Jag tar inget för givet

Jill Lagerqvist

Inget är som innan under ytan

Det syns inte för andra längre. Det som syns finns inte, eller knappt inte i alla fall. Livet går vidare. Det inre speglar inte längre mitt yttre. Jag vill inte vara i någon annans fokus än mitt eget. Det behövs inte och jag har dragit mig tillbaka så som jag själv känt vara bra för mig. Det har aldrig varit viktigt för mig att synas eller stå i centrum. Jag har levt mitt liv till större delen i bakgrunden och det har varit min roll. Att jag hamnade lite mer i offentligheten och även skrev om min sjukdomstid med cancer var en viktig process, men handlade aldrig om att jag själv ville synas för att försöka va någon jag inte är. Det blev en grej jag gjorde i egenskaper av så många olika delar. Jag fick otroligt mycket fint till mig och så många som ärligt tackade mig för att jag vågade berätta och att det hjälpte flera förstå och hantera med deras egna erfarenheter vare sig det handlade om att själv gå igenom, vara nära anhörig, vän, kollega eller annat. Jag skrev för att det är mitt sätt att hantera, men jag kunde lika gärna bara skrivit för mig själv. Men jag vet att det gjorde skillnad för andra och det var motivatorn att fortsätta berätta. Det kändes aldrig som något krav på mig, absolut inte, men jag blev färdig och behövde dra mig tillbaka igen. Så mycket har hänt som får stanna i min egen privata berättelse bara för mig att veta och hantera.

Jag mötte nyligen en person som ärligt sa att hon inte läst så mycket vad jag skrivit för att hon inte ville ta in det, samtidigt som hon sa att om hon själv skulle drabbas så visste hon vart hon kunde läsa och få stöd någonstans genom min blogg. Sådan full respekt för detta ärliga samtal ❤️

Ett vemod har kommit över mig och jag låter det komma och så känner jag in en stund vad det betyder. Att sopa känslor och tankar som poppar under mattan är inget jag gör längre. Jag har tidigare flytt och irrat vidare, sett till att vara upptagen och hängiven åt allt och alla. För att slippa känna. Men nu är allting annorlunda. Konstigt vore det väl annars?! Då hade jag ju inte lärt mig ett skvatt efter allt…

Men ibland glömmer jag bort det som varit! Inte för att jag haft någon ambition av att fastna i elände precis. När jag faller i glömska så kommer påminnelserna lite försiktigt i min väg och så också nu. Men samtidigt så bär jag med mig och vill leva resten av mitt liv i en vacker ödmjukhet till mig själv, till min älskade familj med nära och kära. För att det är det som är viktigt. Jag ser igenom sådant som inte känns äkta. Ytlighet är ett val att välja bort. Det passar inte mig. Äkta, ärligt menat och helt öppet är mina val som betyder något. Jag har levt för länge för att spela spelet och verka va nåt jag inte är eller att jag inte bryr mig eller att jag bryr mig.

Vägskäl, stoppsignaler och gå vidare

Idag slog tvärbromsen plötsligt till och jag bara stängde ner det jag höll på med. Numera vet jag att det är ett tecken på att jag behöver stanna och begrunda. Så där är jag nu.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte kommer tillåta mig att gå tillbaka i gamla vanor, i gamla mönster och tappa min fria vilja och behov av att få flyga fritt. Livet är för kort och går för snabbt över för att känna att jag inte kan skapa space för mitt eget liv.

Det som kom till mig idag får jag lov att jobba med. Räkna till tio och förstå att vi alla är på våra egna ”plattformar” och har egna livsvägar. Gränssättningar är verkligen en viktig del av det egna privata sättet att leva sitt liv, var något som kom fram väldigt tydligt idag. Så det behöver jag känna in. De stora frågorna om vad livet egentligen har för mening, får jag i vanlig ordning koka ner till ett nytt recept som blir smakrikt för mig. Det jag vet är att jag aldrig kommer vara måttfull, försiktig, ge för lite, vara small minded eller så. Det är inget för mig. Hellre lite bullrig, klurig, för mycket, rinna över och bredda livet! (på mitt eget sätt bara för att jag samtidigt är för snäll för mitt eget bästa!).

Högt och lågt i en galen blandning

Min helg… Fredagen blev festlig värre och vi hängde med i ett härligt festligt flow som bara hände oss! Lördagen blev vätskeersättning, alvedon, lång skogspromenad och extra vila. Den blev en engelsk kriminalserie, lite jobbigt som hände med telefonsamtal och kontakt fram till småtimmarna och det blev en hämtning av vänners son vid tågstationen mitt i natten då bussen slutat gå… Söndagen blev tid för nära vän med viktiga bitar att hantera och småfix, laga mat och matlådor, förbereda inför ny jobbvecka och så plötsligt var det måndag igen!

