Förmågan att hitta nya vägar

Jill Lagerqvist – CA resan 2:a halvlek

Frågorna om framtiden

Nu när jag är kommen till 2:a halvlek så börjar frågorna komma om vad som ska ske efter matchen?

Jag är en kreativ och hittepåig person. Jag är van att skapa min egen vardag, min egen väg framåt. Det har inte legat för mig att vara lat eller snarare bekväm med att låta andra styra och ställa. Jag har så många idéer, behöver få utlopp, testa mina förbättringspunkter och använda hela min potential. Får jag inte det, så kommer jag förr eller senare att känna mig instängd, bli rastlös och gå vidare… Hur skulle jag passa in som anställd numera med mitt driv och smått egensinniga behov av frihet och få vara med och påverka? Dessutom har jag Sune, vår hund och han är min bästa vän som behöver få vara med mig i mitt arbete. Han är en ”healinghund” och den kärleksfullaste voffsen som sprider lugn bara genom att finnas till ❤️ Förutom allt detta så behöver mina arbetsuppgifter göra skillnad, göra gott och ha en stor betydelse för många! Jag är liksom färdig med att jobba för de där stora bolagen utan medmänsklighet och där ekonomiska vinster för aktieägarna går före att se den enskilda personen som utför jobbet och behöver få cred för det, men sällan får utan mest piskas till ännu bättre resultat, mer nedskärningar som innebär mera jobb för var och en men ändå med samma lön och där timmarna blir fler och orken mindre. Jag vill inte det och förstår inte alls meningen med att slita ut sin personal in absurdum! … jo jag vet att vi behöver någon slags drivmedel för att köra våra bilar, jag vet att toaletter och duschar och allt det där är sådant som också behövs – men jag vill något annat 🙂 Samtidigt vet jag att min kropp inte längre vill enbart göra kraftfulla och muskelansträngande behandlingar framöver. Hela jag ropar ut att jag vill göra något annat också! Men vad?

Förmågan att våga tro på sin egen kapacitet

Japp, där är skon som kanske skaver eller klämmer lite för var och en av oss. Att våga tro på vår egen förmåga och kapacitet. Ändå sitter vi där alla med en massa erfarenhet när vi passerat 50 och ändå vet att vi ska jobba och vara aktiva förhoppningsvis ett bra tag till. Vi borde rent allmänt känna att vi är en fortsatt tillgång att räkna med!

Allt som oftast är det mest vanliga att vi sneglar på andra och förminskar oss själva med tankar som ”inte kan väl jag” eller ”varför skulle någon vilja lyssna på mig” osv…

Men helt ärligt, så skulle jag i mina modiga stunder tänka mig att ställa mig framför folk och prata om allt möjligt! Jag har ju massor av kunskaper och klokheter 😀 precis som alla andra och vi borde sluta att jämföra oss och sluta vikta vem som är mest slipad och kunnig, bara låta alla få ta sin plats helt naturligt! Helt ärligt, i mina svaga stunder, så känner jag precis tvärtom och förminskar mig med att det där är sånt som andra göra och inget för mig. Bättre jag håller mig innanför min lilla trygga sfär.

Har vi inte alla läst att det är när vi utmanar oss och hamnar in i besvärliga situationer, som vi behöver/måste lösa och samtidigt i det utvecklas vidare, steppar upp och blir ännu klokare? Jag tror att få har missat den teorin, men att vi även där tänker att det är till för andra och inget för mig…

Frågan är vad som ska till för att vi ska börja våga tro på oss själva?

Så VAD drömmer jag om? VAD vill jag ska hända och vad vill jag utvecklas vidare inom?

Att våga följa mina drömmar och därmed göra något utav drömmen så det blir till en verklighet – det är det som är utmaningen och det som ska bli till efter att 2:a halvlekens slutsignal hörs.

Jag kan se en spänning i att ännu inte veta, att vad som helst kan hända bakom nästa krök. Kanske hela grejen nu är att vara öppen, nyfiken och känna goa vibbar?

Först ska jag opereras, sen ska jag läkas, men att redan nu känna in goa vibbar inför det som komma efter det – är en bra plan och den kör jag på i allt som är och allt som komma skall!

Hej Livet! Jag är här och tänkte va kvar här ett bra tag till! Överös mig med fina och vackra gåvor, gör mitt liv (innehålls-)rikt och låt mig leva i kärlek & glädje!/Jill