Ibland glömmer jag

Jill Lagerqvist

Spelar jag omedvetet Doris i Hitta Nemo?

När dagarna blir till veckor och veckorna blir till månader och kvartal och halvår… för att jag upplever att tiden rusar fram i räserfart! Ibland känns det som att jag tappat tidsbegreppet och har noll koll på tid och rum. Så märkligt!

För ganska exakt ett år sedan satt jag i en bastu, mild sagt frustrerad över livets jefligheter och där och då skedde ett skifte. Jisses, har det gått ett år sen den dagen?! Dagen då min numera kollega bad mig skicka in ett CV till henne som hon kunde ta vidare och jag blev helt paff. Det var då jag kom på att jag inte skrivit ett ärligt menat CV sedan 2001. Alla jobb jag sökte förra året blev så krystat, för jag kände mig så tvingad och samtidigt ledsen över det faktum att jag inte kunde förmå mig att gå all in med företaget. Det var tvärstopp inombords och fysiskt ohållbart där och då. Men så kom den där frågan: ”Va, söker du jobb Jill?”

Jag ansträngde mig och skrev direkt från hjärtat och där och då fanns bara total transparans över att bara vara mig själv precis så som jag är. Var det menat, så skulle det vara 100% ärlighet och inte försöka lova eller anpassa mig för att passa in i en mall. Ca 1 år senare så har jag precis gått upp i tjänst på samma arbetsplats och arbetar 80%. Så himla glad och ärligt menat tacksam! ❤️

Egenskap eller förfall?

Vissa dagar glömmer jag bort att jag varit så sjuk, att jag fått gå igenom ett helvete som det inte går att ana om man inte själv varit igenom. Det är också märkligt! Så frågan är om det är en egenskap väl värd att lyfta fram eller hjärnans förfall i glömskans lönngångar?

Visst handlar det om att gå vidare… varken jag eller någon annan vet vad som lurar bakom nästa hörn. Ändå gör livet att det är mycket svårt att leva i nuet, då vi alla har så mycket åtaganden och saker vi helt enkelt behöver göra för att bara leva och överleva. Så himla krasst!

Livet är stundtals skört och lite skavigt, samtidigt som det också är vackert!

Jag vill faktiskt inte glömma bort känslan av att håret, ögonbryn och fransar föll av och jag kände mig helt fel! Jag vill inte glömma illamåendet, yrseln och att känna mig utanpå mig själv! Jag vill inte glömma rädslan, tröttheten, oron, förtvivlan och sorgen! Jag vill inte glömma de eviga sjukresorna som tog mig ut på vägar jag aldrig åkt, fick mig att se områden och kvarter jag aldrig skulle åkt till och mötet med alla människor jag aldrig skulle mött om jag inte fått gå igenom… jag minns kvinnan i väntrummet på onkologen som berättade att hon haft cancer i över 20 år, hur hennes kropp brutits ner, men att hon de sista 10 åren hade fått en medicin som hon mådde så pass bra av att hon kunde jobba rätt så mycket och ha ett socialt liv. Hennes lungor var skadade och talet ansträngt, men hon hade gått in i en acceptans och var ändå någorlunda tillfreds och lugn. Min fina vän var med och hon blev tagen av hennes berättelser. Hon frågade mig om det brukade bli såna samtal. – Ibland sa jag. Det skulle visa sig att just jag hamnade in i så många samtal där jag blev berörd och ofta lite tagen. Jag vill inte glömma allt det där!

För minnena och känslan av, gör mig ödmjuk och rättar till mig i mitt inre.

K A O S

Hela min läkningsprocess och återhämtningsfas kom av sig ungefär samtidigt som jag sökt jobbet jag nu har. Jag fick släppa min egen hälsa också för ett år sedan. När kaoset började breda ut sig på sonens boende…

Jag fick inte tiden att bearbeta färdigt. Inte återhämta mig. Inte landa ner. Inte tid att tänka på mig själv eller min framtid med företag och den jag varit innan jag blev sjuk. Jag gjorde min 3:e stora operation i slutet av januari-25 med komplikationer så jag fick ha kateter då min urinblåsa kollapsade. Det tog musten ur mig. En av mina närmsta vänner fick icke bra besked med sin hälsa vilket gjorde mig helt förkrossad så jag knappt orkade ta in det. I samma veva blev jag ifrågasatt både i mitt privatliv, av att arbetsförmedlingen jagade mig, försäkringskassan halverade min ersättning och jag fick ut 1947 kr/månad! Facket och a-kassan höll på att sänka mig helt och ändå planerade jag och försökte mentalt förbereda mig på min sons flytt med allt vad det innebar.

