Jill Lagerqvist – JILA 4 goodlife

Jag tar mig tiden

Jag tar mig tiden för att jag känner att just nu behöver jag. Vem är jag om jag inte lyssnar på mig själv och mina tankar? Har jag, liksom många runt om mig, sprungit på för fort och försökt hjälpa till överallt? Kan det istället var så att i all iver och välmening blir det större risk att då stjälpa sig själv? Att mena väl, vara överallt och ingenstans, för allas bästa… utom sig själv då. ”Mig själv kan jag ta hand om sen, en annan gång”.

Så jag bestämde mig för att det är dags att ta mig tiden för en stunds reflektion. Vi får se hur länge stunden varar och hur väl jag tar vara på den.

Vad är mitt liv värt?

Ja egentligen, vad är allas våra liv värt? Om vi stannar upp och reflekterar en stund.

Vad gör jag? För vilkens skulle gör jag allt som får mig fullständigt dränerad? Har jag ens tänkt till på vilka mina egna vattenhål och reservoarer finns? Vart går jag för att fylla på med energi, livslust, glädje och var hittar jag balansen i allt som är?

Nä, vi får lägga handen på våra hjärtan och lugnt nicka instämmande att vi förmodligen gör det allt för sällan. Kanske typ aldrig.

Idag har bestämt mig för att försöka landa en stund och känna in. För något stökar i min hjärna och får mig att drömma intensiva drömmar och jag vaknar med hjärtklappning och tankar som snurrar så jag inte kan somna om. Kanske är tiden vi lever i precis nu, en så märklig och annorlunda tid att det här är något som bara ingår? Samtidigt så tror jag att det här med att leva i märkliga tider återkommer i varje sekel. Människor börjar vakna till ur en dvala av komfort och trygghet. Cirklar rubbas och underlaget börjar gunga. Ju mer det gungar desto mer vaknar vi till och till slut så bara måste vi stanna upp, känna och tänka, reda ut, sortera ut, lyfta blicken och se livet för vad det är. Sen är följdfrågorna mer eller mindre många eller flera.

Men om jag återgår till frågan om vad just mitt eget liv är värt, så är det i alla fall för mig viktig att ställa. För mig är mitt eget liv egentligen värt allt, precis allt, men någonstans längst min egen livsresa har jag nog gått lite vilse, tagit omvägar och istället ”bara levt på”. Det kanske också utan att ens känna, njuta och vara närvarande? Bara betat av och då är frågan för vem jag betar av och bara lever på, släcker bränder, tar konflikter och möter en massa trubbel och orosmoment som ”bara” sker runt om. Är det verkligen mitt ansvar? Borde jag istället bara lägga tillbaka i knät på den som skyfflade på mig och säga: ”Varsågod och ta hand om ditt eget”, för jag har nog av mitt. Men det där är också lättare sagt än gjort.

Så kanske är det så, att för att orka vara den mamman, frun, dottern, vännen, kollegan jag vill vara – så behöver jag titta på mitt liv och se var någonstans jag läcker som ett såll? Kan jag laga dessa läckor och kan jag faktiskt be andra ta sitt eget ansvar och kan jag ge mig själv insikterna för att förstå att jag inte ska alltid finnas till hands eftersom det gör att andra blir handlingsförlamade och inte självständiga? Jag gör helt enkelt folk björntjänster istället för att lite fint skjuta det ifrån mig och vänligt säga att det där klarar du själv, jag kan tyvärr inte hjälpa eller göra det här eller det där. Kanske är det lösningen? Att säga ja till sitt eget liv, men säga lagom mycket nej till andra för att inte fylla ut de viktiga tomrummen (tid för återhämtning). För min egen del har jag alltid stannat vid tanken och känslan av att direkt bli rastlös och få dåligt samvete om jag inte presterar eller vad jag nu ska kalla det… hur knäppt? Jätte! Att inte ens kunna lägga sig bekvämt i soffan och läsa en bok ens… jag har inte gjort det på över 20 år!

De där listorna

Nu ska jag ta mig en kopp te och en macka. Sätta mig och göra en struktur för den närmsta månaden. Se över kalendern och begrunda vad jag fyller mitt liv med och kanske ställa en del frågor om varför jag gjort si eller så. Det är svårt tycker jag. Men de senaste månadernas händelser får mig att känna en stark kraft till att faktiskt se till att fixa det nu.

Vad kan jag göra för mig själv för att leva mer medvetet? Vara mer nuad och njuta i stunderna? Vad kan jag göra för att fylla livet med mer innehåll av det som jag själv tycker om och mår bra av? I eftermiddag ska jag vara med på näst sista gången i Runvandringskursen jag är med i. Vår kursledare har nämnt att det kommer bli en ingående och kanske till och med jobbig process. Det kan låta konstigt, men jag tror det är precis det jag behöver. Möta det som behöver mötas i mitt eget liv.

Hur svårt kan det va? Det enda jag vet med säkerhet är att det är kärleken som är vägvisaren och det som betyder något i det liv jag lever. Utan den är jag fattig, utan den fattas det viktigaste. //Jill