Så tänkte jag mig lugn i min själ…

Jill Lagerqvist

När hela havet stormar

Utanför stormar det med bistra kalla vindar som får en att frysa ända in i själen. Det blir som en metafor för de större sammanhangen. Jag tror det också stormar ute i världen den stora och vida… jag anar att det är så, men så tog jag det där beslutet för mig själv ännu en gång, ett ögonblick i sänder.

Att stå stilla, helt lugnt mitt i stormens öga… Jag anar virvelvindarna, jag känner av den kollektiva oron och jag står där och andas igenom. En hand på hjärtat, en hand på magen och så de där medvetet djupa andetagen… in på 5 – håll på 5 – ut på 5 – och så om igen några gånger tills allt sjunker undan och glider iväg.

Jag tror att det kommer ske en massa händelser som gör att när vi väl är ute på den där andra sidan av ”det” så kommer vi bli förvånade över att vi så länge var mitt i något som var galenskap. Vad galenskap är/var kommer se olika ut för olika personer, men min trygga tro på att vi kommer få uppleva en ljusare tid är väldigt stark.

Vi är olika och så får det vara

Livet hade varit så tråkigt om vi alla gillade samma! Alltså på riktigt så skulle vi inte må bra av likatänkande och samma samma samma hela hela hela tiden.

Vi gör olika val, tack och lov! Men alla val vi gör får konsekvenser, det är också något att finurla vidare på. Kanske är det många som borde stanna upp och resonera en stund om det är vettiga val som görs? Vad vill ta in i våra medvetande? Vart vill vi lägga vårt fokus? och kanske den viktiga frågan om vad som är viktigt på riktigt bör ställas?

Att oroa sig för mycket för sådan vi absolut, som liten enskild människa, inte kan göra något åt, är kanske inte möjligt att undvika, men hur mycket tid ska vi ägna åt det? Hur mycket ska vi tillåta oss att ta in och må dåligt utav allt det illavarslande ute i vida världen? Ska det ta över och ska vi sedan sprida vår egen samlade oro vidare ut till kollektivet där människor står oskyddade för andras rädslor? Kanske skulle vi stanna upp mitt i det och istället fråga oss vad vi kan göra som för med gott för andra? Vad kan jag göra som får andra att må bra, känna lugn, hopp och tro, känna glädje och kärlek? Hur kan jag bidra till att andra ska se det där ljuset i den mörka tunneln många känner att de befinner sig i? Vad kan jag bidra med och en viktig detalj är ju också hur vill jag att andra människor ska känna när de möter och samtalar med mig? Är inte detta ett ansvar vi alla borde ta för att göra gott både för oss själva och andra? Som en god medmänniska och världsmedborgare?

Jag har tänkt på det här i omgångar med hur jag vill vara, hur jag vill att andra ska känna sig när de möter och samtalar med mig. Det har varit en otroligt tuff tid där hela jag har varit bakvänd, utochin och allt annat än den jag vill vara… jag har slagit bakut, jag har varit argare än någonsin förr i hela mitt liv, jag har svurit, fulbölat och sagt/tänkt som jag inte mår bra av. Inte konstigt när hela världen känts helt upp och ner. Det har skakat runt om oss alla på olika sätt med utmaningar vi nog känt och frågat: ”Händer det här på riktigt?”

Vi är många som mött lite väl tuffa händelser det sista året. Ska kulmen vara nådd nu eller snart? När får vi andas ut? När kan jag få hitta tillbaka till min egen balans?

Med alla dessa frågor och tankesnurror valde jag att kalla ”hem” mig själv. Mitt i stormen så bara stannade jag av. Det kom till mig att nu är det dags min kära, nu är tiden här för dig. Inte för att det är särskilt lugnt omkring mig eller att jag har lite att pyssla med. Det är hektiskt på mitt jobb och jag älskar det! Det är rörigt här hemma in absurdum fortfarande efter hemflytt av sonens alla saker, men för varje påse och låda jag tömmer så släpper stressen lite och för varje påse jag fyller för att slänga efter utrensning släpper stressen ännu mer. Det är långt ifrån färdigt, men ändå… kaos är en mäktig energi. Men kanske är det menat att bli något gott utav det också? Efteråt, när lugnet lagt sig?

Fäll ut fötterna – vi går ner för landning!

Helt ärligt är det en väldigt hektiskt vecka jag gått in i. Det är inte så konstigt att jag är trött. Jag är tvungen faktiskt att ha disciplin, vara samordnare, vara flexibel i mina lösningar och hör å häpna! Jag får lov att be om hjälp! Det är skitsvårt och jag är jättedålig på det i vanlig ordning. Det kryper under skinnet och jag känner hur jag ursäktar mig och att jag liksom mentalt skruvar ihop mig. Men möten och annat som varit bokade sedan lång tid och som är bestämda… är här nu och de behöver lösas och deltas i! Jag får dra de där djupa andetagen ofta, får påminna mig om att inte leva i tacksamhetsskuld i tankarna som bara är mina. Det är naturligt att be om hjälp och att behöva hjälp ibland faktiskt. Jag försöker le åt mig själv när jag tyst viskar orden.

Men saken är att jag gör det jag gör för att hinna med och på söndag ska sätta mig på ett tåg och åka iväg. Med min kurators fråga hängandes i luften: ”Hur ska du göra Jill, för att veckan som kommer ska få bli bara din vecka? Där du själv är i fokus?”

Hon ville belysa det för mig och jag fick en klump i magen och tänkte att andra inte ens vet vad jag gör eller hanterar, så varför skulle någon ens tänka att jag inte tänker på mig själv särskilt ofta? Vi är kanske så lite alla till mans? försöker jag urskulda mig. Men så säger något inom mig att jag inte behöver förklara mig, inte ursäkta mig eller komma med förklaringar för ”allt” jag gör eller hanterar. Jag är inte redovisningsskyldig. Den enda skyldigheten jag har nu, är den emot mig själv.

Genast blir jag osäker och nästan lite rädd. Är det otäckt på nåt vis? Ja på många. För nästa vecka när det är dags för cancerrehabveckan, så kommer jag få möta allt jag sopat undan. Det kommer vara kaos. Men som sagt, kaoset är en energi som på flera sätt är nödvändig. Efter stormen så kommer lugnet. Kanske det är då jag kommer behärska lite bättre att balansera livet även på slak lina?

Det är kanske det som är ett av livets tjusningar? Att fan inte veta allt… att släppa kontrollen, att bara öppna upp famnen, gå rakt fram och våga ha tilliten att livet vill även mig det bästa 💕 Fan vet… 😉 /Jill