Diagnos med många aspekter

Jill Lagerqvist – CA resan 2:a halvlek

Vem är jag att säga något?

Jag är en av många många människor som fått en cancerdiagnos. Ett laddat ord som skapar upp en rad olika känslor. Är det rätt att avdramatisera? Är det rätt att lyfta och ta bort en del av tabukänslorna kring diagnoserna?

Jag har ingen aning om de svaren. För precis som med allt annat så tror jag inte det finns några rätt eller fel ens i det här. Men helt klart så bringar det starka känslor hos många av oss. Åsikterna går i sär om hur vi ska ta oss an denna sjukdom.

Ska vi genomgå det på ett naturligt sätt? Eller ska vi gå ”all-in” med allt vad traditionell sjukvård presenterar? Eller ska vi kombinera så som vi själva anser vara bra för oss? Hur vet vi vad som är bra för oss då? Vilken ska jag fråga och be om hjälp ifrån eller kan jag redan allt själv som jag behöver veta?

Ju mer jag läser, ju mer snurrig blir jag och inser bara hur komplext allt är… För den enskilda individen som får sin diagnos så ska den personen genomgå väldigt mycket olika känslor, möten med sjukvården, få tips & råd och samtidigt mitt i allt försöka förhålla sig till det nya som brutalt kommit in i livet och vänt upp och ner på det mesta.

”Det behöver inte vara så märkvärdigt att få bröstcancer” läste jag nyss i en grupp jag är med i. När meningen tas ur sitt sammanhang så kan dessa ord provocera sjukt mycket. Den är skriven i ett lite större sammanhang och av en kvinna som själv genomgått den här diagnosen med olika utmaningar, överlevt den, hittat sina vägar framåt och nu vill förmedla till en kvinna som nyss fått sin diagnos.

Man glömmer en del

Vad vi än får gå igenom som vi klarar av och tar oss vidare i, så glömmer vi rätt mycket med tid och stund. Det finns en tjusning i att mestadels minnas det som varit bra och lägga det andra bakom sig. Kanske är det även så när det gäller att överleva en cancerdiagnos. För en del är just detta ordet laddat – ”överleva”, för när vet vi det?

Pust och suck! Men en sak vill jag påminna mig själv om och det är att alltid försöka behålla min ödmjukhet inför diagnosen, ödmjukheten inför att när någon får ett besked så vänds det mesta upp och ner, ödmjuk inför att den första tiden behöver man bli hållen och omhuldad av kärlek mer än tusen råd och försäkran om just ”det behöver inte vara så märkvärdigt”. Oavsett hur mycket vi avdramatiserar och tar bort en del av alla tabutankar kring cancer, så tror jag att ödmjukheten behöver få vara en av de främsta sakerna att tänka på i början.

Forskningen går framåt och komplementära metoder växer fram

Forskningen går framåt, men det är en lång väg kvar tills vi är där att det kanske inte är så märkvärdigt… Fortfarande så upplever de flesta som behöver genomgå cellgiftsbehandlingar, strålning och operationer, efterbehandlingar av olika slag att det är riktigt tufft. Det är liksom inte bara tufft rent fysiskt med olika hemska biverkningar utan även mentalt med ganska många påfrestningar.

En del väljer helt bort cellgifter, operationer och strålning mm som ingår i den traditionella sjukvården. Jag har och kommer alltid att ha full respekt för andra människors val. Det man behöver känna till tycker jag, är att det kräver stora kunskaper, mycket ork och kraft att genomföra, ta reda på mycket fakta och ha ett stort stöd omkring sig i dessa fall. Ja, det finns säkert de som klarar det själva eller med små medel. Men det är nog ändå ganska få.

