Varenda liten pusselbit

Jill Lagerqvist – CA resan 2:a halvlek

Allt har en mening, alla delar spelar roll

Det är en vecka sedan jag genomgick total mastektomi. En stor operation i sig och också en stor påverkan av den mentala hälsan. Kanske har jag inte ännu förstått på djupet vad som hänt… Vad jag har tänkt på många gånger är att jag känner mig som en trasdocka. Vissa delar finns helt enkelt inte längre kvar i/på min kropp. Jag har ärr på ganska många ställen över kroppen och till och med håret har jag tappat och nu växer det ”tussigt” och lite ojämnt ut igen. Men ok, jag går inte i trasiga skor eller kläder 😊🧡🙏

En del av ärren sitter på insidan och så tänker jag på hur vi alla är olika även med det… Hur tar vi hand om ärren på insidan? Igår var jag på kirurgen för omläggning av operationssåren och vi gick igenom hur jag ska ta hand om de ärren som blivit efter mastektomin. Jag gick inom apoteket och köpte kirurgtejp och denna ska jag byta 1-2 ggr/vecka nu i minst 2-3 veckor till. Skulle såren bli ”geggiga” så ska jag tvätta av dem med tvål och vatten och låta de lyfttorka utan att ta på min kompressionsbh förrän jag ser att de har torkat till. Nästa steg är att under 6 månader hela tiden ha en särskild slags silicontejp på som minskar och läker ärren. Jag har sk. keloiodhud vilket betyder att ärren växer och blir bredare/buktar ut. Under den här tiden ska jag fundera på om jag vill göra en bröstkonstruktion, vilket är en särskild procedur och inte helt smärtfri eller enkel. Det är ingen mening för mig att tänka för långt fram nu. Jag har för tillfället nog med att hantera smärtan efter opertionen och se till att läka ärren.

De själsliga ärren

Jag tycker att vi alla borde lägga lite mer fokus på de själsliga ärren, de som inte syns utåt men påverkar oss mycket mer än vi tror,

Mycket handlar om vilken inställning jag har, vilket mindset jag bestämt mig för att ha i livet och just i den här situationen jag ”hamnat in i”.

”Ska jag ta en bild på dig” säger min vän Susanne försiktigt igår när jag var på kirurgen för såromläggning. ”Ja, gör det. Det kan va bra att ha” säger jag samtidigt som jag intar en särskild pose…

Vad blir din känsla för denna bild? Det kan vara en rad olika alternativ. Om jag skulle välja 2 olika i stora drag känslor:

1. Fyyy stackars Jill vad hon får vara med om! Vilken kämpe hon är!”
2. Åhh vilken härlig bild! Det lyser av livskraft och så gör hon segertecknet också! Vilken kämpe hon är!”

Jag vet att den här bilden berörde igår när jag la den i mitt flöde på facebook. Jag var tveksam, men så har jag ju tagit ett beslut om att visa och våga vissa delar av den här resan. Den har betydelse för många, det har jag fått till mig så mycket nu under det här året.

Där ligger jag på britsen och sköterskan Bitte har precis rengjort och undersökt såren, gett mig godkänt och att det ser bra ut! Jag är platt, jag har inga bröst kvar, jag är lite skör, men phu vad tacksamt att allt såg bra ut och att där inte var någon infektion! Hon går iväg för att hämta en ny kompressionsbh till mig och täcker mig med den där stora ”lappen”. Jag känner mig mest av allt glad, lättad att allt såg bra ut och tänker att nu kommer jag fortsätta läka fint och mindre smärta varje dag tills den klingat av! Så jag är glad och segerviss! och ja, jag är en fighter!💕❤️💕

Alla tolkningar av bilden är ok såklart. För mig handlar det om mitt eget mindset som jag aktivt har ”jobbat” med så gott som varje dag. Det som numera går utav sig själv, har en bakgrund av daglig ”träning” under flera år. Det tar tid att bryta gamla tankebanor och tankemönster, eller om vi ska kalla det automattankar.

Ta reda på orsaken

I bilen hemåt pratar jag och Susanne om hur viktigt det är att verkligen göra ansträngningar för att hitta grundorsaker till varför en sjukdom uppstått. Att gå inåt i själen för att hitta orsaker/trauman som gjort att vi så småningom utvecklar en sjukdom eller ohälsa.

Medicinskt kan vi behandla symtom. Med kirurgi kan vi ta bort/laga fysiska uppkomster. Med gips kan vi stabilisera en fysisk skada. Det som ofta saknas är den själsliga biten. En del är att få tillgång till en kurator eller annan slags samtalsterapeut. Det är suveränt att få tillgång och erbjudas denna tjänst! Jag skulle inte vilja vara utan. Men många av oss som arbetar med djupare komplementära behandlingsmetoder har stora kunskaper om hur gamla upplevda trauman behöver tas om hand för att den själsliga läkningen ska ta vid.

För att läka själen genom att behandla de själsliga trauman så finns det flera olika metoder, men med samma syfte och mål – att släppa taget, rensa och bli fria från det som tynger oss. Det kan vara lite som att skala en lök och det får ske i omgångar där lager för lager skalas av. Precis som löken orsakar att det svider i våra ögon, så svider det inombords och vi behöver pausa lite.

Ska jag se krasst på min egen sjukdom nu, så förstår jag verkligen att det till slut har mynnat ut i det här. Så många olika delar (lager) som behöver få tas om hand nu och skalas av, läkas ut och healas. Anledningarna är inte viktiga för någon annan än mig själv. Jag vet vad jag har varit med om, jag vet hur det känts genom de olika bitarna och jag förlåter också mig själv för att jag tagit på mig utan att vara mer noga med att släppa taget om. Jag har inte orkat ta tag i det, jag har inte haft förmågan att lösa allt själv – med detta sagt så är vi sällan starkast ensamma och det är svårt att vara sin egen terapeut i alla avseenden, snudd på omöjligt om de redan har tagit fäste. Däremot är min övertygelse om att min egen del är väldigt viktig.

