JILA 4 goodlife – Jill Lagerqvist

Ögonblicken kan skifta

Idag föll mina tankar på hur jag och andra egentligen ser på oss själva? Är du snäll när du tittar och tänker på dig själv? Eller är du dömande och förebrående?

Tycker du att du kunde se lite bättre ut för andra när de tittar på dig och att du borde leverera ett lite bättre ”jag” för andra att möta?

Eller är du helt tillfreds med dig själv i både ditt yttre och inre? Alltså, vågar du möta dig själv och andra precis som du är, i alla stunder i livet utan att hela tiden tänka på och vara medveten i hur andra uppfattar dig?

Knepiga frågor eller hur? Men ibland är det bra att tänka till medvetet kring det här. Rätt ofta tror jag då att vi kan komma på att vi tänker alldeles för ofta på det här, rätt omedvetet, men som påverkar oss själva mycket.

Det är säkert också så att vi i vissa miljöer känner oss mer självsäkra än i andra… Vad beror det på? Att vi sonderat och värderat terrängen och gjort en bedömning som vi sedan baserar på hur vi känner oss och hur vi bemöter? Gör vi någon slags halvt omedveten egen ”rankning” på andra runtomkring oss baserat på dels det yttre vi möter, dels deras roll i samhället kontra vår egen status? Innan vi tar oss an omgivningen vi befinner oss i för tillfället?

Frågan är om det ändå inte hade varit skönast att alltid känna en grundtrygghet i att oavsett omgivningen, personer som vi möter, så känner jag en skön trygghet i att ”bara” vara jag rätt upp och ner som jag är? Vi kanske tror vi är bekväma och alltid är oss själva, men handen på hjärtat så ställ frågan om det är en ärlig sanning?

Det här är något jag själv får påminna mig om, att ha grundinställningen – Lycklig och helt tillfreds med mig själv precis så som jag är i stunden. Amen!

Det handlar inte om en oärlighet

Jag anser inte att det handlar om att inte vara ärlig eller att vi har dolda agendor i det här. I grund och botten är det, enligt mitt sätt att se på det, en mix mellan lite olika saker. En viss osäkerhet i sig själv, ett visst mått med gamla automattankar på hur man bör vara/föra sig/bete sig emot andra och sedan den där kluriga saken som vi inte alltid är medvetna om… personkemin, energiflödet mellan olika personer, känslan av, intuitionen och den är så avgörande.

Så alltså är det kanske mer viktigt än vi förstår och tror i hur vi bemöter andra? Vad vi själva sänder ut och hur vi vill att andra ska känna när de möter mig. Kanske är det mer avgörande än vad vi förstår?

Människor kan ha en enorm utstrålning och karisma mer eller mindre omedvetet. Vad handlar det om? Är det nödvändigt att ha största självförtroendet och sträcka på sig för att andra ska se pondusen/styrkan? Eller handlar det om annat? Handlar det om självkänslan/grunden snarare än självförtroendet i situationen?

Det här är säkert olika åsikter om. Min uppfattning är att pondus inte är det samma som att ha en stark utstrålning/karisma. Inställningen du själv har avgör i hur omgivningen uppfattar dig. Byggs den på självförtroende eller självkänslan?

Låt mig berätta en historia ur mitt eget liv. ”En stressad, ung kvinna, allt annat än tillfreds med mig själv, bråkandes med garderoben på morgonen med VAD för kläder som kan passa till en kurs för kvinnor – ”Våga växa i en föränderlig tid. En kurs för kvinnor i ledande positioner” som min chef anmält mig till trots att jag bara ibland hoppade in när hon var iväg på möten. En mackarbetande ung kvinna, som alltid hade jobbuniform på sig och nästan aldrig behövde klä sig i annat än myskläder eller partykläder till helgens fester… som inte ens ägde ett par vanliga jeans då, som vägde 10 kg mer än normen och med extremt lågt självförtroende gällande kroppens (o)former. Den där kvinnan vad 28 år och visste eller rättare sagt antog att där skulle va en massa andra, säkert genomtuffa och starka, kvinnor i chefspositioner på kursen. Åhhhh varför skulle jag gå den där dumma kursen?