Förra helgen såg jag flera superintressanta filmer med helt nya metoder genom Younity och det var verkligen helt amazing på så många sätt! Jag hoppas så att detta ska bli verklighet över hela västvärlden fort! För många urbefolkningar och i exempelvis Asien så kan man det de visade redan och det är så de healar sina familjemedlemmar sedan tusentals år. Men vi är inte där ännu… (tyvärr). I filmen berättar de om människor som arbetar inom traditionell sjukvård, forskning mm. De har gemensamt flera av dem att de känner att de har kört fast, att de inte kan hjälpa sina patienter fullt ut med att bli friska, att administration sänker dem totalt, att de känner att människor inte längre vill jobba inom vården för att det är för tungt och känslan av att komma längre ifrån patienten är markant. De söker något annat och finner det i Dr Joe Dispenzas 7 dagars retreat som de med stor skepticism deltar i och blir helt golvade av! Läkarna och forskarna kan inte förklara, men vill veta mera! De inleder samarbeten med Dr Joe D och börjar mäta, laborera med deltagarnas undersökningsresultat och där finns en helt ”ny” bana inom att behandla människor! Det är hoppfullt verkligen! ❤️

Jag sätter min intention att det kommer ske ett stort skifte även inom traditionell sjukvård och att vi i framtiden får tillgång till det här för alla. Vågar knappt skriva vad jag anser om dagens globala läkemedelsindustri… men nöjer mig med att i dagsläget just hoppas på en stor förändring! 🙏

Cancerdiagnos tär på en oavsett

Ena stunden är jag piggare än på länge, full av tillförsikt och framtidstro för att en annan dag vara helt orkeslös. Mentala övningar hjälper mig att hantera en del av utmaningarna. Jag är ju mitt uppe i allt, eller i alla fall nyss inkommen i 2:a halvlek som innebär andra utmaningar. Att ta lätt på det här skulle nog vara att inte helt hålla mig till sanningen. Men jag ska inte heller dramatisera. Allt summerat så är det ändå en tacksamhet jag just nu känner.

Jag bär på en farlig gen. BRCA 1 genen är ingen snäll mutation och jag behöver se det för vad det är, men inte heller göra det värre än det är. Min förhoppning är att jag upptäckte i tid. Att det inte finns några metastaser i min kropp och OM det finns så kan jag läka ut dem så att de inte tar fäste.

Kvinnlig – Sinnlig – Sexig

Allt det här sitter i min själ, min varelse och mitt mindset om mig själv.

Jag ska få mina bröst bortopererade inom en snar framtid. Just nu genomgår jag processen i huvudet och blir lite förundrad när jag läser att många läkare (och kanske folk i allmänhet?) fortfarande påtalar att kvinnligheten sitter i att ha bröst. Det spelar ingen roll att det är silicon, men de kvinnliga attributen behöver vara där för att jag som kvinna ska känna mig som kvinna.,, hmmm

Jag känner mig som en kvinna för att jag är en kvinna. Just jag har haft förmånen att få bära ett barn i min mage i 9 månader och amma mitt barn i över 7 månader. Men enbart detta gör mig inte till kvinna. Jag är stolt över att vara en stark och självständig människa och vara kvinna är något vackert och för mig så mycket mer djupt rotat än att det skulle få mig att känna mig mindre kvinnlig för att jag behöver ta bort mina bröstkörtlar och därmed bli mer ”platt”.

Jag ska också opera bort äggledare och äggstockar. Gör det mig mindre kvinnlig? Det syns ju inte! Men om jag hade varit yngre och varit tvungen att ta bort och velat ha egna biologiska barn, så hade det inte fungerat, men det hade fortfarande inte gjort mig mindre kvinnlig.

Vi har en del kvar att jobba vidare med. Men nu får jag ta paus, för nu ska jag laga ”Världens godaste fläskpannkaka” till min familj. Till detta ska vi använda rimmat sidfläsk och ha rårörda lingon, finrivna morötter och keso till. Livet är NU!

En sak är jag helt säker på! Ingen av oss kommer överleva livet! Alla kommer vi dö någongång, men inte just nu och ambitionen är att bli gammal. Jag ser framför mig att jag blir en gammal rynkig gumma med grått hår och en pillemarisk blick. Jag ska berätta underfundiga historier för alla som vill lyssna ❤️ Sen ska jag dö, nöjd med att ha fått leva och uppleva massor! Men nu ska jag laga fläskpannkaka! Kramar från Jillsan