JILA 4 goodlife – Jill Lagerqvist

Friska vindar

”Vi går ner till havet direkt” sa jag till min son idag vid vår dagliga promenad med hunden Sune. Han nickade och drog igen jackan lite mera. Friska vindar mötte oss vid backkrönet i ”Ormahålan” och vi stannar alltid till där en liten stund för att se ut över havet där uppifrån. Det är magiskt enligt oss. Idag såg vi hur vågorna yrde och havet liksom brusade i öronen ju närmre vi kom.

Vi gick i egna tankar en stund och Sune struttade glad i hågen omkring och undersökte intressanta små grässtrån och grenar längs med vägen. Gött att va hund, slank det genom mitt huvud. Jag har saker att fundera på och det gör jag alltid bäst när jag är ute och går. Ner till havet där vindarna ofta blåser friskt och sedan tillbaka in i vår lilla skog som jag älskar så att gå i. Där kommer de bästa idéerna efter att jag ”blåst skallen” nere vid havet.

Nya tider kräver nytt mod

Allt går i cykler och var sak har sin tid. Det är så påtagligt inom mig att det är nytt som pockar på och vill få ta plats och då behöver saker och ting rensas först. För det får verkligen inte plats hur mycket som helst, inte hos någon.

Vid ett samtal med en vän hör jag mig själv säga det som även gäller för mig: ”När själen och livet puttar på en och vill bjuda in nytt, så behöver vi sätta oss ner och titta på hur livet ser ut just nu. Vad vill jag absolut ha kvar? Vad känns som att jag är färdig med och kan släppa taget om? Vad behöver jag rensa bort, slänga, sortera och kanske magasinera ett tag innan jag slänger? och så frågan: Vad vill jag själv? Vad tycker jag hade varit roligt? Vad ger mig energi och ny livslust? Vad får det att pirra skönt i kroppen av förväntan, spänning och vad ger mig lyckofjärliar i magen?”

Så ungefär där är jag nu. Jag har levt ett bra tag nu. Jag har samlat på mig erfarenheter att sortera in i dåligt, bra och underbart (ja och massa mer titlar). Det händer saker omkring mig som jag får lov att ta till mig som olika tecken på att förändring är viktigt att ta tag i.

Det sägs att det bara krävs ca 20 sekunder av mod för att göra något man känner sig lite osäker på eller rädd för. Igår kväll tog jag det på orden och gjorde något jag inte gjort på bra länge! Vill livet och är det menat så blir det så. Annars vad det inte menat 😉

Landar hemma med en kopp te

Jag har så fantastiskt mycket att vara tacksam för och över. Det känns stort och fint att jag varit med om att skapa upp det liv jag lever utefter så som jag ville och önskade mig.

Det senaste året har dock rusat fram i ett slags ursinne med extra allt och som jag känner just nu, så har allt gått lite väl fort framåt och jag har inte riktigt hunnit med. Flera jag känner har ungefär samma känsla.

Så efter promenaden landade jag här hemma med en stor kopp gott te med ett litet budskap som följer med tepåsen. Womans Energy från Yogi te och budskapet var: ”The worst enemy we have is our own fear”.

Jag känner mig inte rädd alls! Jag ska ta året till att fixa till det som behöver fixas till och sortera i högarna av mitt liv för att skapa balans och en ny livsordning som passar mig och som jag mår bra av.

I skrivandets stund så känner jag att alla de känslostormar som virvlar runt inom mig gör det av en anledning OCH det är bra, precis som det ska vara och som behövs. Jag vill inte leva ett liv där det går som på en rak linje. Livet ska levas, det ska kännas och det ska suga i magen mellan varven för att uppskatta allt som är värt att uppskatta – på riktigt!

Kan jag ge någon inspiration så är jag så tacksam!

Jag vill avsluta mitt inlägg idag med att berätta lite om ett samtal som ägde rum förra helgen. Vi var på företagsgalan som anordnas i vår kommun och där vi som har våra företag kan samlas för fest och kora årets företagare, handlare, UF företag mm. En fint anordnad fest och vi är glada att vi anmälde oss detta året.

På festen träffade jag ganska många bekanta och små trevliga samtal och antal kramar uppstod! Så fint och härligt på många sätt. Sen träffade jag på en kvinna som jag inte pratat med på massor av år, ja innan vi fick barn faktiskt. Det hon sa har hängt med mig i veckan.

Jag följer dig Jill på sociala medier. På facebook, på dina bloggar och insta. Men jag kommenterar aldrig något, men jag ser och tar in det du förmedlar. Du ska veta att jag tycker mycket om det du skriver och jag blir inspirerad av det. Det är inte min grej att skriva kommentarer och jag förblir tyst. Men när jag nu träffar dig så vill jag säga till dig att jag uppskattar dig så och tycker att du är modig och inspirerande.

Ja ungefär så 🙂 Svårt att minnas ordagrant och jag vill inte ta i för mycket med orden. Men summa summarum så blev jag väldigt glad, rörd över alla fina ord och den varma kram som följde med samtalet.

Vi vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn. Vi vet aldrig vilken påverkan vi kan ha på andra människor och hur vi kan få dem att må och känna inombords. Vi är alla olika och har olika känslor inför hur vi vill leva våra liv. Allt är ok så länge det är inom ramen för att vi inte gör någon annan illa med flit. Jag vet på ett ungefär hur jag vill leva mitt liv och jag kommer alltid, så länge jag lever, vilja behålla min nyfikenhet, min kreativitet, mitt mod, min styrka och viljekraft att utvecklas personligen och inspirera andra att våga göra sin grej! Livet vi har är värdefullt och det är så onödigt att slösa bort det vi fått!