Allt är inte klämkäckt

Jill Lagerqvist

Under ytan

Eller bakom ytan.,,

Textraderna som berör från Uno Svenningssons låt. Så sanna och betydelsefulla om man läser orden. Resten av texten är en berättelse om något annat, men dessa rader säger mycket.

Att tänka mycket och i många nyanser har sina för och nackdelar. Det är oroliga energier i omlopp och beroende på vad vi har omkring oss i våra flöden känner vi in dem olika. Idag har jag märkt av på olika vis, denna oro omkring.

Det är lätt att halka av banan, att tappa sina egna röda trådar som binder samman ens liv. Det känns som att allt rasar…

En röst som ofta återkommer inom säger:

Imorse satte jag mig i bilen och det var över 7 mil till min destination. Jag kopplar på farthållaren där det går, följer flödet emellanåt som saktar ner med traktorer lite varstans på min sträcka emot målet. Ska jag hinna i tid?

Först kommer tankar med motstånd, tröttheten, att behöva köra så långt… och genast (numera) så kommer den inre dialogen igång. Jag jobbar med mig själv för att vända mitt tänk! Det där kommer inte av en slump eller bara sådär… det kommer av att jag i så många år och i olika perioder har jobbat med min egna personliga livsutveckling. Där jag fått utmana mig och vridigt mig av skam, ren smärta av minnen, gråtit floder, mått illa, känt mig yr och lagt mig platt. Varje gång har det slutat med en slags uppgradering i min grundstryka och det har fan inte varit särskilt klämkäckt. Tvärtom, ett jefla pissläge.

Men där i botten av oss själva, där hittar vi svaren. Tillslut och oftast eller alltid.

Så jag börjar prata mjukt och vänligt med mig själv där i bilen. Jag resonerar fram något som känns klokt och vettigt. Samtidigt hugger det till i hjärtat och så de där förbenade tårarna som bränner i ögonvrårna. Inte böla nu, jag ska ju på möte om viktiga saker!

Jag säger till mig själv ungefär detta:

”Ok, du har långt att köra. Du är lite trött nu. Men tänk va! Det där trodde du inte! Att du skulle va i full action, köra så mycket bil igen och fixa det! Det är en vacker gåva att bara leva kvar och dessutom, kolla kolla va häftigt att orka och bara vara i görandet igen. Det var ju inte så jäkla självklart då när du fick din cancerdiagnos! Helt ärligt så kunde du lika gärna inte andas längre och vara den som inte klarade dig då… men nu är du här Jill!” (ja, jag pratade med mig själv i du form…knäppt!)

Jag kikade på mig själv i backspegeln och nix, ingen mascara hade smitit iväg. ”Jag är ok! Jag är tacksam, så jävla tacksam även om jag inte fattar allt. Vem vet vad som kommer bakom nästa krök” säger jag sedan i jag-form. Sen parkerar jag bilen, rättar till kläderna, svingar ryggsäcken och går in till mötet och ingen, absolut ingen, kan varken se eller ana vilken pärs jag gått igenom med mig själv i bilen. Ingen vet, ingen ser, men bakom eller under ytan så pågår alltid något för alla, som vi andra inte ser. Att ha den insikten med sig i alla möten med andra, den är rätt avgörande på många sätt.

Jag väljer att lita på att livet vill mig väl utan att försöka vara klämkäck och jag vill inte vara provocerande. Just keep going my friends in life! Till alla jag haft förmånen att möta! Till alla som kämpar med de för andra osynliga utmaningarna! DU / NI är inte ensamma!

Det ”enda” jag kan göra är att sprida kärlek och varma omtänksamma tankar och ord runt omkring. Att kanske vara en liten strimma av ljus, inspiration eller hopp om att det kommer vända uppåt igen. Plötsligt ligger nya vägar framför en, om vi orkar eller vågar lyfta blicken. Kramar & kärlek från mig till Er som behöver ❤️❤️❤️