Fint möte i skogen

Jill Lagerqvist – CA resan

Snudd på olidlig värk i benen

Jag ska inte göra ett gnällinlägg nu 🙂 Bara en liten grej eftersom jag inte brukar gnälla eller beklaga mig…

Mitt förhållande till mina ben har varit komplicerat i många år… Grova och urstarka är historien bakåt. Rediga fotbollslår och vader som vittnar om en relativt lång karriär med mycket och hård träning där på Strandängens fotbollsplaner i många år. När jag var yngre hade jag grymma komplex och tyckte att jag såg stabbig ut, vilket jag nog också gjorde jämfört med de som tränade annat än fotboll 😂 Men man ska vara väldigt glad för att man har ben och att de var så starka! så mestadels var jag ändå rätt tacksam.

Efter graviditeten började Lipoödemen göra sig påminda lite mera vilket är vanligt. Det blev celluliter och de ökade rejält i omfång. Men inte förrän jag kom in i klimakteriet och särskilt de sista 3 åren har den galna värken slagit till enormt. Innan var de stumma och lite småmolande värk ibland, men numera är det en grym värk och just nu faktiskt snudd på olidligt.

Jag gör egenvård med lymfmassage, smörjer med linement som har magnesium, tar extra tillskott av magnesium och zink och numera sedan ett par dagar även MSM. Inatt golvade och peakade det sjukt mycket och det är inte många timmars sömn jag fått ihop, Benen vill helt enkelt inte och att promenera är förenat med stor smärta och det känns som att jag drar runt på stora stockar istf ben…

När sonen åkt till jobbet satt jag och funderade på HUR i hela friden jag ska göra med allt detta? Jag behöver inleda ett kärleksförhållande med mina ben! blev min tanke.

Jag älskar er mina ben och jag är tacksam för att jag kan gå och att ni ändå bär mig trots den smärta jag lever med! Jag behöver göra upp en plan för hur jag ska ta hand om er på bästa sätt mer än jag gör idag. Jag börjar med att ta en Ibumetin och lägga mig på soffan för gos med Sune och låta tabletten kicka in. Sen så ska vi ut på skogspromenad jag och mina ben, säger jag vänligt till dem 😍

Sune healinghund är med på noterna och gillar mina förslag säger han när han bestämt trycker sig emot mig där i soffan. Rastlösheten i mig för att jag i hela 15 minuter gosar och sedan sätter jag på mig mina kompressockar, min knäskydd, mina höstiga leggings, gympadojjor, träningsjacka och så mössan som får va på ett litet tag till på mitt fjuniga huvud 😉

Off we go!

Grönt är skönt

Alltså vår lilla magiska skog. Jag blir aldrig mätt på den!

Vi går sakta in genom första portalen och Sune nosar frenetiskt och jag ser människor med hund en bit in. Jag försöker stappla efter i så snabb takt jag kan, men tant Jill är inte lika snabb som förr! 🙂

Sune drar som ett ånglok och bestämmer att vi ska gå bakom lägenheterna och ner mot stranden! När vi kommer förbi lägenheterna står två damer där i skogen och pratar förtroligt med varandra. De hälsar och säger att det är gott om dofter på hundstråket idag för det har passerat flera förbi dem.

Vi börjar prata och säger något som leder till att jag förklarar min mössa och att jag har den för att jag inte har så mycket hår pga cellgiftsbehandling. Vet inte varför jag säger så, men är rätt säker i efterhand att det fanns en mening med det.

En del kallar oss ”bröstsystrar” – vi som har eller har haft bröstcancer.

Jag möter alltså två bröstsystrar där i den gröna sköna skogen! De verkar vara mor och dotter. Gissar på ca 65 år och typ ja vad är mamman då… eller ja, det kvittar. Båda är pigga, smala och ser raska och glada ut. Sånt möte vi fick! De var så vänliga och berättade om att mamman (tror jag det är, eller är de ”bara” vänner?) fick först i det ena och sedan i det andra så hon hade opererat bort båda och hade extra insatser i en kartong som hon tog på ibland 🙂 Dottern (eller om de nu ”bara” var vänner?) hade genomgått för ca 14 år sedan. Vi pratade hår och mamman hade vitt lockigt vackert hår, medans dottern hade fått mörkt hår när det växt ut… kanske hon inte var 65? 🙂 Strunt samma, ålder är ju bara en siffra!

Vi pratade också mindset och hur viktigt det är! Båda hade ofta fått kommentarer att de genom hela sin resa varit så pigga och glada, att de inte haft ont och att det varit så avgörande med att hålla humöret uppe och använda humorn mellan varven. Alltså precis så som jag har försökt göra! Men också om att det visst varit svåra stunder och där allt kändes svårt. Alltså precis som jag också har känt! Men genom det hela är det ändå inte det som man varken vill visa eller känner behov av att klaga på, för det sker inget bra med att stanna i deppigheten för någon. 💕❤️

Innan vi skiljdes åt så berättade dottern en lite gullig historia som ett slags bra avslut på vårt möte där i den gröna sköna skogen. Sune satt tålmodigt, efter att ha mottagit kel, och lyssnade på våra röster,

”Det var en mamma som satt i sin soffa och ammade sin lilla bebis. Bredvid satt hennes lilla son och höll sällskap. Så kom mormor, som också bodde där. Hon skulle klä på sig för att gå ut ett ärende. Den lilla pojken kikade på sin mormor när hon klädde på sig och precis när hon skulle ta på sig en bh säger pojken: Men mormor, du har ju dina knappar kvar! Du behöver väl inte ha dem kvar nu och krångla med när du är så gammal?” Visst var det en söt historia, säger hon vänligt. Och ja, det var det och i denna stund vi fick tillsammans där så kändes den extra fin med tanke på vårt samtal. Jag sa tack för att vi fick prata med varann en stund och att det gjort mig extra glad. De sa det samma och önskade mig lycka till inför mina operationer och vidare tillfrisknande.

Tänk va! Genast kändes mina steg lättare och vi gick ner för varma backen och mötte stranden med den vita sanden och havet som brusade av vågornas skvalp. Ett svanpar seglade en bit ut och diset låg som slöjor i horisonten.

Påväg hem från stranden är jag helt uppfylld av goa känslor och tänker att jag ändå är galet tacksam för att benen bär mig och att jag inte ger upp alldeles trots denna sjuka värken. Vi strosar sakta hemåt och Sune upptar lycklig sin undersökande förmåga med sin svarta nos! Hör något bakom mig och sedan blir vi omgångna av en pigg 70+ man med sportiga kläder och stavar. Vi säger hej hej och jag ler åt att bli omkörd av en spänstig pensionär och att jag får lägga som mål att snabba upp takten en smula!

Löven har börjat falla och gulnar där på marken. Ser fram emot de där sköna lövregnen som alltid får mig att tänka på Carolas låt. Den låten får avsluta dagens inlägg. I tacksamhet för mina ben som bär mig och min envishet som tar mig ut på äventyr där jag får uppleva spontana och fina möten, ibland mitt i skogen där jag bor❤️//Jill