Veckan när mycket föll på plats

Jill Lagerqvist – CA resan

Landningsdagen

Ett vintervackert landskap utanför dörren med solsken. Vackert så det nästan gör ont. Inomhus vid köksbordet sitter jag och känner så starkt att idag är en dag att landa ner i hur min vecka har varit. För det har varit en högst annorlunda vecka och den har berört mig på djupet med så mycket. Framförallt är tacksamhet ett ord som vill komma igenom ❤️

En ovanlig rehabvecka

5 dygn på Lydiagården utanför Höör har gjort mig väldigt gott. Tankarna nu går till hur jag ska göra för att hålla den goa känslan inom mig levande och görbar för just mig. Jag har skrivit en egen rehabplan med för mig viktiga punkter. Den ska jag sätta upp och ha med i tankarna.

Cancerdrabbade och en rehabvecka för oss som haft turen att komma med. Det låter starkt och kanske kändes det lite läskigt faktiskt att åka iväg själv, för att möta upp med enbart främmande nya människor. Men jag satte mig på tåget och hamnade bredvid en kvinna som var himla trevlig. Vi började prata direkt om allt möjligt och min nervositet släppte lite. Där var ju den Jill som jag känner så väl, hon som är öppen och bjuder in till samtal och trevliga stunder vart hon än kommer! När vi skiljdes åt vid Höörs tågstation sa hon: ”Tack Jill, för mycket trevligt sällskap! Ha en fin vecka! Vem vet, vi kanske ses igen i något sammanhang” 😊

En taxi hämtade upp mig och körde mig ut till Lydiagården. En godhjärtad och varm äldre man som gjorde så jag kände mig lugn och trygg. Det var med den känslan jag klev in där på Lydiagården och direkt kände av den välkomnande energin och den vänliga kvinnan som mötte mig visade mig till mitt rum och jag blev så där oförberett rörd så tårarna började pocka på. Kanske var det för att jag så intensivt längtat efter att få komma hit? För att min finaste vän Susanne varit där 2 gånger och talade så varmt om Lydiagården? Hon var så genuint glad och uppspelt för hon visste ju… ❤️

Sedan jag fick beskedet om att jag fått en återbudsplats har känslor och tankar snurrat massivt när jag gett mig tid att tänka. Det var 4:e gången jag sökte i oktober förra året och jag tänkte att det var kört för mig. Nu förstår jag att jag inte kunde ha åkt tidigare och att den här veckan var som menad för mig. Hade inte allt kring sonen hänt, så hade jag kanske varit redo lite tidigare. Men eftersom det varit så, så kändes detta som att det var menat och att det var som en kärleksgåva till mig❤️ jag blir rörd när jag skriver det här och jag inser att den här veckan jag fått vara med om är så mycket mera än jag med ord kan beskriva. Min skrivarlust försvann i takt med allt motstånd från olika håll förra året. Det var så många olika tuffa utmaningar som mötte mig efter min sista operation i slutet av januari förra året! Hur orkade jag det också? Jag gick sönder igen, på andra vis och det har varit så svårt! Men veckan har givit mig själv förståelse och någon slags försoning inom mig för mig själv.

Ett fullspäckat schema – som ett stort skånskt smörgåsbord

På söndagskvällen fick jag träffa alla de andra. Vi var 19 st som skulle tillbringa mycket tid ihop. Vi kikade nog nyfiket på varandra allihopa lite sådär i smyg. Vilka var de andra med alla möjliga olika dialekter? Jag kände i alla fall något slags lugn och att energierna där på Lydiagården var hjälpsamma för att landa ner i mig själv lite.

Denna första kväll fick vi snabbt presentera oss för varandra och sedan äta en god kvällsmat tillsammans. Vi fick fylla i ett formulär och den allra första frågan var:

• Vad behöver du fokusera på under veckan för att må så bra som möjligt framöver? (formulera en mening)

Mitt svar denna första kvällen blev: ”Fokus på mig själv, mitt mående och släppa kontrollen.”

Det här fick vi sedan följa upp på torsdagskvällen med en tydligare plan. Då kände jag att en del hade satt sig och jag fått insikter och förståelse för mig själv på ett väldigt fint och bra sätt. Som att hjärnan klarnat till och var helt inställd och precis visste och kunde trycka på ”rätt” knappar inombords för att ställa in skärpan bättre än någonsin!

