Blir vi någonsin färdiga?

Jill Lagerqvist – livsresan fortsätter framåt

Nästa steg

Jag lät känslor komma fram och öppnade upp i tankarna idag av flera anledningar. I bilen på väg till jobbet susade det i öronen, jag kände pulsen vibrera som tryckvågor ut ur mig. Så mindes jag vad jag använde mig av igår kväll och la varsamt min högra hand över hjärtat och tog 5 djupa andetag och sen några extra fram till rondellen.

I bilen till jobbet hinner jag tänka i 33-35 minuter och ibland längre om jag hamnar bakom en traktor 🙂 Idag kände jag verkligen hur pulsen lugnade sig, hur jag lugnade mig och nervsystemet fick en lägre skönare frekvens och må-bra-hormonen spred sig ut i varenda vrå av mig.

Så började jag tala till mig själv och lyssnade noga på vad jag sa. Jag frågade mig själv vad som låg mig närmast hjärtat och som jag behövde börja sortera i. Första tanken brukar vara rätt väg. Terapeuten teraputade sig själv, noga, varsamt och kärleksfullt. Liksom lotsade framåt mot mening. Mina tankar flödade fritt och jag kände en särskild slags känsla av tacksamhet för att jag har varit nyfiken och försett mig själv med viktiga bitar i självledarskap och personlig utveckling. Jag löste upp en viktig knut och fick syn på det jag behövde. Som alltid när jag resonerar med mig själv, så handlar det verkligen om att ta ansvar över mig själv och inte lägga något utanför mig själv, men också med en fin bestämdhet göra en mental återlämning av det som inte är mitt att bära. Att sätta gränserna inom mig och öva vidare på självrespekten som jag för länge sedan vet att jag har svårt att uppbringa.

När en knut löser upp sig så infinner sig en skön känsla, men också medvetenheten om att det kan finnas fler. Vila, andas och landa en stund.

Målsättning är bra, men jag tycker det är bra att tänka att målet är mer en riktning och att det inte ska ses som något slags ”slutmål”. För min uppfattning är att slutmålet är slutet på ens livsresa. Livet vi lever fram tills dess är det som gör livet och den egna livsresan så spännande och fin som vi själva förmår oss till och att det är livsvägen som är det viktiga att delta i. Vi utvecklas ständigt och vi blir inte färdiga, men det är inte samma sak som att jag inte kan vara förnöjd under tiden jag lever och upptäcker nytt runt nästa krök. För flera år sedan läste jag en bok om ”Bliss och förmågan att förundras” vilket blev en slags aha-upplevelse för mig. Jag bär det med mig, men ändå… så behöver jag med jämna mellanrum påminna mig om att förundras och tillåta mig att njuta, tillåta mig att känna att glädjen finns för mig också om jag bara vågar bjuda in den.

Maxa livet

Det är så jag känner just nu. Från att mitt liv tog en ofrivillig paus där jag fick möta mycket som påverkat mig på djupet på ett sätt jag försökt skriva om och där allt stannade av – till att livet känns som en megastor ketchupeffekt som liksom bara växer och växer med innehåll, så jag nästan tappar bort mig själv… så är känslan av att jag nu ska börja pumpbromsa försiktigt för att sakta ner. Inte stanna av, men sakta ner för att hinna ikapp mig själv. Samtidigt brottas jag med mitt dåliga samvete av att inte finnas där, inte räcka till, inte delta så som jag vill. Tiden tickar… så jag samlar ihop mig.

Det pågår en del i mina kulisser i vanlig ordning, parallellt med annat som är fullt synligt. Inom mig finns ett annat lugn och jag vet att det beror på att jag är på väg att balansera upp mig igen efter år av obalanser.

Om en av mina drömmar nu i så många år har varit att bli en klok äldre kvinna, en klok gumma med pillemarisk blick och en hårknut uppe på huvudet och silvriga lockar som ramar in mitt rynkiga ansikte… så behöver jag genast ta mitt ansvar över mig själv och leda mig dit jag vill.

I CHOOSE ME

I bilen när jag samlat mina tankar så började denna låten spela… ok, it´s a sign!

Jag väljer mig! Namaste ❤️ Jill