Sårbarheten

Jill Lagerqvist

I att vara en människa

Det finns risker med att vara en snäll människa. Vissa skulle kalla det att vara naiv, medans tanken för en snäll människa inte alls går åt till att känna sig godtrogen. Det jag själv konstaterar för egen del är att risken med att vara snäll är att man är mer sårbar och kanske till och med får känslan av att ta mer ”smällar”, just för att man inte har tänket kring hur man är utan mer på vem man vill vara inför sig själv och andra i sin omgivning. Samma situation kan därmed återberättas på flera olika vis beroende på vem som berättar den. Värt att påminnas om! För visst är vi många som ”vet” det, men man glömmer bort denna ändå viktiga detalj.

Här går den snälla ofta bet i att försöka förklara vad som upplevs och därför blir tystnaden ett val. Tills någon klampar in och gör ett grovt övertramp. Då är grejen den att den snälla faktiskt kan bli riktigt ilsken. Ilskan sitter långt inne och den snälla är oftast ganska obekväm, men väl medveten om att den finns där inom. Liksom alla andra olika känslor vi alla besitter. Men ilskan är den mest obekväma…. En snäll människa har svårt för att pysa ut ilskan och det uppdämda skrämmer samtidigt. Så för egen del försöker jag hitta en bra lösning på detta dilemma för tillfället 😉 Ganska bökigt faktiskt! 🙂

Personligt ansvar

För så som jag resonerar och kommer fram till själv, samt läser mig till så har vi alltid själva ett eller flera ansvar. 1) Det personliga ansvaret i hur jag reagerar och 2) hur jag låter yttre omständigheter påverka mig. 3) Hur jag sedan väljer att bemöta.

Nu på morgonkvisten när jag sitter här med min kaffekopp och samlar ihop veckans händelser hitintills, så läser jag ett inlägg någon delat på facebook. Det är intressant och fångar mitt intresse. Så jag börjar fundera kring det och känner att det berör oss alla i denna konstiga tid vi lever i. Man kan kalla det vad man vill, men många menar på att mänskligheten har fastnat i ett slags sömnläge eller att autopiloten är inställd för att utföra nästan som en maskin och känslorna blivit mer eller mindre avtrubbade av allt vi tvingas ta in i vårt mänskliga system – hjärnan. Vem orkar liksom? Ändå tror jag att det är väldigt viktigt att vi orkar och inte förblir tysta av våra egna personliga anledningar.

Mannen som skrivit inlägget jag delar viktiga bitar från heter Ulf Sandström. Jag känner honom inte alls, men en fb-vän delade hans inlägg och jag delade det vidare. Men så tänkte jag att jag kan dela några viktiga frågor han uppmanar oss alla att vara modiga nog att ställa oss. I de fall vi hamnar i samtal eller sammanhang där olika åsikter allt som oftast nästan påtvingar de här otäcka uppdelningarna av människor. För att vi alla behöver känna och tänka till. För att vi nog alla behöver vara modiga nog att väcka hjärnan och våra sinnen, våra olika känslor och möta det som kommer. Begrunda själv om ni tror det här skulle vara till hjälp på något sätt.

”Något som hjälpt mig när det känns som att mycket står på spel, men ingen riktigt lyssnar på den andra är epistemisk flexibilitet – det är ett sätt att stanna lite längre i frågan, innan man bestämmer sig. Inte för att vara neutral, utan för att inte bli låst.

Jag ställer tre frågor till mig själv när det börjar hetta till:

Om det den andra säger är sant – vad skulle det innebära?
Om det inte är sant – vad riskerar vi att missa?
Om vi inte kan veta vad som stämmer just nu – vad blir då viktigt att hålla fast vid ändå?

Tänkvärt eller hur?

Jag är en tänkare och en känslomänniska som även begåvats med egenskaper som hör ihop med att vara en snäll människa. Det jag upplever som jobbigt ibland kan för en annan gå obemärkt förbi därför att man har andra egenskaper som är starkare än just att vara snäll. Det innebär inte att de inte är snälla, men de har kanske andra ”skills” som gör att de bättre hanterar olika saker? Till snäll hör också att jag i större utsträckning är extra känslig för min omgivning, känner av vibbar från andra (som jag eg. inte vet är helt överensstämmande med VAD de tänker/tycker/anser). För tack och lov går vi inte omkring med små tankebubblor ovanför våra huvuden som avslöjar tankar, känslor, händelser mmm. Så därför finns all anledning i att ha i åtanke att personen jag möter har sina funderingar och upplevelser som påverkar dem. Det finns alltid en anledning till hur någon beter sig. Så oavsett om vi kan anse att det inte får bli en kass ursäkt för att tillåta sig att bete sig illa emot andra, så finns där en förklaring som vi sällan vet om eller ger oss eftertanke att fundera över. Där i ligger den svåra biten… Hur förhålla sig så ”icke-dömande” som möjligt?