Redan på söndagskvällen bestämde jag mig för att ha mer fokus än jag haft på länge på mig själv! Jag satte veckarklockan tio minuter tidigare för att jag skulle ha möjligheten att snooza på måndagsmorgonen! 😂 och det var så gött! Sen satte jag på go musik medans jag gjorde mig iordning för första dagen. Vet ni, jag dansade runt där inne på mitt rum och ställde mig framför spegeln, skrattade åt mig själv som var så tramsig och sen tog jag fram den underbara burken med väldoftande bodylotion och smörjde in mig. Jag njöt, jag var i stunden och jag kände mig högst levande! Så mötte jag första morgonen där på Lydiagården ❤️ Här och nu. Jag svarade denna dag med: ”Just nu är en lycklig stund” för det var verkligen så jag kände.

Kris och stressreaktioner

Vi fick möta en kurator som lotsade oss genom svåra bitar redan under måndagen. Det var en stundtals stark emotionell påverkan och vi fick också lyssna mer på varandras berättelser vilket grep tag i mig så starkt att jag fick ont i magen och tårarna rann. Men det var bra och det hjälpte mig förstå djupet i att våga släppa fram och ut det som inte bör bäras inom längre.

Vi gick igenom de olika faserna man hamnar in i vid ett cancerbesked.

• Chockfasen som oftast kommer ganska kraftigt, eller gör en helt nästan apatisk… Vi alla nickade och kände igen oss i de flesta punkterna. Den här fasen sitter oftast inte i så länge, kanske max ett dygn och vi ska inte lägga några värderingar i den. Vi vet inte på förhand hur vi kommer reagera och det finns inga rätt eller fel 🥹
• Reaktionsfasen är knepigare… där finns ingen tidsgräns och det kan komma som i skov i flera år fram och tillbaka beroende på vad som sker inom och utom. Det handlar om starka känslor och reaktioner som är svåra att hantera med tanke på vad man går igenom. I denna fas får många uppleva ångest, oro och rädsla vilket kan kännas naturligt och greppbart för andra närstående runt om också. Men även plötslig okontrollerbar ilska, irritation, sorg, nedstämdhet, existentiell smärta, hopp, förtvivlan mm och det sker i snabba pendlingar. Man försöker själv finna mening i kaoset. Psykologiska försvar som oftast är helt omedvetna sätts upp för att skydda sig mot för starka känslor och på något sätt bevaras handlingsförmågan mitt i allt som är. Men också förståelsen av att det är viktigt att våga släppa lite på sin självständighet och be om hjälp. Vi var alla överens om att vi mött det här från och till och att det fortsätter utmana oss. Denna kunskap om just den här fasen gav mig svar och större förståelse på varför jag haft så starka känslor av både ilska, sorg och irritation inombords. Kanske inte så konstigt med tanke på allt kring sonen, men jag har ändå inte känt igen mig själv och varit förtvivlad över att inte hitta det lugnet jag brukar vara i, som jag nog ändå känt är mitt finaste och bästa personlighetsdrag. Nu blev jag enormt ledsen över allt detta och samtidigt lättad över att det fanns någon slags förklaring. Sorgen är det som slår hårdast… Vår kloka kurator sa med bestämdhet i rösten att det var helt ok att det hoppar lite fram och tillbaka i faserna.
• Traumaterapier ”Allt du känner och upplever är normala reaktioner på onormala situationer.” Jag behöver inte gå igenom det här själv. Det finns hjälp! Jag har en fantastisk kurator som jag får fortsätta gå hos. Det ska bli fint att komma till henne snart igen!
• I bearbetningsfasen ställer man sig ofta frågor som: Varför jag? Har detta verkligen hänt mig? Här behövs verkligen hjälp från andra att försöka få ordning på sitt kaos, försöka förstå orsak och verkan, ta sig igenom skuld och skamkänslor och bli medveten om allt. Att lära sig att också leva med ovissheten i allt som pågår och hantera den där inneboende rädslan för att det ska komma tillbaka igen 🥹❤️
• Sen kommer man också till Nyorienteringsfasen där den ökade insikten och förmågan att se sina egna behov kommer till en. Du behöver möta ditt sk. ”nya jag”. Kanske man som jag har förändrats i det yttre och behöver bli vän med sin nya kropp. Lära mig att acceptera och älska mig så som jag är. Saker som varit viktiga innan, har tappat betydelse och mening. Det handlar om att finna balans i sin tillvaro och återgå in i sammanhang som fanns sedan innan och också nya sammanhang. Vardagslivet, det som lunkar på vare sig jag är delaktig eller inte. Världen har inte stannat upp bara för att jag tvingats göra det. Kan jag väcka min nyfikenhet och kika på nya möjligheter? Jag får nog ändå lov att säga att även om jag pendlar mycket mellan faserna, så har jag samtidigt haft någon slags inre styrka som skänkt mycket fint! Nytt jobb jag verkligen trivs med och uppskattar är ett exempel som jag själv blir väldigt ödmjukt tacksam för att jag mitt i allt kaos privat lyckats bibehålla! Bra där Jill! ❤️

