Let me take You far away…

Jill Lagerqvist

You behöver… en Holliday! 😍

En intensiv vecka är över… det är nu en blåsig måndag. Starka vindar som blåser bort bort bort – det vi inte ska bära med oss vidare in i denna sommar.

Igår kväll kom ”allt” ifatt mig och jag smög ut en stund ensam på vår altan. En varm filt runt mig, fötterna i högläge, ett glas med kallt vitt vin, min favoritlåt och långa djupa suckar. Min hjärna har kört på overloadläge alldeles för länge. Händelser som bara byggs på och det stod klart för mig att det helt enkelt inte fick plats med mer nu. Efter min sista operation i slutet av januari så tänkte jag att nu så ska jag ägna min tid åt att bygga upp mig själv igen. Jag skulle släppa det dåliga samvetet av att inte ha räckt till för andra som jag alltid varit så noga med förut och ladda upp mig till en starkare version och sen… Det kändes som att det var dags att ha fokus på mig själv helt och hållet och återvända till livet starkare, friskare, mer livfull och så skulle jag igång med jobb och tjoho! eller ja, kanske inte så hurtigt, men jag trodde att jag skulle vara ”tillåten” att ta djupa andetag och ha fokus på att ge mig själv tiden att bli stark igen själv först innan jag kikade ut utanför. Men det blev inte så alls… Så igår bara satt jag där på altanen och vinden viskade att jag skulle släppa fram allt och låta virvlarna få ta med allt bort ifrån mig så jag kunde sätta en ny intention att NU så ska jag gå in i sommaren med lättare steg och en varm go känsla inom!

Tack för ynnesten att få lov att ha min kurator!

Jag har lättat hjärtat där hos henne många gånger nu. Hon har hjälpt mig att reda ut när hela jag varit så trasslig och rörig så jag inte fixat det själv. Jag har varit så van vid att min hjärna är blixtersnabb och att fokus varit min grej, för att sen inse att det inte var så längre. Jag har varit helt knäckt över förlusten av den så som jag har varit och jag har saknat snabbheten…

Jag har ifrågasatt mig själv galet mycket de sista 3 månaderna speciellt. För när jag då tänkte att det skulle finnas tid för mig, så blev den fylld av sådant som jag inte ens kunde föreställa mig. Min underbara vän som fick besked om att cancern spridit sig och allt kaostänk som infann sig och gjorde mig (!?) helt handlingsförlamad på ett sätt jag inte riktigt visste hur jag skulle ta… Det blev som att marken gungade och sprack och jag föll ner där ett bra tag. Så ledsen för hennes skull och det jag är minst av allt är egoistiskt, det var inte synd om mig alls (så nu ingen tror att jag hade offerkoftan på mig). Men meningen var ju att vi skulle få va friska tillsammans nu! WTF?! I denna vevan fick jag besked om att min sjukpenning som redan var katastroflåg skulle halveras och jag höll på att gråta i sönder mig av båda beskeden. Sen kom insikten av att oavsett så var det bara upp i sadeln och fixa och viktigast var att min vän ska klara detta med mig stark vid sidan om! Punkt! Jag har kämpat och jag har försökt tänka att jag inte tänker snubbla och förlora mera nu, jag ska hitta styrkan för jag vet hur man gör. Men det var också en känsla av att så mycket mera utanför det här inte var genomförbart. Men där hade jag fel!

Min kurator har lyssnat, reflekterat över det jag har berättat och gett mig feedback. Hon fick mig att tillslut inse att allt jag fått gå igenom faktiskt var väldigt mycket och att det inte var så konstigt att jag kände mig trasig på både in och utsida. Hon har tröstat mig när jag i förtroende berättat vissa saker som gjort mig så ledsen och förtvivlad, hon har gett mig förståelsen över att det inte är mitt ansvar just nu att ha samma överblick, samma generösa ödmjukhet och fokus på ens mina nära vänner. Ja förutom den vänskapen jag och Susanne har och som jag vill få känna att jag finns vid hennes sida. Nära vänner förstår att det jag gått igenom har varit svårt, annars är det inte vänskap utan något annat som jag inte ens ska fundera över just nu. Det är inte jag som ska ha dåligt samvete för att jag inte har orkat upprätthålla något och iså fall hellre ställa mig frågan om varför någon ens skulle ge sig rätten att kräva det av mig. För skulle jag själv ha gjort det mot en vän? Jag hittar svaret hos mig själv. Nej, jag skulle aldrig ens komma på tanken! Min ”Kallekrona-Pernilla” har genom hela denna tiden dessutom sagt till mig att det är mina vänner runt mig som ska fortsätta höra av sig och visa att de bryr sig om mig och inte tvärtom att jag måste ha full koll runt om. Alltså, så fick den sista ledsamheten blåsa bort där på altanen igår kväll. För ja, mitt i allt så fick jag möta en prövning som blev omöjlig att lösa för mig där och då. Hjärtat brast, men med pepp och omtanke så har jag tagit mig förbi nu.

Att göra listan bara fylldes på…

Kampen för värdighet och rätten till ersättning från först försäkringskassan och sedan a-kassan knäckte mig mitt itu flera gånger. Först trodde jag att jag kunde få arbetspröva och komma igång vilket jag så gärna ville. Men vem kan klara sig på en ersättning på 2000 kr/månad? Jag försökte sätta mig in i alla regler, min trötta hjärna tog in så gott det gick och jag fyllde i olika formulär, skrev in mig både på Arbetsförmedlingen och a-kassan i mars. Jag försökte nå rätt människor för att hitta rätt, vilket jag inte lyckades med. Fick insikten av att nystartsjobb inte heller var rätt väg utan jag fick hitta andra lösningar. Föll platt, upp igen, föll igen och så höll det på.