Jag sladdade in på parkeringen 1 min innan start, sen pga att jag inte kunde välja kläder! Sen gick jag vilse och knackade försiktigt på dörren där alla andra redan gått in… säkert väl förberedda och självsäkra… medans jag var helt vilse i pannkakan. Efter knackningen öppnade jag dörren, steg in och säger: Hej, ursäkta att jag är sen, men jag gick helt vilse. Men nu är jag också här!” och så log jag och satte mig mitt i den u-formade bordsplaceringen på den enda lediga stolen.

Kursen var helt underbar! De andra log vänligt och var hur snälla som helst. Men nu till det jag vill säga. Jag kom in i rummet med ett ganska lågt självförtroende och jag hade på förhand bestämt och dömt den omgivning jag skulle möta, men jag kunde inget annat än att vara mig själv (självkänslan), för det var det enda jag kände mig trygg med ändå, trots allt. För det brukar ju ordna sig och samtidigt så skulle jag ju va tvungen att slinka in där. Så jag pustade ut.

Det jag sedan fick höra om mig själv gjorde mig ganska paff, förvånad och har fått mig att tänka på många gånger genom åren. Det är ju ett tag sedan jag var 28… 😉 Vad sa de andra?

”När du kom invirvlande genom dörren Jill, så bara strålade det om dig. Jag tänkte att wow vilken härlig karisma hon har! Jag tyckte om dig jättemycket från första stunden och jag är glad att jag hade rätt känsla om dig. Jag tycker du är en fantastisk ung kvinna.”

”Du har en särskild aura omkring dig Jill. Svårt att beskriva, men du berörde direkt när du kom in genom dörren den dagen, då när du kom lite försent. Vilken entré tänkte jag!”

”Hela ditt ansikte sprack upp i finaste leendet när du kom in och ursäktade dig och din vilsenhet. Jag tyckte du var modig som vågade komma in, fast du var sen och inte smög längst väggen.”

Allt det här sammantaget gjorde mig faktiskt helt paff, väldigt berörd och jag var tagen av att jag uppfattats så. Där och då kunde jag inte ta in det. Jag kunde inte riktigt förstå allt det där för jag hade nog inte tänkt till så mycket kring det. Med tiden och en massa år som lagts till mina 28 så kan jag idag känna en så stor ödmjukhet inför deras vänlighet. Alltså, jag var rörd där och då också, men hade svårt att ta till mig det fullt ut och förstod nog inte hela innebörden av det som sas. Det var mycket på just den kursen , som sas, som jag ofta refererar till och som jag fortfarande använder mig av i mitt eget liv, i mina möten med andra och nu även med mig själv. Men ni ska veta att jag övar medvetet på det här väldigt ofta. Att inkludera mig själv och våga vara modig, vara äkta och vara mig själv.

Slutsummeringen för egen del är att om jag har en grundtrygghet i att vara äkta, vara mig själv och möta omvärlden med ett leende, med en varm blick och bara vara jag – då ordnar sig resten! Eller – har jag en god självkänsla över min egen person, är trygg med vem jag är och vad jag står för så ordnar sig resten! ❤ Det gör ingenting att jag ibland känner mig lite vilsen, har lite dåligt självförtroende i en viss situation för om jag bara har tilliten till mig själv så ordnar det sig! ❤

Var snäll emot dig själv – alltid!

Genom att vara snäll emot dig själv kan du möta din omgivning med ödmjukhet, värme, omtanke och kanske spelar det ingen särskild roll med allt det andra? Kanske är det viktigaste att du är trygg med att vara dig själv ❤

Önskar dig en fin tisdag! Kram Jill