Slutna cirklar

Jill Lagerqvist

Ett avslut värt att uppmärksamma för mig själv

Så kom dagen, den sista… sista dagen som jag ska ta min starka medicin. Ett avslut, ännu en cirkel som sluts och kanske det är lite gäsp över det faktumet, men för mig blir det en viktig grej.

Lynparza. Den jag fruktade och kände så stor oro inför att ta med alla biverkningar som var läskiga och en av 10 riskerade en eller flera från listan.

Lynparzan som en av mina ungdomsvänner och hennes familj kämpade för att få, men de fick aldrig igenom denna önskan som en insats 😢 Vem vet om det vore möjligt då för ca 6 år sedan, att med detta rädda ett liv… en viktig del till varför jag övervann mina rädslor för biverkningar och ändå tog den. Jag är en av de första i hela Blekinge som fått den för att jag är genbärare av BRCA1 genen och kanske fler efter mig nu har fått påbörja medicineringen? Vi får se vad som kommer ur detta..❤️🥹.

Jag är rädd för mediciner och den åverkan de kan göra, men samtidigt så vet jag att det kan det vara helt nödvändigt. För att vi ännu inte är ”där” så vi kan få de intergrava behandlingsmetoderna som det från olika håll jobbas för att få godkända. Det är lättare att stå utanför och tycka att allt ska vara naturligt och alla tusentals tips som flödat runt mig, men när det gäller förmånen att få överleva en farlig gen och sjukdom så kan jag säga helt ärligt att jag inte var beredd på att chansa eller gambla med livet som insats. Även om det inte finns några garantier och nästa månad kan innebära andra motgångar.

Jag var rädd eftersom jag for väldigt illa hösten 2018 och det minnet sitter benhårt inom. Det är snart på dagen 7 år sedan jag vaknade upp med åsynen av att mina händer såg ut som de under natten malts sönder i en köttkvarn och jag hamnade i chock. Tårarna bränner i ögonen bara av att skriva om det. Det var en hemsk upplevelse.

Nu är jag mer luttrad. Jag har efter min traumatiska upplevelse med köttiga sår på över ca 80 % av min hud, genomgått en traditionell blindtarmsoperation, 3 stora operationer för bröstcancer och preventiva ingrepp, cellgiftsbehandlingar i 5 månader, mitt i allt en hemsk salmonellainfektion som sänkte mig i redan nedsatt läge… så när Lynparzan presenterades fick jag helt enkelt övervinna rädslorna för att drabbas av proppar i lungorna, djupa ventromboser, dimhjärna, illamående, hudproblem, allergier, huvudvärk, yrsel, trötthet mm mm. (Jag tackar min Bemermaskin för microcirkulationen som sätter fart på trög lymf & blodcirkulation. Har använt den nästan varje dag under ett helt år! och diverse egna kunskaper för att hålla balansen i min kropp och själ)

Jag har i grunden ett starkt immunförsvar. Så vad beror då allt på? HUR sjuk hade jag inte varit om jag inte varit noga med att stärka och bibehålla mitt immunförsvar – grunden till hälsa? brukar jag kontra med.

Obearbetade trauman och djupa stresspåslag

”Det är bra att du bryter ihop Jill. Det är bra att du låter det komma ur ditt system. Annars sätter det sig i kroppen” – orden kommer nu från ett flertal av mina kloka holistiska terapeuter som jag har förmånen att få ha i mitt liv. Sen är jag inte så dålig själv med all min kunskap… jag vet och jag förstår, ändå har jag haft så svårt att ta hand om mina egna trauman och istället lotsat andra… ni vet skomakarens barn som går med trasiga skor. Det är många gånger lika för oss terapeuter, med att vi ska ta hand om oss själva ”sen” när vi först har tagit hand om ”alla andra”.

Alla år som gått i min roll som funkismamma. Allt vi har fått gå igenom och går igenom. Det bär man, det ”äger” man på ett sätt som är svårt att förklara och ännu svårare för andra att förstå. När jag plussade på denna roll med min bakgrund tidigare så är det inte svårt att förstå där inom, om jag tar bort skygglapparna.

”Någonstans inom mig visste jag att jag förr eller senare skulle bli sjuk. Det var nästan givet i mitt fall, med allt sammantaget som jag varit igenom ändå sedan jag var liten”, sa jag för ett tag sedan.

Cellminnena från allt elände, får mig att känna en viss panik inför det faktum att vi nu går igenom något som vi aldrig tidigare behövt genomgå, trots alla år inom ”funkisvärlden”. Men en skillnad jag gör för mig själv nu, är att bryta ihop brutalt, släppa fram känslorna och jag har i detta fått möta min ilska, min kraft och min vrede som jag aldrig förr har gjort. Det har fått mig att nästan bli överrumplad över denna enorma styrka som bara pulserar och väller fram. What!? men jo. Så jag bryter ihop, svallar över och när jag är modig nog så kan jag tyst viska att jag tillåter mig själv. BORT med motståndet för att reagera Jill! ropar något inom och jag gör så gott jag kan för att lyssna… En ”ny Jill” har sett dagens ljus i mörkret.

När och varför brister hjärtan?

En av mina nära vänner fick diagnosen ”Broken heart” för ett tag sedan. En allvarlig situation sprungen ur trauman ingen ska behöva genomgå. Jag är rädd, rädd för att även mitt hjärta ska gå helt i sönder. Det har redan bildats djupa sprickor… Jag trodde jag gått genom skärselden och återuppstått på något märkligt vis med änglavakt 💕🙏 Överlevt för att… se till att bringa ordning, se till att allt kommer falla väl ut i allt som nu sker.

Jag tar snart mina sista 2 tabletter. En viktig cirkel sluts. Men jag, jag står här i all min tufsighet och det enda vettiga jag kan göra är att fortsätta bryta ihop, falla i mina högar och inte ge upp! ALDRIG ge upp! Det är inget alternativ ❤️❤️❤️

Obearbetade trauman sätter sig förr eller senare som sjukdom i vår kroppar. Beroende på omfattningen av dem så blir utfallen olika. Den som får tillfällen att bearbeta fixar sig! Den som hela tiden hamnar i en limbo av mer och fler, har det tuffare. Ändå vill jag bestämt hävda att man för sig själv kan sätta sin gräns: Nu räcker det, för det gör det! ❤️ Jag ska leva kvar, jag ska vara frisk och stark nu. Jag tar kommandot och ingen annan kan längre komma åt mig om jag inte tillåter dem att göra det! När jag skriver den meningen inser jag att det är inläggets viktigaste pusselbit just nu.

Nu ska jag ta de sista två tabletterna – en gul och en grön. Tack för att jag fick bli en av de första i vår region. För Din skull M! och för min skull och för alla jag älskar och bär nära i mitt hjärta. Tack! /Jill