Så länge man blundar…

Jill Lagerqvist – Konsten att våga växa som människa

Vem vill jag vara?

Att vara en vanlig, äkta livs levande människa i sin helhet med allt vad det innebär. Att agera i en verklighet, att vara en människa med tillgång till sina olika känslor och sinnen. Äkta, naket, sant, ärligt, vackert och med ett bultande hjärta. Varma andetag, vänlig blick som håller fast och själar som byter tankar där ord blir överflödiga i mötet mellan två personer som är trygga med sig själv. För mig är det här något att alltid ha med mig i hur jag vill vara och hur jag är sådan så mycket jag förmår. Min övning i livet just nu, är att behålla denna balans inom mig även då jag möter personer där motstånd uppstår och känns av energimässigt.

Balansen inom mig själv handlar inte om att ha som ambition att vilja förändra den jag möter, i möten där det krockar. Det är inte min uppgift. Alla har sina egna resor att göra. Balansen handlar enbart i att jag har en vilja att finna min mittpunkt i alla möten och stå stadigt. Stå lugn och trygg i mig själv. Det sänder ut vibrationer omkring mig som i bästa fall kan få en annan människa att ”smittas” av mitt lugn och på så sätt göra motsättningarna aningens mindre. Det jag vill uppnå är att våga ha modet, orka hålla ut i utmaningarna som kan komma och oavsett om jag står i en storm, hitta den lugna mittpunkten. För min egen själsfrids skull. För att det är en sådan människa jag vill vara. Så på frågan om hur jag vill vara som människa och också hur jag vill att andra ska känna när de träffar mig, är svaret allt ovan.

Modet att våga öppna ögonen och se

Det krävs en stor portion mod att använda sig av civilkurage. Jag har skrivit om det innan och det återkommer ofta i en allt mer rörig värld med alldeles för mycket intryck av oro och misstro.

Men mod och civilkurage handlar inte alltid om det världsomspännande läget, utan oftast om det som sker i vårt vardagliga liv. Ställ civilkurage på ena sidan och grupptryck på andra sidan. Så ser ofta ”modellen” ut i händelser som sker i vår vardag.

I varje motsättning som uppstår finns det lika många historier som det finns människor inblandade. Men oftast är det två uppdelningar som brukar uppstå och oftast är balansen mycket ojämn i dessa båda uppdelningar. Av rädsla och av ens egna ego så hamnar de flesta i grupptrycket, oavsett om de innerst inne vet att de borde ställa sig på civilkuragets sida. Det finns många olika anledningar till varför man väljer tystnad (som alltid tolkas som ett tyst medhåll för de som gapar högst när man inte vågar säga emot).

Att vara en person som har en grund i att våga vara modig nog att använda sig av civilkuraget, innebär ofta att man plötsligt finner sig själv lämnad ensam när det väl gäller.

Historierna upprepar sig tills…

Ja tills vad och när ändras det då? Har jag frågat mig själv. Denna sommar och höst har jag fått ännu en utmaning att hantera och ta mig igenom. Min erfarenhet i hela mitt liv har varit, att till mig vänder sig väldigt många med sina personliga förtroenden. Människor jag inte ens känner får någon slags vibb av mig att jag inger förtroende och så plötsligt befinner jag mig i ett läge där någon lättar sitt hjärta, berättar förtroligt och oftast med en förvissning att jag inte ska berätta vidare för någon. Ofta tänker jag att vem ska jag ens berätta för och varför skulle jag? Men jag står där och lyssnar och med det också så tar jag emot mängder av starka berättelser med allt vad det innebär. Jag bemöter med att säga omtänksamma ord som fyller, stärker och får det att lätta på trycket för den andra. Ibland har jag tänkt att den andra personen oftast inte verkar fundera på hur jag ska hantera det, som de själva har det jobbigt med och som de lastar på mig med?

Svaren till mig själv blir att jag ska släppa taget om berättelserna och låta dem sväva iväg upp i atmosfären och renas till ny bättre energi. Oftast lyckas jag med det, men sen ibland kommer de där personliga grejerna, där jag själv faktiskt är inblandad. Där i ligger utmaningen att inte längre få tillbaka ”läxan”, utan ha ”alla rätt” och utvecklas vidare med annat. Att lära mig av historiska händelser för att sedan inte behöva låta historierna fortsätta upprepa sig.

Saker kommer till mig när jag behöver dem

Nu på morgonen kom en särskild text i mitt flöde. Den handlade om trauma, hur jag kan läka trauma genom att förstå hur nervsystemet jobbar och vad som behövs för att lösa upp händelser för att läka själen.

Jag kan inte delge hela denna berättelsen här, men ändå ville jag skriva om det. Av den anledningen att det ger mig vägledning nu hur jag ska hjälpa min älskade son att läka och kanske väcka en tanke hos andra i att det går att genomföra. Han har varit med om ett antal trauma som behöver finna en väg till att läka. Det var bara i en enfald jag trodde att vi kunde få hjälp den traditionella vägen. Hjälp som uteblev och istället hamnade i en slags skuldbeläggande som tog extra tid ifrån att göra det vi behöver. Vår son har flyttat hem igen sedan den 2:a december och vi har nu valt att säga upp hans lägenhet av många olika anledningar. Med detta jobbar vi nu…

Jag är väl insatt i att arbeta med själen, men saknade den pusselbiten med hur jag ska göra för att nervsystemet skulle hanteras i en läkning på själsnivå för min son. Nu fick jag redskap att använda mig av. När jag arbetar med ansiktszonterapin så jobbar jag med nervsystemet som en grund, men i mitt jobb nu med min son får jag gå lite annorlunda till väga.

