Redy or not – here I come!

Jill Lagerqvist – CA resan

Sista dagen innan det drar igång igen

Det har varit väldigt skönt med den här bonusveckan som jag kallat det. En veckas vila extra innan det drar igång igen och det har resulterat i att mitt vanliga ”jag” kikade fram lite mer. Lite extra fnattigt glad har jag nog varit! Passat på lite extra har jag gjort! Men visst, min hjärna är fortsatt lite mer förvirrad än vanligt 😍 Felsägningar, snurra ihop ord och verka allmänt förvirrad mellan varven är min vardag numera. Måtte det bli bättre senare igen!

Några dagar gick åt till att sammanställa bokföring och göra klart inför bokslut. Som det stressat mig att inte orka tänka! Jag bad revisorn söka anstånd för att jag insåg att jag inte skulle fixa i sk. rätt tid. Första gången på alla år som egen företagare, men vardagsmat för många 🙂 Nu ska vi bara ha en träff jag och revisorn för att fixa bokslutet och deklarationen. Att vara så här pass sjuk/sjukskriven som jag är nu, är i mitt fall pest med att vara egen företagare… orkar inte ens gå in på detaljer. Vi får se vad som ska hända senare. Längtar och saknaden av mina kunder lever jag med nu, men i vilken form allt kommer bli sen vet jag inte och ska nog inte ens planera. Jag har bara ”sänt ut till universum” att hjälpa mig med den planen 💕❤️🙏

Sen har jag betat av lite annat som jag inte orkat tidigare. Det där med att städa, plocka undan å sånt tar ju aldrig slut. Min kära make fixar mycket av städ & fix nu och har god hjälp av sonen. De är bara bäst! ❤️❤️ Jag tog ett tag på vår baksida och rensade undan en massa. Det här älskar jag att hålla på med och sen göra fint för vår och sommar på våra altaner. Denna gången har jag ju inte orkat, men 2 timmar blev det på lördagen som jag kände mig sååå himla nöjd med!

Jag borde inte… men jo jag är nervös

Nästa avstamp med dubbeldos och kombon nya mediciner känns lite otäckt. Ingen mening att verka för cool. Samtidigt ska jag ju inte oroa mig för mycket. Hur jag än gör och känner så blir det som det blir på nåt sätt. Men jag är inte mer än människa och det är fullt normalt säger ”min” sköterska som lägger om min Piccalurv varje vecka 🙂

Det finns så mycket att vara tacksam för mitt i allt som sker.

I lördags så firade vi livet (igen). Fina vännen Susanne kom ner på eftermiddagen och vi satte oss ute i solen på vår altan en stund. Jag, Flemming & Susanne skålade i lite bubbel från Miss Li som var himla gott! Sen gick vi ner på hamnen och premiärkäkade på Bakfickan och drack varsin öl i eftermiddagssolen. Gott och trevlig var det och vi träffade på fina vänner som var på liten cykelfest/runda. Vi smög in på puben en runda och träffade fler vänner, skrattade, drack ett glas vin, fick gratta vänners dotter som tagit körkort och så fick vi premiäråka med henne hem till oss! Avslutade med en mysig stund i vårt uterum med tända ljus och eftersnack. Gott att leva! 💕🌸

Den här tanken och känslan av att det mesta har och kommer att förändras är kännbar. Å ena sidan är så mycket ovisst och måste hanteras efter hand. Exempelvis hur jag kommer reagera och må på de nya behandlingarna, vad som ska komma efter avslutade cellgifter med operationer, rehab och återhämtning osv… ett steg i taget är det oavsett hur mycket kontrollfreak jag än är! Till viss del så kommer en del att bero på hur jag hanterar och hur jag stöttar mig med olika ”insatser”, till en annan del så behöver jag acceptera att jag måste acceptera det jag inte kan göra något åt. Rörigt.

Insikter, upplevda erfarenheter om det som varit hit in tills och vad som komma ska – kommer också att förändra hela mig på djupet av min själ. Redan har vissa delar fått tona ut oavsett vad jag känner inför det och det är också processer som jag ska igenom. Mesta av tiden har jag med mig att livet vill mig väl och det som sker, det sker av anledningar och mening. Hur bökigt det än är. Samtidigt är det den här resan som är livet här & nu, så att se det som att jag är i ständig paus är bara helt fel. Varje dag ska jag se som en gåva! ❤️

Nya ögon ser livet med mer kärlek

När jag tittar på bilder från minnen på facebook och andra ställen och ser mig själv… så ser jag på mig själv med snällare ögon. En djupare omtanke finns inom även för mig själv. Det är märkligt.

Jag längtar tills mitt hår börjar växa ut igen! sa jag i helgen och det menar jag verkligen! Det är jobbigt ur flera aspekter att va utan. Här hemma går jag runt som jag är, men annars behöver jag hela tiden tänka på vad jag ska ha på huvudet. Min pappas goa granne Kerstin har stickat 2 fina sommarmössor till mig. De ska jag ha nu i sommar och känna mig fin i. Samtidigt så är det lite småvarmt att alltid ha mössa eller schal på huvudet. Men när jag tittar mig i spegeln nu så ser jag snällheten, omtanken, kärleken och värmen i mina ögon. Jag ser mitt nästan helt kala huvud, småstubbet som hänger kvar och kanske får stryka på foten med de nya medikamenten… hur blir det med ögonbrynen, ögonfransarna och naglarna nu? På tårna börjar det strula, göra ont och naglarna tar stryk… Vi får väl se hur det ska bli. Påsarna runt ögonen är framme nästan varje morgon och talar om för mig att det är viktigt att underhålla njurarna, dricka vatten, stänka i citron och badda varsamt med min braiga ögonkräm.

Ändå mitt i allt som kan ses som förfall… så ser jag min själ så tydligt genom ögonens blick och minsann, henne tycker jag väldigt mycket om! Hon är snäll, omtänksam, kärleksfull och vill allt och alla väl. Det är det som betyder något på riktigt. Ok, mitt skal förfaller och kommer framöver att behöva renoveras och så småningom får jag börja reparera och fixa. Men jag är jag med allt som är nu och allt som blir senare oavsett.

Nästa vecka fyller jag 54 år! Tänk va, så häftigt! Inget tas för givet någonsin, men på måndag hoppas jag att det blir tillfälle att fira livet i vilket tillstånd jag än må vara i!

💕🌷💕

Så ”Ready or not – here I come” passar bra att sammanfatta med. Tack för varje dag! Kram Jill