Mitt i allt så närmade sig flytten för sonen till eget boende. Det här är svårt att göra en kort förklaring av, men det är stor skillnad när man har ett barn med funktionsnedsättningar. Mycket förberedelser och annat tog min tid och min ork. Jag har sökt jobb och redovisat, jag har fortsatt försöka få kontakt och hjälp och jag var helt utan några pengar i över 2 månader. Tack och lov för att jag inte bor ensam för då hade jag hamnat på gatan… Den som har skrivit ihop CV och personliga brev ett antal gånger vet hur energikrävande det är.

Dilemmat kom över mig att jag inte kunde starta upp mitt företag av flera olika anledningar. Dels fanns det ingen ork att köra igång med behandlingar med min svaga och nedsatta fysik, dels fanns där inga pengar att köpa in behandlingsprodukter och annan utrustning som behövs, inga pengar till marknadsföring och så är det också så att jag får inte ha företaget aktivt om jag ska ha igång min a-kassa. Det blev en omöjlig ekvation att lösa. Jag fick ta hjälp av min revisor för att göra bokslut och deklaration för förra året och han fick också intyga att jag har mitt företag nolltaxerat och vilande helt. Det har stressat mig enormt eftersom flera av mina kunder har presentkort och klippkort kvar hos mig som de får ha innestående tills dess att jag kan starta igen. Ibland undrar jag om det kommer bli uppstart eller att jag får lösa det på annat vis?

Sen kom en käftsmäll till som hette duga när Arbetsförmedlingen missade att jag sökt tillräckligt många jobb och anmälde mig till a-kassan som hotade att stänga av mig. Så jag satt i telefonkö i över 2 timmar och väntade på att få reda ut. Sen kändes det som att jag var kriminell och fick kämpa för att rentvå mig och fick bli min egen advokat. Att få känslan av att jag var skyldig tills motsatsen hade bevisats! Det blev några helt sömnlösa nätter kan jag säga… samtidigt packade jag, peppade min son inför flytten, köpte in massor av saker man behöver i ett nytt hushåll och hem, var på möten, sov 5 nätter hos sonen i hans lägenhet osv…

Jag har varit på flera röntgenundersökningar och läkarbesök. Fyllt i formulär för att få komma till regionens cancerehabteam och en chans till att sortera och reda i min hälsa. I förra veckan fick jag kallelser och flera olika tider till olika delar med läkare, fysioterapeut, kuratorer, sjuksköterska mfl. Allt det här har jag fått påminna och se till att jag fick igenom det här helt själv.

Vilse i pannkakan!

Jag vet inte ens om jag ska lägga ut det här inlägget. Risk finns för att ingen ändå orkar läsa och knappt jag själv heller😂

Det är i vilket fall inte konstigt att jag känt mig vilse i pannkakan. Det har inte funnits någon enkel karta och kompass till mig. Allt har varit upp till mig själv mestadels.

Den här veckan drar det igång med besök hos läkare som tillhör cancerrehab-teamet, jag ska till kuratorn och möte med en jobbcoach i den arbetsmarknadsåtgärd som ska igång nu för min del. Jag har också bokat in trevligt event med sommarboost hos Almi i Karlskrona och där hoppas jag på att bli påfylld nu med roligheter och glada skratt! På lördag är vi bjudna på cykelfest och vi har bestämt att jag skjutsar maken på moppen för mina ben klarar inte av en massa cykling i vårt backiga lilla fiskeläge 😉

Har flikat in med energi-boostar ändå!

Receptet på att ORKA har varit att fylla på med små energigivande händelser ändå mellan varven. Med det vill jag säga att här ska vi nog alla lägga större fokus än att låta de jobbiga ständigt återkommande utmaningarna få ta musten ur oss!

Musikal/god mat/dansainatten med goda vänner i Malmö och hotellövernattning, pubstök med konsert, födelsedagsfirande, Österlentripp, promenader genom skog ner till havet, lagat massor av god mat, tränat på gym, gosat med Sune massor och även kompisen Ingo, fikaträffar med goda vänner, besök från Sjöbo, myst med sonen i hans nya lägenhet och umgåtts, Sweden rock och trädgårdsarbete med planteringar och vackra blommor. Med mera med mera 😍🙏💕 Life goes on and on!

Inatt blev det så starkt (igen) att jag behöver släppa på de senaste månadernas stress, ledsamheter, motstånd, prövningar och utmaningar. Istället bjuder jag in mer lekfullhet, skratt, vänskap, kärlek och små äventyr att fylla sommaren med.

Livet kommer fortsätta ge mig utmaningar och jag står inför en hel del nu. Jag har själv medverkat till att processerna kring cancer-rehab kommer igång. Det kommer innebära mera tårar och mer sorg som bubblar upp, men jag vet att det är alldeles nödvändigt och superviktigt för att bli FRI ❤️❤️❤️ //Jill

Time will heal the open wounds, but heart will always decide.

från volbeats nya album 2025

Min älskades sons nya favoritlåt från Volbeats senaste album har en text som är WOW!