Första kvällen däckade jag och sov ganska bra i den mjuka omslutande sängen… starka känslor.

Nästa dag

En varmhjärtad onkolog kom och pratade med oss om cancer, behandlingar, lite statistik mm. Intressant och bra information. Även om jag för min del kompletterat med vissa andra delar, så var hon kunnig och saklig vilket ingav stort förtroende. Vi pratade också om biverkningar som uppkommer vid de olika behandlingsformerna med operationer, cellgifter, strålning och efterbehandlingar både med hormonbehandlingar och immunterapier. En del biverkningar är ruggiga och några delgav ledsamma berättelser som tog hårt inom. Att vara 30 bast och komma in i en kemisk klimakteriefas är fan inget kul! För att sedan veta att efter de 5-10 åren man behöver äta dessa mediciner sedan ska möta det naturliga klimakteriet, en gång till…

Dagen efter fick vi en session av ”Fråga doktorn” där var och en av oss fick ställa minst en fråga vi kände att vi ville ha svar på. Alla frågorna var intressanta och vi lärde oss mer om sådant som vi inte ens tänkt på.

Dag 2 brast fördämningarna inom

Vi var alla tagna av våra nyfunna vänners berättelser under måndagen och tisdagen. Det satte sig djupt. Men dag 2 var också dagen vi alla fick vara med om något nästan lite magiskt! Det stod Kreativitet/föreläsning och Kreativ workshop i vårt program. Vi gick in i det stora rummet och det var så spännande! Vi hade en så liksom söt, godhjärtad ledare som höll i allt. Hon började med att läsa en dikt av Agneta Pleijel som var väldigt fin med mycket tänkvärda rader…

Sen bara brast det inom oss. Vi skojade hej vilt med sjukt låg humor, nästan morbid och bisarr och den spretade åt alla möjliga och omöjliga håll. Men det innehållet håller vi för oss själva. Vi myntade genast uttrycket ”Det som händer på Lydiagården, stannar på Lydiagården”. Det var en sådan befrielse i att låta skratten flöda och avlösa varandra. Vi var som en busig skolklass som inte alls ville göra som fröken sa och det var rätt högt i tak 😂 Vår ledare visade oss runt i rummet och berättade om vad vi kunde göra under workshopen och det väckte något inom oss alla. Vi botaniserade i lådor, askar, hyllor, bland penslar och färger… waow! Va kul!

För ett ögonblick tänkte jag att jag är ju inte så duktig på sånt här pyssel, men sen i nästa tanke så tänkte jag att skit samma! Vad spelar det för roll? Jag har längtat så efter just det här! Vi klippte, klistrade, stansade, stickade, målade, tejpade, kluddade och framför allt så pratade vi massor om allt annat än cancer! OCH skrattade! 😂🙏

Detta blev mina små alster och det var så roligt!

Fatigue – Energilöshet vid cancer

Det här kändes både som jag redan visste, men samtidigt så blev jag också såååå ledsen! För det här gav mig också mer förvissning i vad jag gått igenom och hur det påverkat mig. Starka, stabila jag… som varit så stundtals borta, men kämpat som en jefla galning för att få allt att funka och verka ok igen. För andras skull och också för att det kändes som att såja, nu var det över, nu är du frisk och ”som vanligt igen”. Vi var alla överens om att detta var en känsla vi alla var bekanta med. Hur vår omgivning efter särskilt cellgiftsbehandlingen verkade anse att nu ska allt va som vanligt. Skönt att slippa röra vid ämnet mera.