Jag hade inte ens tid att förstå eller känna in att jag tappat mig själv fullständigt. Jag, Jill, fanns inte! Jag bara agerade som en robot. Jag stängde av så mycket jag förmådde av mina känslor och försökte hålla ihop och rodda i så många olika bitar att jag var helt väck. Jag förlorade mig själv för ett år sedan, mitt i det som skulle vara min läkning och förberedelse för att börja LEVA igen! Vårt liv förvandlades till en mardröm privat, men i början av juli förra året, mitt i all KAOS, så fick jag beskedet om att jag fått jobbet! Det blev smått absurda kontraster.

Jag önskar att jag sluppit allt vi fick försöka ta oss igenom och allt det vill jag glömma! Så kom igen Doris, steppa in! 😂 Mardrömmen för sonen och oss privat fortsatte och blev värre och värre. Samtidigt så började jag nytt jobb och fokus för att lära en massa nytt, bearbeta allt på hemmaplan och rycka ut ofta, vara i ständig jour 24/7 och efter ständig jour i 6 månader så gick ridån ner på det privata planet och vi tog beslut som vi varit fullständigt förkrossade för, men samtidigt visste var det enda rätta!

Ha tillit, viskade min röst inom

Så jag andades mig igenom. Jag grät tårarna jag behövde gråta. Jag var arg och satte mig på tvären, svor och betedde mig. I kärlekens namn AMEN! har skrivit nog om det.

Jag lät sorgen välla fram och tillslut klingar det värsta av. Vi la fokus på att få sonen att må bättre i sin själ och skapade upp en trygghet kring honom. Vi visade att han kunde känna sig trygg, lugn och bekräftade honom i hans upplevelser utan att sopa under mattan. Vi pratade och det var tusentals upprepningar i syftet att försöka förstå, att kapitulera och komma in i en acceptans att det inte blev som vi alla så mycket hade hoppats på. Livet ger en käftsmällar, men vi reser oss alltid och mitt i allt så kom känslan av att ha tillit till att livet, trots allt, ville oss väl i vår lilla familj. Den själsliga läkningen fick ta den tid det behövdes och ett halvår efter beslutet står vi stadigt ❤️

Inget jobb, inga yttre omständigheter eller påfrestningar – är värt vår själsfrid. Vi backar undan, parerar och tar ny sats för att lyfta igen!

Min ödmjukhet kommer över mig. Det är oavsett förutsättningar och omständigheter viktigt att påminna sig, att minnas av anledningar att behålla kärleken till livet, till varandra och känna livet precis så vackert som det också och oftast är.

Mitt mål är att bli den där tanten på bilden! Jag vill få leva och bli gammal med vitt hår som busigt flyger och spretar runt! Jag är för gammal för att dö ung, men för ung för att dö alla redan! Må jag leva ut i många år till!

Glöm inte bort att LEVA! / okänd

För att i alla fall i stunden ha fått överleva, så behöver jag få skriva att mycket av det som hänt i kaosets tecken saknar betydelse nu. Alla som bär ansvar över det som skedde kommer få möta det som de behöver möta. För så är livet.

Livet är skört, det är vackert, det är stormigt eller lugnt, det är ljust och mörkt, det är rörigt eller stundtals rutinmässigt och det är allt mitt emellan också, samtidigt.

Att vandra på jorden i stor förundran och ödmjukhet är mitt mål så länge jag andas. För att hålla fast vid den önskan, behöver jag minnas alla de stunder när jag var så sjuk att jag kände livet rinna iväg och ovissheten var påtaglig.

Respekten för allas egna val är viktig. Ditt liv är din egen resa. Mitt liv är mitt. Istället för att döma, förfasas över andras val eller beslut, så landa i respekten över just detta – vi behöver få välja själva utifrån vårt eget hjärtas röst. Välj att gå bredvid, välj att vara den som lyssnar och bara förvissar sig om att vi vandrar sida vid sida.

I tacksamhet över kvällens stillhet och lugn. Kram Jill