Jag fick några goda råd för länge sedan gällande det här

Är min självkänsla låg, eller jag har något jobbigt som påverkar mig, så behöver jag vara mer för mig själv för att balansera upp mig. Men måste jag ändå just då ut i ”verkligheten” så fick jag ett gott råd för över 10 år sedan. Det handlade om att tänka mig att jag sätter på mig en ”skyddande mantel” som gör att yttre påverkan studsar tillbaka på den som sänder ut eller åtminstone studsar bort från mig istället för att tränga igenom och gå inåt. I början gjorde jag denna lilla metaforiska övning ofta, men sen föll den lite i glömska och jag började slarva. (visst blir det ofta så?)

Har ni upplevt hur ert humör eller sinnesstämning plötsligt skiftar och ni kan känna er helt annorlunda? Plötsligt jättearg eller irriterad efter att ha gått en runda på stan eller affären eller in på fiket? Stötte du i en annan eller mötte någon som metaforiskt gick omkring med en massa dåliga vibbar och mående? Kanske bara råkade du bumpa in i de känslorna? Inte vet jag… men jag kan faktiskt tänka mig att det på något sätt kan hända! Hur gör man då? Ja först måste man ju själv bli medveten om den förändrade sinnesstämningen innan man själv bumpar in i nästa person som blir ”smittade” 🙂

Tänk dig att du uppmärksammar en låg känsla inombords och den vill du inte ha! Oavsett om du blivit ”smittad” av ett ihop-bumpande med någon, kollat på hemska nyheter, bråkat med någon familjemedlem/vän eller annat. Hur gör du då? Det är verkligen inte enkelt! Men jag försöker sätta de där känslorna jag inte vill ha kvar som på ett moln och låta det driva iväg OCH så borstar jag av mig med kraftiga borströrelser över huvudet och hela kroppen. Gärna stå vid en öppen dörr och sen skjutsa iväg det ut genom dörren och blåsa iväg. Kanske lite halv/helknäppa ritualer, men jädrans skönt efteråt! 🙂 Om vi alla gjorde så lite då och då när läget blir lågt eller jobbigt, så kanske vi kände oss lite lättare i sinnet efteråt? Vad vet jag… Självklart finns det djupare och jobbigare händelser som vi inte alls kan hantera så, men ni vet de där alldagliga jobbigheterna som kommer på oss – gör ett försök! ❤️😊

Sårbarheten i att vara människa är ändå mitt i allt väldigt vacker. Om jag väljer att se vackerheten i våra olika personlighetsdrag, förstå att vi alla är olika och att det faktiskt ofta berikar mer än det delar upp oss – ja, då blir livet lite mer värdefullt att leva och delta i på så många vis. Att bära med sig intentionen att leva utifrån sitt hjärta och samtidigt låta hjärnan vara kopplad i ett mer kärleksfullt och öppet sinne. Det är mitt eget ”lilla” råd till människor omkring mig.

Jag gör så gott jag kan. Jag går in med känslan av att andra också gör det, även om jag i mitt sunda förnuft vet att inte alla gör det. Men där finns en anledning då och den är inte mitt ansvar att ta hand om, utan den faller under det eget personliga ansvaret i hur jag vill bemöta andra. Däremot jag kan jag bära med mig att det finns en anledning i hur den andra agerar och att jag därför har en större förståelse. Allt är inte svart eller vitt. Det finns gråzoner och så finns det riktigt hemska delar i vår värld. Men på det stora hela är världen en väldigt vacker plats att få leva i och samverka.

Så till sist lägger jag till en egen fråga att ställa sig. Just i detta inlägg blir det alltså fråga 4: HUR VILL DU ATT ANDRA SKA KÄNNA SIG NÄR DU MÖTER DEM?