Själv har jag känt av både och. De närmsta har visat så stor förståelse som det är möjligt utan att själva har varit drabbade. Jag har absolut inte begärt att någon ska tycka synd om mig eller särbehandla mig. Kanske jag istället försökt ”piska på” mig själv att gå framåt, på gott och ont. Jag hade en hyfsat stabil grund att stå på när jag väl var inne i hela behandlingssnurren med cellgifter, provtagningar varje vecka med omläggningar och möta biverkningarna vecka efter vecka och sedan all smärta kring framförallt dubbel mastektomin. Men denna smärtan bröt ner det mesta med mig faktiskt.

Det värsta höll jag för mig själv givetvis. Alla dagar jag däckade från och till under dagen, totalt utslagen. Alla nätter det snurrade och gjorde ont. All värk i kroppen. Frustrationen över att inte orka gå de där älskade promenaderna utan att flåsa som en flodhäst och sedan däcka igen och igen… den inneboende ständiga oron, rädslan och de svåraste tabutankarna om att jag kanske skulle dö. Stressen över att jag kanske inte skulle hinna ställa iordning allt med sonen, att han skulle ha ett tryggt och säkert boende att landa i. Tankarna som snurrade så jag inte kunde sova. JAG KAN INTE DÖ ÄNNU!!!!! (den enorma stressen som nu lagts på igen över att det gick åt skogen med nya boendet och ska jag hinna fixa om igen så allt blir bra för min älskande son och insikten om att det är högst ovisst om/när det kan komma ett nytt boende).

Fatigue kan innehålla fysisk, mental och emotionella symptom. Antingen något av dem eller en blandning av alla. Fatigue kan kvarstå i många år efter avslutade behandlingar.

Hur påverkas man? Snabb och plötslig förlust av energi. Minnesproblem. Sämre koncentration. Yrsel. Sömnsvårigheter. Humörsvängningar som sker plötsligt från det ena till det andra utan att man kan kontrollera det. Stresskänslighet. Ljud och ljuskänslighet. Minskad sexuell lust. Minskad livslust. Mer känslosam/sensibel än vanligtvis.

Vad är orsaken till Fatigue? Inflammatoriska faktorer. Stark medicinering med cellgifter/strålning/immunterapi. Näringsbrister pga illamående eller biverkningar av medicinering. Stillasittande av olika anledningar med biverkningar mm. Smärtan. Stressen. Järnbrist.

Går det att lindra Fatigue? Första svaret är JA. Men det tar tid… Våra hjärnor har god läkningsförmåga, men arbetar långsamt i detta så tålamod med sig själv krävs. Under tiden behöver jag själv lära känna igen mina symptom och hur min kropp reagerar och vad som kan utlösa dessa snabba växlingar i olika symptom. Vi fick bra tips och rådgivning om vad vi själva kunde göra för att hantera.

Hjärnvila och så den viktiga informationen till sin omgivning. Men här kände jag att denna bit är svår och jag hamnar direkt i känslan av att det känns som att jag kommer med dåliga ursäkter och blir låg bara av tanken på att berätta för någon om känslorna inom…

Den fysiska aktiviteten är väldigt viktig. Vem drar med mig och ”tvingar” iväg mig? Det jobbiga här blir att det är mitt eget ansvar… men också ge sig balansen mellan vila och aktivitet. Lära mig att hushålla med mina resurser, vilket innebär att lära mig sätta gränser i att vara i olika görande mer än jag ska va. Så jag behöver minska kraven på mig själv och begränsa alla intryck utifrån.

Jag har ett arbete att göra nu på min fritid med att kartlägga olika områden som behöver ses över för min egen skull. Vi fick väldigt bra vägledning i hur vi kommer igång med det som jag ska ta fasta på.

Närstående och andra i ens omgivning: Fatigue är ett besvärligt symptom att leva med. Det är också aningens besvärligt att vara närstående, men viss information och vetskap är väldigt hjälpsamt åt båda håll. För relationer kan bli ansträngda och även konflikter kan såklart uppstå i dels för den drabbade med ibland snabba humörsvängningar som inte alltid kan kontrolleras eller behärskas och å andra sidan för omgivningen en viktighet i att förstå att det är en svår grej att tappa just denna kontrollen och kanske till och med visa förståelse och hänsyn mitt i allt. Knasigt och lite komplext förståss!

Ändå får vi med oss att ta in själva och förmedla vidare till vår omgivning: Visa omsorg om energilösheten. Den är ofta svårare än man kan förstå, men den kan lindras av omtanken från omgivningen.