Att säga ”släpp det nu, det är ju över och ska inte hända mera nu” eller ”vi pratar inte mer om detta nu” är inte rätt väg. För tankarna fortsätter mala inom och släpps inte fria, så länge oron finns runt om. Nervsystemet är på helspänn så fort tanken kommer och detta sätter igång olika mekanismer inom.

Att ta sig ur sammanhangen och situationerna är en del, samt bekräfta att det är förståeligt att man känner som man gör och att det inte är något fel på en eller att man gjort fel som man ska skambeläggas för. En annan och väldigt viktig del är att skapa upp tryggheten, förvissningen om att få vara i en lugn och trygg miljö, att få vara där och inte av rädsla vänta tills nästa gång något kan inträffa i den miljön där trauman skapades upp. För om man inte plockar bort ”hoten” om att nya trauman kan uppstå, så kommer de att fortsätta spöka inombords och sätta bestående spår. Det är fullständigt omöjligt när inte hållbara förändringar görs för att skapa lugn och trygghet. Om man inte har ”turen” att ha någon i sin närhet som vet vad som krävs.

Det är upp till var och en att göra det man tror på själv givetvis. För vissa kanske mina ord och texter verkar löjliga och ovetenskapliga. Mina texter skrivs inte som vetenskapliga texter. De skrivs från upplevda erfarenheter av mig själv och av all den kunskap jag har utbildat mig inom holistisk hälsa. Vi kommer nog aldrig bli färdiglärda eller kompletta. Under hela våra liv lär vi oss och får ta del av det vi behöver. Vi lär av det som kommer till oss OM vi är öppna nog att uppmärksamma dessa ingivelser. Det kommer nya tillfällen hela tiden tills vi lärt oss ”läxan” och kan gå vidare till nästa kapitel. Då kan vi undvika att hamna på ”repeat” allt som oftast.

Så länge man blundar…

Så kan man uppleva livet så som man själv önskar och inte låta det komma in i ens medvetande i saker som sker utanför sitt eget space. Skönt på många sätt. Vi behöver nog alla få ha vårt eget space där livet kan få kännas så som vi drömmer om att få leva livet.

Men förr eller senare så blir du så illa tvungen att lyfta blicken och se dig själv i ögonen, där i badrumsspegeln (brukar va där vi inte kommer undan).

I din blick får du möta dig själv. Oavsett hur du agerat ihop med andra, vad du sagt eller gjort när du valde att titta bort och därmed inte agera utifrån hjärtats röst, så kommer saker och ting i kapp till slut.

Vi har alla ett val. Vi kan vända oss om och bara gå därifrån, lämna det jobbiga uppskapade bakom oss, för det var ju inte ens egna problem. Absolut enklaste vägen. Låta andra äga sina agerande. Det som kanske kommer att skava är att man inte sa ifrån, att man inte vågade säga sin egen mening. Då får man såklart tänka om hur man ska göra nästa gång historien upprepar sig, för det kommer den göra.

Eller så utgår man ifrån sin känsla, ifrån vad hjärta och kanske till och med den där intuitionen säger inom. Kanske är det där du sätter ditt avtryck i att våga öppna ögonen, se klart på vad som sker och säga stopp?

Att våga kan innebära konsekvenser utöver det som är både tillåtet och ok. Det är inte bara i den stora omvärlden orättvisor sker, utan i vårt vardagliga liv. Vi har sett det nu på nära håll. Kalla det kollaps eller total moralupplösning, kalla det vad du vill, men det sker mitt framför våra ögon helt öppet. De som gapar högst är dem med sämst moral och som pekar finger mot alla andra för att rikta uppmärksamheten bort från sig själva… det är kända faktorer, men ändå är det precis sådant som sker.

Den som är modig kan ha sagt följande: ”Jag skulle aldrig kunna se mig själv i spegeln om jag inte sagt ifrån och stått upp för det jag känner är rätt väg att agera i”… Känn in det. Verkar det rätt och rimligt att resonera så? Inombords så tror jag att alla önskar att de hade vågat. För att våga krävs det att man jobbat med sig själv och har förmågan att stå stadig.

Lyft blicken. Våga möta dig själv i en ärlighet som kommer göra skillnad både för dig själv och andra du möter i ditt liv. – Jill

Oftast kan en utsträckt hand, ett ”förlåt, kan vi börja om” vara något förlösande för den som blivit utsatt. En eldig konflikt kan släckas med att våga kommunicera på ett omtänksamt sätt, där man vågar ta ansvar för sitt eget agerande och där vilja att förändra och förbättra finns. Det krävs mod. Det krävs att du menar det från ditt hjärta och det är dina vibbar och energi som kommer avgöra om du menar det på riktigt. Då kommer förlåtelsen och därmed förståelsen. Vi är bara vanliga människor, alla lika mycket värda. Först när den insikten landar inom, kan vi agera helt sant och ärligt.

I kärlek, omtanke & respekt. /Jill