Men helgens innehåll får mig att stanna upp och verkligen känna djupt.

I nästan hela mitt liv upp i vuxen ålder har jag kontrollerat mig själv, stängt av mina känslor efter bästa förmåga för att dämpa kärleken som vällt upp inombords. Jag vet att det knappt är möjligt, men jag har tappert försökt och hade länge ett mantra för mig själv där jag sa att det var bättre att bara känna lite, så jag inte blev så besviken när jag blev lämnade ensam igen… i familj, i vänskaper, i ungdomsförälskelser som kom och gick (såklart, jag ville/vågade ju aldrig fullt ut och släppte inte in någon…). Jag blev hon som stod vid sidan om, iakttog, var den roliga polaren, hon man kom till med diverse bekymmer och som gav råd utan egen erfarenhet inom förälskelse/förhållande, och gav råden som baserades på logik och förnuftigheter av omtänksamhet på mitt vis…

Så himla onödigt och slösigt och förmodligen skulle många säga att det var fegt. Ja kanske, eller bara en självbevarelsedrift baserat på upplevelser och trauman? Vem kan säga hur någon annan ska vara, göra eller agera när de inte klampat runt i ens skor.

Aldrig mera!

Det jag vet med all säkerhet är att tanken för mig med att leva ett äkta liv aldrig mera ska baseras på att hålla tillbaka mig själv eller mina känslor! Det kommer göra skitont i vilket fall om i fall att det värsta händer!

Därför faller vissa delar ur mitt tidigare liv bort mer och mer. Det är ingen enkelriktad väg. Allt bygger på balans. Jag har slutat be om ursäkt tror jag det innebär?

Jag kommer alltid vara Jill som ger mer än hon tar emot eller får tillbaka. Det tillhör min grundinställning och jag behöver inget bekräftelsekvitto på saker och ting. Men för den sakens skull kommer det inte mera att innebära att någon kan ta mig för givet, för jag tar inte något eller någon för given själv. Det kan vi aldrig göra om vi vill ha jämnvikt i våra relationer till varandra.

Jag vill vara den som ger något värdefullt till andra. Personen som ger en skön känsla och får andra att må bra. Jag vill vara den man blir glad av att möta och få någon att le både inombords och emot mig och andra de sedan möter.

Efter allt som hänt med min sjukdom som sedan byttes över i galenheterna kring vad som hände med min son, så kändes det som att jag inte skulle resa mig och bli en stark och glad Jill igen. Jag blev rädd att jag tappat mig själv och inte skulle hitta tillbaka till min inre kärna av genuin, ärligt menad omtanke och omsorg för alla i min omgivning. Rädslan för att tappa greppet, ge upp och vända mig om för att inte synas, inte delta för att inte behöva mötas… Kanske allra mest blev jag rädd för att jag tappade tron på mig själv för att jag kände mig så dödsdömd och sedan utdömd?

Alla har sitt bagage, sina hemligheter de vill hålla för sig själv, sina dimridåer att lägga ut och brottas med bakom.

Det finns en önskan inom mig

En längre tid har det funnits en önskan inom mig att skriva vackra, sinnliga och innerliga texter. Att uttrycka mig om livets sköra vackerhet och beröra på djupet. Men det är svårt och jag faller alltid igenom i att låta orden flöda fritt och mest komma ut så som det blir när jag bara skriver rakt fram… så kanske inte så vackert.

Kanske hör denna längtan ihop med att jag önskar mer av sådant i livet vi lever? Att människor ska vakna upp ur sin instängda trångsynthet? Att vi alla ska värna om Moder jord, sluta fred mellan länder och människor, sluta slå och sparka på andra och istället sträcka ut händerna emot varandra och be om förlåtelse och försoning. Att vi alla börjar hjälpas åt och låter hemska händelser vara historia och skapa något vackrare.

Att vår värld med alla invånare slutar vara egobaserade och istället öppnade upp sina hjärtan fullt ut. För frågorna blir så svåra när det rasar krig i världen, när barn far illa genom både sexuella övergrepp och våld som vuxna människor ser bort ifrån, våld och övergrepp på andra behöver få ett slut nu, inte sen! Varför kan det inte vara görbart?

Vi behöver gå inåt i oss själva och fråga oss vad som är viktigt på riktigt. Vi behöver vackerheten, den skira sköra kärleken till livet självt och se på varandra med ömhet och förståelse, vara tillåtande och bjuda in till att våra olikheter tillför och berikar istället för tvärtom!

Det blir inte vackrare än såhär. Tiden har rusat iväg. Jag är färdig för nu.

Tack & kram! /Jill ❤️

jag