Mediyoga, individuellt anpassad yoga, qigong och mindfullness

Vi omsluts av sköna stunder med allt ovan. Vi får utmanas emellanåt. Vi får backa och respektera oss själva. Vi får möta på motståndet i våra kroppar, släppa de mentala spärrarna, visa kärlek och omtanke till både vår fysiska och psykiska kropp ❤️

Min fina vän Susanne har berättat för mig om den stora vackra ametisten som pulserar ut sin energi. Jag går fram och får med mig ett par andra deltagare. Jag lägger mina händer på stenen och känner… bara öppnar upp och känner in. Hela veckan håller jag mig nära och ligger bredvid denna sten under yogan.

Vi får också prova på Sinnesvandring i skogen och pulsa runt i snön. Vi får prova rörelsedans och vi dansar och rör oss i hela 45 minuter. Alla orkar inte, men vi som är med låter oss fyllas upp av musiken och rör oss utan tanke på hur vi ser ut eller vad vi gör. Vi bara är och det är härligt och en smula utmanande. Men samtidigt så härligt!

Känslor och mindfullness

Vikten av att finna min egen balans blir påtaglig och visar mig att jag rusat iväg för att hinna göra allt jag ”måste”. Värdet i att balansera ”vara” och ”göra” för att må så bra som möjligt framöver.

Motivationsbalans. Vi pratar om det utforskande prestationssystemet vi har. Hur vi kan jaga efter belöningar för att få tillgång till Dopaminkickarna. Hur intresse, nyfikenhet och entusiasm kan trigga oss och att det inte är fel alls, men i mer lagom doser och i balans. HOT-systemet som står för beskyddande/försvar där rädslor, ilska, oro och andrenalinpåslagen kan bli stora och utlösa för stora mängder Kortisol vilket inte är bra i för stora mängder. Trygghetssystemet som innehåller det lugnande/återhämtningen där tryggheten, lugnet, självmedkänslan får plats och gör så att vårt eget Oxytocin frigörs och gör gott för oss.

Allt hänger ihop och finns där. Att finna motivationsbalansen är något att försöka sträva efter för ett bättre mående. Vikten i att i allt detta finna sin egen balans med att vara i görandet och varandet. Det handlar om att gå inåt och hämta hem mig själv. Stanna upp, lyssna inåt, uppmärksamma min kropps signaler till mig själv. Jag vet ju allt det där… men gör jag så emot mig själv? Svaren blir att jag inte har orkat tillåta mig att ha fokus på mig själv utan ”släkt bränder” länge igen och igen…. här har jag halkat in i gamla beteende mönster av olika anledningar. Så kontentan blir att jag behöver hitta avledande manöverstrategier för mig själv för att försöka behärska mig när alla känslor börjar rusa inom. Svårt! men det ska gå och att genomföra är utmaningen nu.

Maten och fikapauserna avlöser och håller oss mätta och påfyllda

Vi äter så gott. Delvis vegetariskt, men också fisk och kyckling. Vällagad näringstät mat. Vi har fri tillgång till frukt, knäcke, fil/yoghurt, te och kaffe. Till och med ett kylskåp med något att äta för den som villhöver käka på natten…

Egentiden och gemenskapen

Vi får lite tid för egen reflektion och vila. Det finns inga krav på att vi måste vara med på allt. En dag däckar jag efter lunchen och missar stavgången utomhus i det vackra vinterlandskapet. Jag tar mig inte upp. Sover som en stock och får en flashback om att det var så det var. Men det var ett bra tag sedan jag fick en sådan dipp. Ändå så tänkte jag att den skulle komma och att det var helt ok. Det finns ingen mening i att lägga någon slags värdering eller skuld i att inte orka allt.

Ett par kvällar sitter vi tillsammans i biblioteket och en av deltagarna är så duktig på att spela gitarr, piano och sjunga! Hon spelar och sjunger för oss. Det är hennes stora passion och i detta har hon fått en del restriktioner och fått jobba med tankar och känslor om att förlora just detta… svårt och känslosamt. Hon sjöng från hjärtat och berörde oss alla in alla våra vrår ❤️❤️❤️

I en av salarna vi deltar i olika föreläsningar sitter denna tavla och påminner oss. Vi behöver börja våga tro. Tro på vår egen förmåga och våga se framåt igen.