Så… hela den här ”CA-resan” handlar om en massa olika bitar/delar/lager. Det handlar om att söka upp olika pusselbitar att tillföra i mitt liv, föra dem samman och skapa upp helheten som kommer göra mig mer hel igen. Trots att vissa delar av mig för alltid är borta, så är jag säker på att jag kan hitta andra reservdelar att lägga till, även om de inte kommer vara perfekta eller kanske aningens deffekta, men bra för mig.

Delar för att läka på ett själsligt plan

”Besök är viktigt” sa den äldre mannen vid frukostbordet på sjukhuset. Han har så rätt i det och vi behöver påminna oss om just denna viktigheten.

Det är lätt att ofta upprepa mantrat ”Jag har inte tid”. Vi tar oss inte tiden för varandra i det verkliga livet, men är alla medvetna om hur mycket tid vi lägger på att kolla våra olika flöden via vår lilla skärm på mobilerna. Eller, har vi verkligen förstått hur mycket tid vi spenderar varje dag? För mig så ser jag det som ett beroende vi ALLA är mer eller mindre fast i! Alltså även jag, så jag pekar inte finger åt alla andra, utan detta gäller mig själv också. Jag vet att jag har skrivit om det flera gånger förut, ändå är det här så svårt och komplicerat.

Besök är viktigt! Omtanke är viktigt! Ett fint meddelande, ett samtal, ett möte på stan eller en vink på långt håll – allt sådant är viktigt! Det sker bara om vi höjder blicken, om vi ger oss ut för att möta andra, om vi kan ge oss tiden att tänka, känna in och bry oss.

Jag fick ett så fint meddelande och det har blivit väldigt många detta senaste år. Så ofta jag blir berörd när någon tagit sig tiden att tänka och sedan också skriva till mig. Så ofta det står att de tänker mycket på mig och känner med mig. Jag är övertygad om att denna energin av omtanke sänds vidare till mig och gör mig mer stark, mer lugn och harmonisk. Är ofta överväldigad och får deala med att inte få dåligt samvete! Ja, dåligt samvete, för att någon tagit sig tiden och för att jag ”tar” av deras tid… hör ni själva hur knasigt det är egentligen… ❤️ Det som också slår mig är att när jag vågar öppna upp, skriva om de lite mer känsliga ämnena som ju berör de flesta av oss, ger av mig själv – så sker också det där varma och villkorslösa åt båda håll, omtanken som flödar och skapar fina energier och det blir som ett flow, en energivåg som flödar fram och tillbaka mellan oss. Vågar jag sträcka ut min hand så är det så ofta någon som tar emot och håller/bär mig och dig genom utmaningar.

I meddelandet stod det såhär: ”Tänker på dig så mycket…❤️

Tänker på när du berättade för mig när du fått din diagnos och sjuksystern som sa till dig att du skulle behålla ditt inre ljus. Det har du lyckats med Jill, trots allt du gått igenom, detta gör dig så unik. Det är inte många som hade rett ut det, så som du har gjort och gör. Har sagt det innan och säger det igen, du är fantastisk ❤️ Sänder dig många ljusa kramar ☀️😍”

Det här ger själslig läkning och det hjälper så många av er mig med! Besök är viktigt och det är många som hör av sig och som också kommer på en fika en stund, eller hämtar mig och har tagit med mig på olika saker när jag inte själv har fixat att köra, som har skrattat och skålat med mig, firat livet, gett mig en kram, vinkat till mig och gett mig en varm blick.

Om jag kan se det vackra i allt detta och tar in det i mitt hjärta, in i min själ, då sker en massa fina saker som är av stor betydelse.

Om jag kan ligga där på britsen, se förbi det faktum att jag numera är ”platt” och istället tänka ”Yes, här är jag och jag fixade detta också! Shit vilken grej att gå igenom, nu vet jag vad det här också är. Jag hänger med än så länge och det är väl det som är så härligt!”

Jag minns ett annat meddelande jag fick i början av den här CA-resan. En vän från ungdomsåren som skrev om sin egen upplevelse av att tidigare, för ganska många år sedan, själv ha fått uppleva just bröstcancer och så hennes ord – ”Det kommer gå bra Jill, se på mig, jag är här fortfarande”

Den där kraften, den där omtanken, som faktiskt ”kostar” så lite, men som har så stort värde! Vi ska inte underskatta den, utan kanske alla bli ännu mer duktiga på att använda den – från hjärtat och i största omtanke ❤️💕❤️🙏

När jag vågar möta mina egna trauman, göra dem synliga och känna in dem, så kan jag gråta/skrika/frusta och pusta för att sedan släppa taget, bli färdig och se hur det flyter iväg bort ifrån mig, släpper taget om mig, gör mig fri och skapar mer utrymme att fylla på med härliga upplevelser istället som får bo inombords i mitt minne, i min själ.

Allt det här är att läka sin själ. Det gör vi sällan helt ensamma, utan vi ger och får ta emot när vi vågar vara lite mera öppna i vårt sinne och vårt hjärta.

Denna bild hittade jag på gallerix.se

Nu ser jag fram emot den här dagen! En kär vän sedan många år tillbaka ska komma på lunch och det kommer bli fint och säkert ganska känslosamt ❤️ Tack för att just Du tar dig tid att läsa mina rader. Kramar från Jill