Regnig söndag och tid att känna in och efter

Jill Lagerqvist – CA resan

Några dagar av total trötthet

Som att trampa i gyttja… eller försöka springa i lös sand… orka orka orka! En annan slags trötthet kom till mig. Förutom att jag är rätt sänkt fysiskt så känns det som att den mentala orken falnat lite.

Ögonen svider av trötthet. Svalget är torrt av muntorrheten och svamp i svalget gör livet obekvämt och får halsen att ömma mest hela tiden. Benen är tunga och kroppen trött. Jag har vibrationsljud i öronen och min tinnitus har ökat markant. Det ömmar i tänderna och ja… slemhinnorna är helt kassa och ger symptom som inte är trevliga.

Igår orkade jag inte ens gå ner till hamnen och fick ta bilen när de andra gick. Vi fick en mysig fika vid flaggspelet och en snackestund efteråt med goda vänner på deras altan med vacker utsikt. Ett försök att göra något socialt och känna in sommaren.

Nästan i mål nu… blir helt tårögd när jag tänker på den långa långa tiden jag gått igenom. Oj vad snabbt det gått! kanske vissa säger. Men jag känner inte så alls. Det känns som en evighet och så kämpigt mellan varven att jag nästan velat ge upp. Jo, det är faktiskt helt sant. Jag klagar sällan för det är liksom ingen mening när jag ändå måste. Jag har hållit mig uppe eftersom jag varit tvungen till det och alternativet att ge upp på riktigt inte skulle vara något jag valt om jag inte tvingades till det. Min envishet har sett till att jag fixat!

För sista gången

Låt det vara för sista gången för alltid och inte bara för denna omgången! (ber jag inom mig tyst, men med en urkraft från mitt hjärta) ❤️

• Imorgon ska jag ta prover och lägga om min Picc line för sista gången. Tänk att jag varje måndag i 4,5 månads tid varit på min vårdcentral och gjort detta!
• På tisdag ska jag åka till sjukhusets onkologiska mottagning tur & retur för sista gången! 16 resor totalt – 20 mil/gång = 320 mil och timmarna vill jag inte räkna. Dessa resor… och också alla fina möten och så för sista gången ska jag möta ”min” Lola som alltid säger ”Hej vännen” med värme i rösten 💕och tar sig tid att lyssna. Det är hennes jobb, men bemötandet i min sköra sits har gjort denna omtanke helt avgörande för att hålla mig uppe.
• För sista gången ska jag sedan möta veckan med de olika måenden som det innebär att ha giftet i mitt blod- och lymfomlopp. Hantera biverkningar, sova, dämpa illamående och yrsel, strömningarna i kroppen som gör mig rastlös, synen som är dimmig och hjärnan likaså.
• För sista gången ska Sebbans älskade farmor behöva köra hit och passa Sune, ta emot Sebban efter jobbet osv. Hon har varit en sådan viktig kugge och den som ställt upp allra mest och sett till att mina stressnivåer hållit sig i schack. Hur skulle jag klarat detta utan henne? ❤️🙏❤️

För första gången

• För första gången på lääänge ska jag sedan på tisdag kväll ta en låååång skön dusch och skrubba bort, sätta igång cirkulationen ordentligt och bara njuuuuta!!!! (när man har picc linen så måste man täcka in med plastpåse och gummiband som stasar armen och ömmar. Då det har varit snabba duschar i 4,5 månad).
• Jag kommer att kunna bada och basta igen! Inte för att jag badar i havet särskilt ofta och det har ju dessutom varit jättekallt ett tag. Men kanske köra till simhallen och bada och basta! Bara tanken gör mig glad 🙂 Jag tänker passa på innan jag ska opereras för sen lär det väl ta ett bra tag igen…
• Jag ska göra upp en helt annan slags hälsoplan för mig själv nu. Är så tacksam att jag använt min tid till att läsa på och förkovra mig mellan varven. Jag har verktygen klara eftersom jag redan arbetat med att coacha mina kunder och nu ska jag göra detta för mig själv. Förhoppningsvis kan jag inspirera andra att göra det samma så småningom om, men största fokusen på mig själv nu känner jag 🙂
• För första gången på länge kan jag ändå mitt i mitt mående känna förhoppningen om att det är nu det kommer vända. Eller snart i alla fall. Jag ska bara… ta mig igenom den allra sista behandlingsveckan. Give me hope and energy!

Avslutar veckan i tacksamhet

Sista tiden har varit tuff och jag förväntar mig ingen enkel och smidig sista vecka. Men känslan av att göra avslut på en av de största och värsta utmaningarna jag har fått genomgå är ändå att jag gör det i tacksamhet.

Jag får antagligen flåsa och kippa efter andan, stappla som en gammal tant mellan varven och allt jag lagt mig till med. Men snart!!!