Jag föreslår att vi tillsammans ska skapa en fb-grupp och alla tycker det är en bra idé! Jag skriver in i beskrivningen: ”Varje dag ovan jord är en bra dag” och vi kan skratta åt det mitt i allt. Vissa lever med spridd kronisk cancer. Ingen av oss vet vad som väntar runt nästa krök.

Ändå är mina tankar/känslor att jag är FRISK! Jag har gått igenom 3 operationer, cellgifter i 5 månader och sedan immunterapi i 1 år som en efterbehandling med diverse biverkningar jag lärde mig att hantera efterhand även om de var påfrestande. Jag avslutade all medicinering sista november 2025. Jag är i återhämtningsfas. Jag har fått förmånen/privilegiet att få komma på cancerrehab! Jag har en familj som älskar mig. Jag har ett tryggt och varmt hem. Jag är inte ensam! Jag har dessutom fått ett jätteroligt nytt jobb mitt i allt detta som jag verkligen uppskattar! Wow! Mitt liv har innehåll och mening. Jag är med i sammanhang! Det är precis här jag ska vara mestadels i mina tankar.

Det som under veckan drabbade mig mest är att jag fick syn på den enorma sorgen jag bär på. Det är en blandning med rätt många både gamla och nyare ingredienser. Trauman och jobbiga händelser som mynnat ut i denna stora sorg. Det blir klart för mig att det är ett sorgearbete jag behöver få låta mig göra just nu. Olika delar, men jag är ändå tacksam över att jag denna veckan fick möta känslan av den stora inneboende sorgen.

Jag har gjort min egen rehabplan klar nu. Den känns rätt för mig. Jag är tacksam över den och veckan på Lydiagården blev en ”gamechanger” för mig personligen.

Sista dagen gör vi tillsammans en mindfullnesövning och genast i denna slags meditation spelas ett scenario upp för mig som jag sedan går in i krearummet och målar! För vi fick tid för en kort egen reflektion och jag nästan sprang dit för jag ville försöka måla min inre film. Det ser ut som en barnteckning, men vad gör väl det? det är en metafor för vår vecka och ett gemensamt budskap till oss alla – Lydiagårdens gladaste gäng v.7 2026 ❤️

Ett långt inlägg börjar se sitt slut

Att jag delar ett axplock av denna underbara vecka är för att jag tror det är viktigt. Vi pratar alldeles för lite om saker som berör så många av oss. Alla har någon i sin närhet som fått cancer och gått igenom mycket som är svårt att berätta om och förklara. De flesta är tysta för att de helt enkelt inte orkar och inte heller vill belasta med sitt eget. Eller annan anledning som är helt ok.

Jag delar för att jag vet att många tidigare uppskattat och sett ett värde i det jag skriver om. Ändå vill jag än en gång poängtera att detta är min personliga upplevelse och berättelse. Det finns lika många berättelser som det finns människor som fått gå igenom liknande som mig. En massa egna berättelser som berör på djupet.

”Idag har jag gått över isarna. Hög himmel, tveksamma löften och sol. Jag tänkte mognaden kommer sent men den kommer. Nu packar jag upp böckerna i lårarna, bryter upp, väntar mig inte just ro. Men dyrbar är tiden, dyrbar och ägnad för kärlek. Mitt hjärta är starkt, det slår som en näve i bröstet. En dag flyger det fritt och rakt in i den isblåa himelen. Inget vet vi. Inget kan vi som människor veta om det som var eller det som väntar. Men om glädjen en gång hinner fram då är den väntad, vi är beredda. Jag bor i musiken en ton, den stiger och faller. Envis som solen och envis som jorden lever den i mitt hjärta och vägrar låta sig tystas.” / Av Agneta Pleijel

Från djupet av mitt hjärta TACK! Tack till mina människor runt om som gjorde det möjligt att åka iväg – där allt löste sig med sonen, Sune och jobbet! Tack till Cancerrehabfonden som gav mig möjligheten och TACK till alla som skänkt gåvorna som gjort det möjligt rent ekonomiskt.

Allra mest TACK till alla fina nyfunna vänner under veckan och personalen som gjorde detta till ett minne för livet att bära med i tacksamhet och nytt hopp om en ljus framtid!

Livet är vackert mitt i allt det sköra och ömtåliga! / Jill ❤️