtan och känna framtidstro och glädje av – ja vad tror ni då hade hänt med våra barn? Finns det flera anledningar till att små och stora barn i dagens samhälle mår så psykiskt dåligt? Kan en av dem vara att vi vuxna bara tillåter dem att ”matas” med för mycket dåligt? Hemma får de sitta framför tv:n själva och bara ta in allt medans de stressade föräldrarna lagar mat, scrollar på sina mobiler och inte har en aning om vad som visas och därmed inte heller kan stötta och förklara det barnen får bli vittne till via våra stora tv-skärmar. Vilka har tänkt så? Betänk nu att jag drar det till ytterligheter och att inte alla föräldrar gör såhär!

I skolan har föräldrarna oftast ingen makt alls, utan blir bemötta med kalla handen om de vill säga något i mångt och mycket. För att skolan är fyrkantig många gånger och de är tvingade via läroplaner som satts. Eller?

Kanske skulle lärarna istället få tillgång till att vara kreativa och göra egna tv-program, låtsas att eleverna sitter i en tv-studio och får en skön nyhetssammanfattning om allt bra som händer i närområdet, där även morgongympan ingår för att röra på sig lite i klassrummen? Det kanske redan funkar så? Eller? Nej just det, lärarna har ingen tid och inget utrymme, för de måste sitta och digitalt föra minutiös dokumentation och redovisa resultat som ska skickas vidare i filer till föräldrar och andra interna instanser. Jag känner många lärare japp och jag vet att de sliter häcken av sig för sina elever ❤️ Jag känner också många föräldrar som har barn i slutet av grundskolan och in på gymnasienivå som berättar om att deras barn mår dåligt, inte orkar gå till skolan för att de känner en sådan press. Många unga människor erbjuds antidepressiva medel för att orka klara av skolan. Är det bara jag, eller är det inte dags att ta sitt vuxenansvar och steppa upp inom alla instanser? Är inte de flesta av oss ansvarstagande vuxna som på riktigt vill våra och andras barn och barnbarns bästa? Jag tror det, men många har fallit in i en hopplöshet och säger att de inte kan göra något åt det, att de inte orkar längre…

Återigen: Notera vad micromakt från oss vanliga människor kan åstadkomma!

En ljusnande framtid är vår!

OM vi faktiskt vaknar upp nu och vågar se den. För det handlar om att våga TRO på att det är möjligt och att ta sitt eget vuxenskap på allvar och använda sig av det på ett fint och ärligt menat sätt, att engagera sig i det som är viktigt på riktigt. Så… om inte för din egen skull – för dina/andras barn och barnbarns skull och alla runt omkring❤️💕❤️ ”It takes a village to raise a child”

Det går alltid att skifta tankar, ändra något man förut trott på men som kanske med andra sätt att se på saker kan gör att man vill skifta åsikt. Vi är människor med gott inom oss, men också inte just mer än mänskliga med fel och brister som måste få vara ok. Jag själv har en hel del saker att justera 😉 men jag vill förmedla något som min make säger ibland:

”Jag är ibland lite snabb på att döma, men jag älskar när jag har fel och min åsikt förändras till något mer positivt”

Jaha, det var alltså det här som jag skulle skriva om idag. Min tanke är att i grunden ska det här ses som något fint, kärleksfullt och positivt – men det blir finurligt, hjärnan får krångla med tankar och känslor och sådär. När jag skriver så är alltid min andemening att i största kärlek, omtanke & respekt förmedla via hjärtat och med mina ord hoppas det landar bra inombords förr eller senare hos de som läser. Stor kram från mig ❤️